Stoppa planet, jag vill stiga av

Jag var på en musikfestival i Leicester förra helgen. Även om jag trivs allra bäst hemma skadar det inte att lämna sitt bekväma liv då och då.

Att resa är allt annat än bekvämt. Ofta börjar resan tidigt. Jag ställde mobilen på väckning tjugo minuter över fem på morgonen, och för säkerhets skull lät jag även klockradion väcka mig vid samma tid.

Jag vaknade varken av radion eller mobilen. Det berodde naturligtvis på att jag satt i öronproppar för att inte bli störd av fågelsången klockan tre på morgonen. I vanliga fall vaknar jag av radion även med öronproppar i, men den kanal jag valt börjar inte sändningarna förrän kvart i sex.

Av en slump öppnade jag ögonen strax före halv sex och flög upp. Jag brukar använda mobilen till väckare när jag verkligen vill vara säker på att vakna, så att den helt fräckt underlåtit att pipa gjorde mig upprörd.

Vid en närmare granskning visade det sig att signalen i min nya mobil var så svag att man måste vara vaken för att höra den. Vad är det för fel på moderna mobiler? Sms-signalen är också svag, den har jag tvingats byta ut mot en ringsignal.

Jag har inga problem med att stiga upp tidigt. Problemen börjar inte förrän ett par timmar senare när jag hunnit ikapp mig själv och inser att jag faktiskt är vaken vid alldeles fel tid. Då vill mina ögon slutas igen.

En sak som förbryllar mig i samband med resor är hur beskedliga människor är. Hur underdånigt de köar till incheckning, till säkerhetskontroll, till boarding och för att få en plats i planet. En plats med nästan inget utrymme för benen och utan någon behaglig lutning av ryggstödet. Och inte ens den torraste lilla brödskalk blir man serverad.

Vad är det egentligen som får folk att utan vidare ta av sig skorna i säkerhetskontrollen? Eller bältet? Unga män behöver sina livremmar för att hålla byxorna ovanför knävecken, men vid flygplatsernas säkerhetskontroll åker bältet av och byxorna ner.

När jag var på väg hem från Leicester fick jag för mig att jag ville kliva av planet. Inte för att jag ville stanna i Leicester (det är inte någon speciellt vacker stad och jag skulle inte vilja bo där) utan för att jag plötsligt avskydde tanken på att sitta instängd i ett trångt flygplan utan möjlighet att röra mig.

En av anledningarna till att det bara blev en tanke var att planet redan befann sig högt uppe i luften när jag ville kliva av. Jag bestämde mig raskt för att aldrig flyga mer. Kanske inte ens resa fler gånger. Men eftersom jag fick en sådan fin resväska i födelsedagspresent förra året, som jag till och med kommer ihåg låskoden till, har jag redan tänkt om. Även om jag tycker allra bäst om att vara hemma, gunga min själ i en hammock och sova gott i min egen säng, så måste jag skärpa mig då och då och bege mig ut i världen.

När jag befinner mig ute i världen tycker jag att det är ganska intressant. Det är vägen dit och därifrån som jag skulle vilja slippa. Jag önskar man kunde knäppa två gånger med fingrarna, eller möjligen tre. Med den första knäppen skulle man kliva ur flygplanet, med den andra skulle passkontrollen vara över och väskan lyckligt och väl ha anlänt på transportbandet och med den tredje och sista knäppen skulle man ha nyckeln till hotellrummet i sin hand.

Sedan kan det roliga börja. Bekvämligheten får vänta tills man är hemma igen.

Även publicerad i Hallandsposten 23 juni 2008

Innan rosorna börjat blomma

I väntan på att rosorna skulle slå ut satte jag mig i telefonkö. Den bredbandsleverantör som jag berättade om för ett par veckor sedan, och som jag hyste vissa förhoppningar om att slippa, uppvaktade mig med ett nytt brev. Där beklagade de att de inte skickat någon faktura för maj månad, vilket berodde på att de bytt faktureringssystem, men jag skulle inte misströsta för i juni tänkte de skicka två fakturor.

De är underbara, tänkte jag och ringde upp.

– Du har plats nummer åttiotvå i kön, berättade en metallröst.

I vanliga fall slänger jag på luren när det är så många före mig men den här gången bestämde jag mig för att härda ut. Det tog fyrtio minuter. Medan jag väntade gick jag ut i trädgården och tittade på rosorna. För två år sedan anlade jag en upphöjd rosenrabatt. När jag påbörjade arbetet hade jag inte en aning om hur jobbigt det skulle bli. Jag grävde och forslade bort mängder av sand, jag byggde upp två lager torvblock och sedan fyllde jag i en och en halv kubikmeter jord. Under en av de allra varmaste dagarna den sommaren flyttade jag rosorna. De var nära döden då och inte blev det bättre när de flyttades.
Jag trodde aldrig att de skulle överleva.

