Kåserier och krönikor

Verksamheten flyttad

2009-08-13T11:33:00.000-07:00

I fortsättningen kommer den här sidan inte att uppdateras med nya kåserier. Dessa kommer i stället att publiceras på min hemsida, annikabengtsson.se, under fliken Antecknat. Välkomna dit!

Helt slut på bränsle

2009-07-30T10:26:00.000-07:00

Aldrig har jag längtat så mycket efter semestern som i år. Och sällan har jag blivit så besviken som när jag upptäckte att jag inte orkade njuta av den. Jag var fullständigt slut, mest mentalt.

Alla planer jag hade, allt jag ville göra blev betungande krav att bära på. Det tog ungefär en vecka innan jag fattade att orkeslösheten och den bristande entusiasmen inte berodde på att jag var allmänt slö utan slutligen tvingats ta konsekvenserna av att försöka pressa in för mycket projekt på tid som inte fanns.

Suckande satte jag mig i soffan och strök alla planer, innan jag skrev in några få som inte var allt för betungande. Lite förbannad var jag över att behöva offra min semester på att försöka komma i form inför jobbet, men jag förmodar att det är sådant här som kallas att ladda batterierna.

Kommen halvvägs in i semestern konstaterar jag att batterierna fortfarande inte laddats nämnvärt, men jag hoppas att kraften till slut återvänder för det är rätt frustrerande att drälla omkring och vara sur för att man inte orkar något annat.

Att krypa på knä och rensa ogräs från den singelbelagda infarten är inte mer betungande än att även en slutkörd stackare klarar det, även om jobbet fick delas upp på tre dagar. Medan jag långsamt förflyttade mig och insåg att min egen uppenbarelse inte är mycket att imponeras över för tillfället, tänkte jag på sådant som faktiskt är lite imponerande.

Som gräshoppor, exempelvis. För ett par år sedan hörde jag konstiga ljud i huset. Varje gång jag försökte lokalisera ljuden tystnade de. Till slut förstod jag att jag fått besök av en filande liten gynnare. Men var fanns den? Och hur skulle jag få ut den ur huset? Jag ville inte gärna vakna på natten av att ha den hoppande i ansiktet.

Men jag behövde inte bekymra mig. Nästa gång jag närmade mig dörren satt gräshoppan på dörrbladet och väntade på mig. Det var bara att öppna och släppa ut den.

I år hände samma sak. Jag hörde märkliga ljud som tystnade så fort jag försökte identifiera dem. Gräshoppsbesök. Ett par timmar senare skulle jag gå ut. Vid det laget hade jag glömt bort min gäst. När jag kom till dörren satt gräshoppan och väntade på att bli utsläppt. Det tycker jag är ganska smart. Speciellt i jämförelse med hur en fluga beter sig i en liknande situation.

En annan sak som imponerar på mig är gräs. Speciellt gräs som växer där det inte ska växa. Gräs som tvingar sig upp i grusgångar och rabatter. På väldigt kort tid lyckas gräset utveckla ett enormt rotsystem. Hur är det möjligt att växa så snabbt? När jag lyckats befria hela infarten från gräs och rödnarv och kvickrot och inledningen till strandråg kände jag ett visst vemod. Men jag är fullständigt övertygad om att det snart växer upp nytt gräs i gruset.

En dag i början av sommaren grävde jag upp en liten rönn för att plantera i en kruka. Jag lyckades dessvärre inte få med speciellt mycket rötter, men jag tryckte ändå ner det lilla trädet i krukan och gav det massor av god jord och vatten. Dagen efter blev det varmt och torrt och snart slokade trädet. Värmen fortsatte samtidigt som jag åkte hemifrån några dagar. När jag kom tillbaka hade trädet vissnat och tappat i stort sett samtliga blad.

Jag gjorde mig redo att dra upp trädet och plantera något annat i krukan, men av olika skäl blev det aldrig av. Och nu kommer det massor av nya blad. Mitt lilla träd lever.

Den överlevnadsinstinkten imponerar. Jag försöker se och lära.

Även publicerad i Hallandsposten 3 augusti 2009.

