Mardrömsmöte på öppen gata

Min värsta mardröm har följt efter mig i många år. Den förändrar sig lite grand från gång till gång, men grunden är densamma. Den handlar om grodor. Många grodor.

Jag borde förmodligen gå i terapi men jag är rädd att terapeuten skulle försöka förmå mig att röra vid en groda då. Det är ju så det går till. Exponering, kallas det. Man ska exponeras för det otäcka. Jag tror inte att jag skulle kunna förmå mig att röra vid en groda. Inte utan att svimma i alla fall. Eller dö.

Men jag har tränat på egen hand. Först genom att titta på bilder av grodor, sedan genom att titta på filmer om grodor. Och till slut genom att, helt oavsiktligt, få syn på en och annan groda i naturen.

I somras vilade till exempel en padda ut under en presenning i min trädgård. Jag lyfte på presenningen för att komma åt lite jord och då rörde den på sig. Det gjorde jag också. Jag gick med hastiga steg därifrån.

Men jag är på rätt väg. Eller åtminstone var jag det. För ett par somrar sedan var mardrömmen över mig mitt på blanka eftermiddagen och det var lite svårt att hantera. Jag tror att jag berättat om det förut. En balja med vatten som jag böjde mig fram för att tömma. Så fick jag syn på en groda. Och sedan en till och ytterligare två.

Det är vad min mardröm handlar om. Först en groda och sedan flera, tills jag inte vet var jag ska sätta fötterna.

Förra sommaren fick jag syn på en padda på altanen. Nu har du chansen, tänkte jag och bestämde mig för att klara av situationen. Den paddan dog efter några timmar. Kanske hade den fobi för femtioåriga kvinnor. Det är nog värre än grodfobi.



I övrigt mår jag bra. Jag har till och med börjat jogga igen efter ett uppehåll på flera månader. En dag när jag var ute och sprang blev jag stoppad av en utländsk cykelturist som frågade efter vägen till Gullbranna. Han undrade om det fanns en väg som gick parallellt med motorvägen, och det fanns det ju. Men hur skulle jag kunna förklara på min rostiga engelska? Jag gav honom de instruktioner jag tyckte var enklast och han tackade och trampade iväg.

Medan jag lufsade vidare funderade jag på om jag skulle ha kunnat förklara på ett bättre sätt, med mer schvung och finess. Och så räknade jag ut att om han körde fel borde han göra det på ett sådant sätt att vi skulle mötas igen, och då kunde jag lätt visa honom rätt.

När jag kom till randen av Hökafältet spanade jag bortåt vägen mot Hökhult och upptäckte honom. Härligt, han var helt rätt i tid och rum. Jag sträckte på mig och spänstade vidare.

Plötsligt fick jag syn på något och stannade. Det var en liten groda. Mallig som jag var efter min lyckade guidning tittade jag på grodan och kände ingen rädsla. En liten groda, tänkte jag. Jaha. Och fortsatte jogga.

Då upptäckte jag nästa groda. Oj, en till, tänkte jag. Och sedan såg jag nästa. Och ännu fler. Hela vägen var full av små jävla grodor.

En gång i tiden fick jag höra, av en OS-guldmedaljör och expert på området, att jag hade en vårdad joggingstil (men väldigt dåligt kondition). Jag är säker på att han skulle ändra omdöme om han sett min fortsatte färd den här dagen.

Jag övergick till att springa på tå och lite grand som hästen på ett schackbräde. Snett åt sidan och lite framåt. Samtidigt viftade jag med armarna uppe i öronhöjd och utstötte ljud: ”ousch, ousch, ousch”.

Mardrömmar borde ha vett att stanna där de hör hemma och inte överfalla en stackars vaken människa.



Även publicerad i Hallandsposten 1 september 2008.

Doftspår i nattradion

Vet ni vad en tarmsköljning är? Det visste inte jag fram tills för någon vecka sedan när jag körde hem från jobbet. Radion var som vanligt inställd på P 1 och jag kom in mitt i reprisen av ett program om kropp och hälsa.

Det är väldigt sällan jag hör ett radioprogram från början till slut. Jag har den lilla egenheten att jag inte kan jobba framför datorn samtidigt som jag lyssnar på radio. För i så fall börjar tankarna fara åt alla håll och koncentrationsfältet som jag försöker ha mellan mig själv och skärmen suddas ut.

Därför är det nästan bara i bilen jag lyssnar på radio. Det tar ungefär tjugo minuter för mig att komma till och från jobbet, vilket innebär att jag antingen får höra början av ett program eller slutet.

En gång när jag var på väg till en stormarknad i Halmstad hörde jag ett program som fick mig att stanna kvar i bilen en lång stund efter att jag parkerat. När jag kom hem laddade jag ner programmet från nätet och lyssnade. Sedan kopierade jag över det till samtliga datorer och usb-minnen för att vara riktigt säker på att det inte skulle försvinna.