Men oj, vad de överlevde. Jag tycker fortfarande att den upphöjda bädden är förfärligt ful men jag uppskattar innehållet med sex sorters gammaldags rosenbuskar och en rad jordgubbar i framkanten.

– Ni har plats sextiotre i kön men vi gör allt vi kan för att snart kunna ta hand om ditt samtal.

I väntan på att rosorna skulle blomma stod en dag ett rådjur i den upphöjda rabatten. Han mumsade på de späda skotten och var inte det minsta rädd. När jag flög ut genom dörren för att skrämma iväg honom tog han ett skutt från rabatten och ställde sig på gräsmattan. Sedan lufsade han i makligt tempo bort till dammen, in i rabatten i hörnet och över staketet.

Förra året åt rådjuren upp alla tulpaner jag hade i krukor och i år kom det bara upp fyra blad. Vidare åt de raskt upp blommorna till en ros jag köpt och planterat i kruka, och i år har den inte visat något intresse att producera några knoppar alls.

Men när jag befinner mig inomhus i telefonkö är det ändå flugorna som irriterar mig mest. De eländiga flugor som kommit in genom en öppen dörr och i vansinnestempo surrar omkring utan att någonsin hejda sig tillräckligt länge för att jag ska kunna slå dem med smäcken. Alternativt släppa ut dem.

– Ni har plats fyrtioett i kön men vi gör allt vi kan för att snart kunna ta hand om ditt samtal.

I väntan på att rosorna skulle slå ut kunde jag konstatera att syrenernas tid är alldeles för kort. Några ljuvliga dagar bäddas hela trädgården in i syrendoften och jag tänker att nu, just nu, skulle tiden stanna. Inte för evigt, men tillräckligt länge för att jag skulle kunna snusa mig mätt på syrenerna.


När jag efter fyrtio minuter nått längst fram i kön fick jag prata med en i kundtjänsten som tyckte att jag var knäpp. Hon sa det inte rent ut men undertonen kunde inte blivit mer tydlig ens om den varit textad.

Hon förklarade att det var tre månaders uppsägningstid på abonnemanget, att jag måste betala minst trehundra kronor vid omedelbar uppsägning och sedan upptäckte hon att mitt abonnemang redan var avslutat och då begrep hon inte varför jag ringt. För att jag inte ville ha fler brev av dem, försökte jag förgäves förklara.

Medan jag väntar på nästa brev från dem har rosorna börjat blomma.



Tidigare publicerat i Hallandsposten 9 juni 2008.

Att slingra sig ur ett bredband

I begynnelsen fanns inte internet. Det är faktiskt lite svårt att förstå även för en som var med på den tiden då cyberrymden inte var uppfunnen.

Uppringt internet var första vägen ut i rymden. Det var fantastiskt. Via en dator, en telefon, ett modem och en sladd kunde man nå ut till den där okända världen. Jag anslöt mig till bank via internet och det var sannerligen ett äventyr varje gång jag skulle betala räkningarna.

I samma stund som allt var klart och skulle okejas en sista stund kopplade modemet ner och den tidsödande proceduren fick göras om igen.

Sedan kom krav på snabbare vägar till internet och någonting som jag alltid föreställt mig som ett brett platt lakritssnöre blev lösningen. Jag värjde mig i det längsta för det här med bredband. Så himla mycket behövde jag inte internet att jag tänkte betala hundratals kronor varje månad. Men så dök det upp ett företag som erbjöd gratis bredband.

Ingenting i livet är gratis. Förr trodde man att frisk luft var fritt men nu krävs skyhöga bensinpriser för att man på sikt eventuellt ska kunna andas in frisk luft. Men gratis bredband lät precis som något jag kunde tänka mig att testa. Gratis var bredbandet när det inte användes. I övrigt betalade man för mängden information man tog del av. Dyrast var att ladda ner rörliga bilder. I stort sett tyckte jag att det fungerade bra. Och under de vår-, sommar- och höstmånader då jag inte utnyttjade bredbandet var det rasande billigt. Sedan köptes företaget upp av en operatör som brukar skryta med att hålla väldigt låga priser och jag erbjöds följa med. Okej, tänkte jag, nu har jag vant mig vid bredband och måste ha det.