Drömmar om ett års öliv

2009-07-20T03:37:00.000-07:00

Det är något speciellt med öar. När jag är som mest stressad drömmer jag om att bli avsläppt på en tämligen öde ö, där jag utan tillgång till varesig teve eller internet (hemska tanke) efter en tids frustration ska återfinna lugnet och börja andas igen.

Tillsammans med goda livsnjutarvänner åker jag ibland till Ven, och varje gång jag stiger i land tänker jag att jag skulle vilja bo där i ett år. Vi har bara varit där under sommaren. Ibland har det regnat när vi kommit dit, ibland har regn och moln dragit undan lagom tills båten lagt till och ibland, som senast, var det mulet men inte speciellt kallt.

Men jag skulle vilja bo på Ven när höststormarna drar förbi. När himmel och hav är grått och normala människor suckande önskar sig soliga stränder i främmande länder.

Jag skulle hyra ett hus med utsikt över vatten och horisont och när regn och vind tvingade in mig skulle jag ha gott om ved så att jag kunde tända en brasa, och i skenet från en lampa skulle jag långsamt läsa mig igenom den ständigt växande högen av böcker som jag inte hunnit med tidigare.

Första gången vi var på väg till Ven var vi lite nervösa för att cyklarna skulle ta slut. De där gula cyklarna som syns precis överallt på ön och som går att hyra om man tar sig upp för Landsvägsbacken. För säkerhets skulle ringde vi från färjan, och blev utskrattade. Varför förstod vi när vi kom fram och tittade ut över det rapsgula fältet av uthyrningscyklar.

Nu för tiden tar vi det lugnt, stannar i hamnen en stund för att avnjuta världens godaste glass. För min del blir det alltid chokladglass, den är så sagolikt god att den trotsar all beskrivning.

Om jag skulle bo på Ven när hösten kom skulle jag ha bunkrat upp med chokladglass. Vissa dagar skulle vara krispigt klara med starka färger och jag skulle sitta utmed husväggen, äta glass och vara där just då.

När man cyklar på Ven gäller det att vara koncentrerad. Var som helst kan man möta en flock cyklister som är på väg åt andra hållet. Senast vi var där cyklade vi i en annan riktning än tidigare och dagens stora viktiga fråga var om det var vi eller dem vi mötte som cyklade åt rätt håll.

Jag skulle tro att det inte finns något rätt håll på Ven eftersom de flesta vägar slutligen leder tillbaka till cykeluthyrningen.

När jag är på Ven gör jag saker som förvånar mig. Sist åt jag rökt sill, trots att jag inte tycker att sill är gott. Men i rökt sammanhang och med rätt sällskap (potatissallad respektive goda vänner) var det njutbart. Sedan badade vi, trots att jag i stort sett är en badkruka som alltid tänker att jag ska cykla ner och bada men sällan gör det. Friskt och skönt vad badet på Ven, även om stenarna på bottnen gjorde det svårt att ta sig i och ur vattnet med ens skymten av elegans.

Om jag skulle bo på Ven om vintern skulle jag gå förbi den där stranden ibland och dra jackan tätare om mig och undra hur det var möjligt att någonsin kunna bada i detta kalla vatten. En annan dag skulle jag ta mig upp längs Kyrkbacken till S:t Ibbs gamla kyrka och spana mot horisonten efter ljuset. Sedan skulle våren komma, långsamt och tvekande, och jag skulle längta efter någonstans där jag kunde odla kryddor och grönsaker, ett ställe som var mitt eget, och när sommaren kom skulle jag stå på kajen och gå på färjan för att åka hem, medan förväntansfulla dagbesökare klev i land och styrde mot hamnkiosken för att köpa glass.

Jag skulle verkligen vilja bo på Ven i ett år. Det tänker jag varje gång jag kommer dit.

Även publicerad i Hallandsposten 20 juli 2009.

Livslånga körsbärsdrömmar

2009-07-05T23:14:00.000-07:00

Under resten av mitt liv kommer jag att minnas sommaren tjugohundranio som det år min körsbärsdröm gick i uppfyllelse.