Det handlade om en kvinna som var boutredare och hade till uppgift att söka upp eventuella anhöriga till människor som dog i ensamhet. Kvinnan berättade om några olika fall och om ritualen vid begravningar där hon och prästen ibland var de enda närvarande.

Jag fick idén till en roman när jag lyssnade. Känslan var så stark att den fortfarande satt kvar flera månader senare, vilket är ett gott tecken när man får ett sådant uppslag. Lustigt nog var jag inte ensam om att få idén till en roman den där förmiddagen. Jag hörde Karin Alvtegen, prisbelönt thrillerförfattare, berätta i en intervju om sin senaste roman. Idén till den hade sin upprinnelse i samma program.

Det enda som kom till mig när jag hörde programmet om tarmsköljning var en obeveklig doftassociation. Inslaget tog avstamp i ett lyssnarbrev där avsändaren ville veta hur en tarmsköljning gick till och vad den skulle vara bra för. Jag hade väntat mig ett konkret och rätt kortfattat svar, men i stället bjöds jag och alla andra som lyssnade på en demonstration. En av reportrarna fick i uppdrag att göra en tarmsköljning och skildra den.

Förr i tiden fanns det något som kallades lavemang. Jag tror att det är ungefär samma sak fast inte lika mycket.

Enligt kvinnan som utförde tarmsköljningen kan regelbunden sköljning hjälpa mot allt från rynkor till glanslöst hår och naturligtvis en lång rad sjukdomar. Jag kanske låter skeptisk vilket i så fall beror på att jag är skeptisk.

Medan vi fick följa med reportern till tarmsköljaren och hon gjorde sig redo, lade sig på en brits och fick veta vad som skulle hända, funderade jag över olika drömyrken. Nu för tiden vill unga helst bli kända men en gång i tiden var journalist ett yrke som många tyckte lät lite glamoröst. Det var kanske inte helt i klass med flygvärdinna eller brandman, men ändå rätt lockande. Kanske hade den snart tarmsköljda reportern också drömt om att få träffa och intervjua intressanta människor och göra prisbelönta reportage. I stället låg hon nu på en brits med ett hål i och blev rikligt ursköljd.

Upp till sextio liter vatten används i en riktig tarmsköljning. När jag kom hem öppnade jag bildörren och lät den stå öppen en stund. Starka doftassociationer kan vara svåra att vädra ut.

Även publicerad i Hallandsposten 2007.

Den ofrivillige samlaren

Jag hyser stor respekt för organiserade och disciplinerade samlare. Människor som hukar över frimärken, noggrant placerade i gudomlig ordning, människor som med nästan nonchalant elegans kan berätta massor om små porslinfiguriner.

Eller har en komplett samling förstautgåvor av någon framstående, sedan länge avliden, författare. När jag hade flyttloppis i våras ringde en man och undrade om jag hade några gamla böcker att sälja. Jodå, det hade jag ju. Fast inte gamla på det sätt han tänkt sig. Han var ute efter slitna franska skinnband. Dessa placerade han sedan i andra människors bokhyllor, som en liten inredningsdetalj. Jag försökte inte ens locka honom med mina lexikon från Bra Böcker. De tuggades i stället ihjäl i en stor maskin på återvinningscentralen.

Jag tror att nästan alla människor samlar på någonting. En del är inte ens medvetna om det. Min chef samlar på SAOL:s ordlistor. Så fort någon går förbi med en ordlista, för att kasta och byta ut mot en senare upplaga, norpar han den. I den obeskrivliga röran runt hans arbetsplats finns åtskilliga ordlistor, mer eller mindre hela och kompletta. Sedan frågar han ändå sina medarbetare om han är tveksam över stavningen av ett ord. Eller ringer sin fru, om han är riktigt osäker.

Själv samlar jag på tofflor. Jag vill inte göra det men jag måste. Det är ett inre tvång som styr mig. Om jag haft ett förråd, men det har jag ännu inte kunde jag samlat min toffelsamling där. Nu står de uttjänta tofflorna på hög innanför dörren i stället.

Jag har två ingångar till mitt hus. Vid varje ingång har jag ett par tofflor. För att veta vilket håll jag gick ut genom (och därmed förväntas återvända till) tittar jag på tofflorna. Jag köpte två par samtidigt, ett par vita och ett par blå. De blå var favoriterna och jag tänkte mig en livslång relation med dem. Men redan efter tio, tolv år har fuskskinnet på ovansidan börjat släppa och tofflorna ser förfärliga ut. Sulorna är helt intakta eftersom toffelsulor inte går att slita ut. Jag köpte ett par tofflor nittonhundraåttio och dem lyckades jag göra mig av med i våras. Då var det nästan bara sulorna kvar.

De vita tofflorna ser ännu värre ut än de blå. Dem har jag verkligen tittat snett på i en evighet och önskat all världens väg. Nu har jag ersatt dem med andra, men jag har inte lyckats kasta dem. Jag tror verkligen att det beror på sulorna. Det borde vara förbjudet att tillverka sulor som aldrig tar slut.