I slutet av januari sa jag upp abonnemanget via företagets hemsida eftersom jag inte skulle bo kvar i lägenheten. Tre månader senare förväntade jag mig att bli fri, men i stället kom en faktura som meddelade att företaget tänkte dra en summa från mitt konto precis som vanligt.

Jag ringde upp företaget och krävde en förklaring. Varför fick jag en faktura trots att uppsägningstiden nu var över?

”Vi har inte fått in någon uppsägning”, sa kvinnan jag pratade med. ”Jag sa upp abonnemanget i slutet av januari, och jag har fått ett mejl från er som bekräftar att ni tagit emot uppsägningen”, svarade jag.

”Vi har inte fått in någon uppsägning”, sa kvinnan och jag körde min replik i repris.

Så där höll vi på och jag blev så arg att det vällde ut svart rök ur öronen.

Till slut kom vi överens om att jag skulle skicka in den mejlkontakt som förekommit. Ett par veckor senare fick jag ett brev där det stod att mitt bredbandsabonnemang var uppsagt och skulle avslutas tre månader senare.

Jag höll för öronen en stund. Sedan ringde jag upp och förklarade mycket långsamt att jag sagt upp abonnemanget i slutet av januari och inte tänkte betala avgift för ytterligare tre månader. Förmodligen fanns en liten varningstriangel bredvid mitt namn, en sådan som indikerar att de har med en obalanserad människa att göra, för efter en kort paus fick jag besked att de tänkte avsluta mitt abonnemang där och då.

Tio dagar senare fick jag en faktura med en prydlig påminnelseavgift på femtio kronor. Det var en miss i kommunikationen som reddes ut med ett telefonsamtal. Varningstriangeln vid mitt namn fanns säkert kvar. Jag hoppas att den hindrar dem från att någonsin kontakta mig och erbjuda mig att bli kund hos dem.

Tidigare publicerat i Hallandsposten 26 maj 2008.

Bokföring för sifferanalfabet

Siffror är som ett främmande språk för mig. Jag gick i sjunde klass när jag upptäckte det. Märkligt nog var det tre bokstäver som fick mig att inse siffrornas frånstötande mystik, nämligen x, y och z. Samtidigt pratades det om mängdlära och talpar och andra fenomen, och jag kände hur jag långsamt flöt bort på en flotte och lämnade matematikens irrläror bakom mig.

När Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö” erövrade världen insåg jag för första gången att det troligen fanns något tilltalande i matematik och siffror. Under några korta desperata ögonblick ville jag bli en sådan som förstod matematik. Lyckligtvis gick det över.

Sudoku var en form av hjärngymnastik som jag noggrant undvek eftersom det gick ut på att samla siffror. Sedan var det en som långsamt och mycket pedagogiskt förklarade för mig att man varken behövde addera, subtrahera, multiplicera eller dividera siffrorna, utan bara identifiera dem och ge dem rätt plats i sammanhanget.

Men nu har jag ställts inför värsta tänkbara utmaning. Jag måste lära mig bokföra.

Genom årens lopp har jag burit mycket böcker, ibland även fört bokkassar framför mig, och jag har tidvis fört in i böcker olika saker som jag funnit värda att lägga på minnet, men aldrig att jag snuddat vid innebörden av bokföring.

Strax innan min debutroman kom ut i höstas startade jag enskild firma och köpte ett par tjocka böcker som skulle lära mig allt om att driva ett litet företag. Vissa avsnitt hoppade jag över, och andra fick mig att se mig om efter närmaste fönster att kasta mig ut från.

Moms. Det är inte mums. I synnerhet inte när man upptäcker att man ibland ska räkna ut momsen baklänges. Bokmomsen är sex procent, vilket är lätt att förstå sig på. Men ibland ska man räkna baklänges och då blir den mindre än sex procent. I slutändan blir det dock lika mycket.

Eftersom jag aldrig fattat vad bokföring egentligen är har jag trott att det varit nog om jag samlat alla kvitton och papper i en pärm och vid årets slut varit beredd att visa upp hur mycket det finns på mitt konto och hur mycket jag har i handkassan. Med väldigt enkel matematik kan man utifrån det se om företaget går med vinst eller förlust.

Men så är det förstås inte. Det ska föras bok. Varje transaktion och vartannat andetag ska noggrant antecknas och föras in i rätt kolumn. Jag var inne i en bokhandel för att köpa en bok att föra in siffror i, men lade den ifrån mig eftersom det stod debet och kredit i olika kolumner, och jag vet inte vad det betyder.

Räddningen kom i form av ett bokföringsprogram på nätet som jag laddat ner och testar. En bilaga utlovade att jag kan lära mig bokföring på tjugo minuter.