Jag har medvetet eller omedvetet burit på den drömmen sedan jag var barn. En del drömmar är mer seglivade än andra, och när de till slut slår in blir man antingen ruskigt besviken eller omåttligt glad. Eller kanske bara lugn och tillfreds.

När jag var barn bodde vi granne med ett stort körsbärsträd. Ägaren till trädet hade även flera plommonträd, en krusbärsbuske på stam och en fantastisk grässlänt som det gick att åka kälke utför om vintrarna.

Det där körsbärsträdet utgjorde en särskild lockelse eftersom det gick att klättra upp i. Man kunde sitta på en gren och dingla med benen samtidigt som man slet till sig en näve körsbär och åt.

Långt senare planterade jag ett körsbärsträd och såg fram emot att varje sommar få njuta av de löjligt goda bär som det vanligtvis blir på körsbärsträd (av typen bigarrå). De läsare som följt mina vedermödor i spalterna vet hur det gått. Jag skulle tro att det snart är tjugo år sedan jag planterade trädet och under årens lopp har jag njutit av trettio bär. Sammanlagt.

Värsta motståndaren har naturligtvis fåglarna varit. Hur jag än försökt skydda bären har de kommit åt dem. Varje år har jag funderat ut nya djärva grepp. Ett år trädde jag plastpåsar över bären, vilket fick till följd att de brådmognade och ruttnade. Väder och vind har varit andra motståndare. Ibland har det varit svinkallt i blomningen och då har humlor och bin suttit inne och kurat i stället för att göra sitt jobb.

I sommar hade jag inte tänkt nämna mitt körsbärsträd eftersom det är ett tämligen uttjatat ämne. Men jag kan inte låta bli.

Två drömmar har jag haft genom åren. Den ena är alltså att åtminstone en gång i livet få äta mig mätt på körsbär från eget träd. Den andra, som jag också burit med mig sedan barndomen, är den att bli författare.

Eftersom min andra roman kommer ut nu i dagarna kan jag både i praktiken och teorin kalla mig författare. Det känns bra. Men det kommer inte i närheten av känslan att stå på en stege och sträcka sig efter en handfull mörkröda söta Gårdebokörsbär.

Jag tackar vädermakterna för att vädret i april var så gynnsamt. Aldrig förr har jag hört så mycket humlesurr från trädet som denna välsignade vår då de små raringarna flitigt flög från blomma till blomma med benen fulla av frömjöl.

När blomningen var över och det började bildas kart förstod jag vartåt det barkade. Men drömmar som krossats vartenda år har gjort mig luttrad, så det var inte förrän en bit in i juni jag på allvar började tro att det faktiskt skulle bli lite körsbär på trädet i år.

Då kom de första fåglarna, redo att ta kommandot. Förra året lade jag tyllgardiner över grenarna men småfåglarna flög under gardinen och mumsade glatt på bären. I år var jag noggrannare. Jag tog hjälp av min mamma och tillsammans lyckades vi klä in stora delar av trädet i gardiner och bärnät. Synen är förfärlig, jag tror att fåglarna i ren skräck har flytt för att slippa konfronteras med den stora spöklika varelsen.

När jag i slutet av juni kom hem efter några dagar i Norrköpingstrakten hade bären börjat mogna på allvar. Det var då jag fattade att min livslånga körsbärsdröm gått i uppfyllelse. Den smakar ljuvligt.

Även publicerad i Hallandsposten 6 juli 2009.

Rätt vin till confiterad griskind

2009-06-19T01:52:00.000-07:00

Ett glas vin om dagen lär vara så nyttigt att det inom en snar framtid kan komma att skrivas ut på recept. En dålig idé, tycker jag. Läkemedelsmissbruk är svårt att komma till rätta med. Jag föredrar att dricka ett glas vin utan att blanda in myndigheterna allt för mycket. Strängt taget angår det dem inte vad jag väljer till måltidsdryck om aftonen.