Ännu ett par tofflor, som jag hade stående vid dörren innanför lägenheten, ligger nu i högen och väntar på att få en funktion. De är väldigt fula och jag tycker inte om dem. Jag skulle kunna ha dem på mig inomhus men det kommer aldrig att ske eftersom jag inte kan tänka mig annat än raggsockor inomhus.

Och jag klarar inte att kasta dem eftersom de är både hela och rena.

Bortsett från tofflor samlar jag i stort sett inte på någonting annat än ryggsäckar. Varje gång jag kallas till blodcentralen för att lämna blod har jag ett allvarligt snack med mig själv som slutar med att jag lovar, dyrt och heligt, att inte ens snegla på några ryggsäckar. I stället ska jag ta emot den ekonomiska ersättningen och snabbt gå därifrån.

Och varje gång lämnar jag blodcentralen med en ny snygg och praktisk ryggsäck.


Även publicerat i Hallandsposten 18 augusti 2008.

Det finns bara en deckardrottning

På en bild jag såg i en blogg trängdes några kvinnor i en bil. De var på väg till en gemensam intervju med tillhörande fotografering. Kvinnorna var några av Sveriges alla deckardrottningar.

Nu för tiden behövs inte mycket mer än en, eller möjligen två, publicerade böcker i deckargenren för att få epitetet deckardrottning. Senast i raden kan tv-reportern Elisabeth Höglund bli. Hon har nyligen skrivit klart sin första deckare (med en kvinnlig reporter i huvudrollen) och nu väntar vi bara på hennes segertåg över Europa.

Men det spelar ingen roll hur många nya kvinnliga kriminalförfattare Sverige får fram, det finns bara en deckardrottning. Hon skrev sin första deckare 1949 och gav sedan ut en roman om året (plus en novellsamling 1964 och ett antal ungdomsdeckare) fram till 1990, året innan hon dog.

Det är naturligtvis Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, jag syftar på.

Deckardrottningen själv på ett porträtt i ett skyltfönster i födelsestaden Nora. Foto: Åke Bjurhamn

Tillsammans med några goda vänner besökte jag hennes hemstad, Nora, under några heta dagar i juli. Vi åkte dit för att träffas, dricka lite vin, prata deckarintriger och hitta inspiration. Och naturligtvis vandra i Maria Langs fotspår.

Vi behövde inte gå många steg i staden innan vi träffade på människor som kunde berätta om Dagmar Lange. Precis som sin romanfigur Almi Graan (anagram för Maria Lang) var hon mörkrädd och skrev sina böcker på nätterna. Medan hon var djupt inne i intrigerna var hon inte speciellt sällskaplig, men sedan bjöd hon på fest. Fast hon lät andra göra jobbet – något hushållsarbete ägnade hon sig aldrig åt.

Maria Langs polis, Christer Wijk, var en stilig lång man med svart slätt hår och intensivt blåa ögon. Han drack kopiösa mängder svart kaffe och rökte pipa. Själv drack Maria Lang kaffe en enda gång i livet. Det var en natt i mitten av 60-talet när hon satt på Göthlinska gården och skrev boken ”Svart sommar”. Teet hade tagit slut och hon var trött och hade svårt att hålla sig vaken. Den unga guide som höll henne sällskap och serverade kaffet är förresten fortfarande verksam trots att hon är över 90 år.

Innan Maria Lang lät mörda någon i ett av Noras hus bad hon alltid husägaren om lov. Och många gånger figurerade verkliga människor i hennes böcker. En av dem är systersonen Ove Hoffner, som bor i Nora och bland annat ägnar sig åt barnteater samt driver ett antikvariat i en tågvagn alldeles nere vid Norasjön. Vi träffade också en fotograf som stolt berättade att han var omnämnd i en av böckerna.

Inför besöket i Nora (eller Skoga, som Lang kallar staden i sina böcker) läste jag några av de Langdeckare som utspelar sig där och blev glatt överraskad över hur väl de stått sig genom åren. Mot slutet av karriären (och livet) blev böckerna pinsamt usla, men under de första 30 åren skrev hon deckare som var riktigt bra.

En vandring i Mara Langs fotspår ingår naturligtvis i Norabesöket. Foto: Åke Bjurhamn

Under sommaren arrangeras i Nora nattliga mordvandringar med skådespelare som dramatiserar några av intrigerna i Maria Langs böcker. Det förekommer även mer stillsamma promenader längs Noras gator med guide som läser ur böckerna och berättar om stadens författarstolthet.

Till skillnad från dagens kriminalromaner och deckare innehöll Maria Langs böcker inte mycket våld. Och när det kom till antal mord tyckte hon att ett var lagom, två acceptabelt och tre minst ett för mycket.

Dagmar Lange dog 1991, men intresset stort för hennes liv och hennes böcker är fortfarande stort. Hon har helt enkelt aldrig abdikerat som Sveriges deckardrottning.

Tre deckarnördar spinner intrigtrådar medan en fjärde förevigar mötet. Foto: Åke Bjurhamn

Krönikan även publicerad i Hallandsposten 13 augusti 2008.