Jag läste om lille Kalle som bokförde sina utgifter eftersom hans pappa ville veta vart pengarna tog vägen. Enkelt, tyckte jag och slappnade av. Sedan började problemen. Kalle var nämligen en klurig figur och började med dubbel bokföring.

Oj, tänkte jag och gjorde en grimas för mig själv, det här var inte bra. Har lille Kalle redan planer på hur han ska kunna lura sin pappa? En bokföring som tål granskning och en inofficiell som berättar om de verkliga transaktionerna. Sådant har man ju sett på tv.

Efter tjugo minuter snurrade det mer än vanligt i mitt huvud. Jag bestämde mig för att lägga ner mina författarplaner och ägna mig åt något som absolut inte kräver bokföringskunskap.

Stillsam läsning av trädgårdstidningar, kanske.

Tidigare publicerat i Hallandsposten 12 maj 2008.

Drömmen om den perfekta chokladen

För två och ett halvt år sedan var jag i Rom för första gången. På flygplatsen köpte jag en chokladkaka. Hög kakaohalt (så nära hundra procent man kan komma) och med ett uns chili.

Den tunna skivan choklad visade sig förändra mitt liv. Eller i alla fall min syn på choklad.

Det sägs att man ska stå med ryggen mot Fontana di Trevi och kasta ett mynt över vänster axel för att vara säker på att återvända till Rom. Jag gjorde misstaget att kasta över höger axel, men det gjorde inte så mycket. Chokladen skulle bli min garanti för ett återbesök.

Nu har det alltså gått två och ett halvt år och jag har inte varit i Rom fler gånger. Året efter Rom var jag på engelska landsbygden (där fanns ingen choklad värd namnet) och förra sommaren var jag några dagar i Glasgow (där det fanns god öl men ingen choklad).

Jag har sökt igenom varenda chokladbutik som kommit i min väg och även propagerat för chokladen i utvalda butiker. Ibland har jag hittat choklad som jag inbillat mig skulle kunna vara lika god men snabbt upptäckt att jag haft fel. En del lustiga erfarenheter har jag gjort. Som när jag köpte choklad med smak av earl grey-te och upptäckte små flagor i chokladen. Det visade sig vara teblad. Eller en variant med quinoagryn och chili, eller en ekologisk osötad choklad med hundra procents kakaohalt som fick munnen att klegga ihop.

De ligger kvar i kylskåpet, allt vitare och allt sorgsnare. Precis som jag.

Jag letade upp mina drömmars choklad på internet och ägnade fredagskvällarna åt att dregla över bilder på den åtråvärda chokladen med smak av chili. Länk till internetbutik fanns men så fort jag kom in i den gick den engelska texten över till italienska och där satt jag med min totala brist på italienska språkkunskaper.

Och åren gick. Tills jag en dag bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu ska den där jädra chokladen hem till mig. Om den levt i mina drömmar i över två år och blivit godare för varje gång jag tänkt på den – då får den kosta vad den vill och kräva lite assistans i form av språkkunniga arbetskamrater.

Det minsta man kunde beställa var en förpackning om tjugo chokladkakor. Det skulle kosta cirka femhundrafemtio kronor. Till det skulle läggas frakt på en dryg hundralapp. Jag funderade inte så länge. Chokladen skulle bli min.

När jag knappat in alla tänkbara uppgifter och skulle slutföra köpet fick jag ett elakt felmeddelande som jag inte förstod. Jag stirrade på det en stund och undrade om det kunde vara ett tecken på att jag skulle avstå från köpet. Sedan gjorde jag ett nytt försök och då såg det ut som om köpet fullbordades.

Jag skulle få ett epostmeddelande som bekräftelse, men det fick jag inte. Däremot upptäckte jag en dag senare att det hade försvunnit pengar från mitt konto. Summan motsvarade den som jag skulle betala för chokladen. Så någonstans ute i den stora världen hände det saker. Enligt hemsidan skulle det ta mellan fyrtioåtta och sjuttiotvå timmar för chokladen att nå fram. Fast det gällde antagligen bara i Italien. Efter fyrtioåtta timmar hade jag inte fått något paket, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Men nästa dag låg en lapp i brevlådan när jag kom för att vittja den. Och sedan var det bara fråga om timmar tills jag stod med ett väl inslaget paket i famnen. Vid det laget darrade jag så mycket att jag knappt kunde öppna paketet. Jag slet och bet och rev tills jag fick upp det och kunde dra fram en chokladkaka. Patetiskt nog kysste jag den innan jag bröt loss en liten bit och stoppade i munnen.

Nåja. Så himla god som jag mindes den var den inte.