För min del är det rödvin i glaset. Om jag äter mat som fungerar ihop med vin, alltså. När jag åt säsongens första färskpotatis ihop med en klick creme fraich, lite gräslök och några soltorkade tomater sneglade jag inte ens åt vinet. Det fick bli ett glas öl och en liten porssnaps i stället. Och om jag inte tillagar någonting alls utan hastigt breder mig en smörgås eller två: då dricker jag kallt kranvatten. Det är gott, det också.

Men oftast ser jag till att anpassa menyn så att det kan ingå ett glas vin. Jag tänker gärna på hälsoeffekten. När boxvinet infördes blev jag en varm anhängare. Men sedan upptäckte jag att min konsumtion av vin var så blygsam att jag tvingades dricka samma sorts vin i vecka efter vecka efter vecka och därför gick jag över till flaska. Jag köper alltid två flaskor åt gången, och olika sorter varje gång. Ett tag höll jag mig till ekologiskt, nu är det nyhetshyllan som lockar.

Senast fick jag tag i ett spanskt vin, Segares från Rioja, som enligt informationsetiketten skulle ha en fruktig kryddig doft med inslag av röda bär, plommon och färska örter.

Det lät gott. Smaken angavs som ungdomlig (bra för en som inte längre är helt ung) fruktig och kryddig med inslag av tranbär. Ett vin som både doftar och smakar kryddigt borde vara som bryggt för mig. Jag lät mig inte heller avskräckas av den blålila färgen.

Ett argentinskt vin med lika ungdomlig yra som det spanska fick göra sällskap hem. Sedan inväntades aftonen av första lediga dagen och möjligheten att avnjuta ett glas av det argentinska.

Helt okej. Inga stående ovationer men heller inget som fick mig att misstänksamt studera flaskan. Några lediga kvällar senare var det så dags för spanska Segares.

Första klunken fick mig att rynka lätt på näsan, men eftersom jag inte är någon vinprovare spottade jag inte utan svalde snällt. Hur blekt vin jag än dricker brukar andra klunken vara godare än den första, men Segares smakade lika illa varje gång. Jag började misstänka att det var på god väg att förvandlas till vinäger, kolsyrad sådan, så jag hällde ut det och drack ett glas gott friskt vatten i stället.

Sedan kollade jag på nätet och upptäckte att det jag trodde var kolsyra var en uppfriskande spritsighet och att anledningen till att jag inte kunde fördra vinet var att jag haft helt fel tillbehör. Serveringsförslaget i en lyrisk text förespråkade fläsk, helst griskind, långsamt tillagad enligt konstens alla regler.

En långsamt tillagad griskind är kanske inte riktigt vad jag kan tänka mig på tallriken, men jag blev nyfiken på tillagningsmetoden så jag letade vidare. En griskind ska kokas och bräseras i en och en halv timme. Man kan även confitera den, vilket innebär att den kokas i fett. Sedan bör den konfiskeras så som varande hälsovådlig.

Med denna nyvunna kunskap känns tranbärsjuice som ett fräscht alternativ i glaset.

Även publicerad i Hallandsposten 22 juni 2009.

I sällskap av Michelangelo

2009-06-08T07:20:00.000-07:00

När Michelangelo fick uppdraget att måla taket i Sixtinska Kapellet hissades han upp på en ställning och målade Genesis, Skapelsen, liggande på rygg. Det tog honom fyra år och gjorde honom mer eller mindre galen.

I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.

Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.

Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.

Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.

Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.

Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.

Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.

Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.

Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.

När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.

Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.

En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.

Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.

Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.

Fyra smutsiga små tassar

2009-05-24T11:44:00.000-07:00

Cayenne tycker inte att han behöver tvätta sig. När han var liten, redan innan jag fick hem honom, imponerades jag av att han var så duktig på att balansera när han skulle tvätta de mer intima delarna. Jag har sett många kattungar som drattat på ändan i motsvarande situationer, men Cayenne klarade elegant sitt tvättuppdrag.

Han var dessutom noggrann med att putsa ansikte och tassar, och när jag bodde i lägenhet var hyresvärden imponerad över att Cayennes tassar alltid var så vita trots att kattpojken var ute och sprätte i jorden då och då.

Just det här med jord är tydligen extra spännande i en katts värld. Det är det förvisso i min värld också, men på ett annat sätt. Jag ser möjligheterna när jag betraktar god jord. Cayenne ser en plats han måste rulla sig på och köra ner nosen i.

Sedan kommer han in och spänner ögonen i mig. Ibland är ansiktet grått av smuts, tassarna är solkiga och när jag klappar honom över ryggen får jag små jordpartiklar i händerna.

– Tvätta dig, katt, säger jag myndigt men det struntar han i.

Han tycker helt enkelt att han kan stå över sådana basala saker. Jag vet inte varför han har förvandlats till en smutsgris, och jag vet inte exakt när det hände. Jord har han alltid älskat att vara i närkontakt med, men tidigare tvättade han bort spåren innan jag hann klaga.

Andra katter jag haft har ägnat en tredjedel av sitt vakna liv åt att tvätta och putsa sig, varesig det behövts eller ej, men Cayenne är inte som andra katter jag haft. Han lever, på många sätt, efter devisen ”Så lite som möjligt”.

Vi kan ta det där med kel, exempelvis. Min förra katt bodde i mitt knä. Jag kunde inte ens sätta mig på huk framför en hylla för att leta efter något utan att hon hoppade upp och lade sig. På nätterna låg hon vid mitt knäveck och om jag vände mig klättrade hon över mig och lade sig tillrätta igen. Så kunde vi hålla på i en evighet och hon tröttnade aldrig. Det enda hon inte gillade var att bli pussad på nosen. Då skelade hon med ögonen och fnös. Hon var inte intresserad av att buffa sitt ansikte mot mitt.

Just att buffa är det enda Cayenne kan tänka sig göra för att visa tillgivenhet. Han gör det hårt och gärna snett mot min näsa så att det känns som om den bryts. Ett par buffanden är nog, vill jag fortsätta klappa honom biter han mig eller slår efter mig med ena tassen.

Enda gången han vill ligga i mitt knä är när det redan är upptaget av datorn, och jag tittar på någon filmsnutt och det kommer ljud ur den konstiga platta maskinen. Då lägger han sig så nära han kan och tittar på mig och klappar mig. Jag tror att han, av någon anledning, tycker synd om mig och vill trösta mig.

Men det kommer inte ljud ur min dator dagligen så de där stunderna är inte många. I övrigt är det minsta möjliga kel som gäller. Och ofta lämnar han sovrummet när jag kommer in för att lägga mig. Han tittar på mig som om jag är ett otroligt störande element, och sedan går han.

Någon gång, när natten är ovanligt kall eller otäck på annat sätt, kan han komma gående och lägga sig vid mitt ansikte. Men det är flera månader sedan det senast hände. Däremot vaknade jag en morgon av att han satt med sin nos tre millimeter från min. Så fort jag slog upp ögonen rusade han sin väg.

Minsta möjliga kel och knappt något synligt tvättande (fast varje morgon är han trots allt ren) från den gossen, alltså. Men när det gäller mat råder andra regler. Då är det ”Så mycket som möjligt”.

Så är det också en ovanligt stor smutsig katt som härskar i mitt hem.

Även publicerad i Hallandsposten 25 maj 2009.

Min nya hjälte heter Rambo

2009-05-11T03:05:00.000-07:00

Sedan några veckor tillbaka har jag en ny hobby. Den går ut på att sitta på huk och glo. Ibland lägger jag huvudet lätt på sned, ibland sträcker jag på halsen för att få bättre vinkel på spanandet. Då och då kompletteras iakttagandet med lätt pekfingerpetande.

Jag är inne på tredje året av mitt sparrisodlande. Det innebär att jag får skörda under hela maj månad. Jag har bara fyra plantor, så skörden lär aldrig bli överväldigande. Det gör ingenting eftersom jag själv är överväldigad av varje knopp som sticker upp ur jorden.

Att se sparris växa är mycket roligare än att exempelvis se när färg torkar. Jag brukar titta till mina plantor flera gånger om dagen och ibland händer det saker medan jag gör annat. Plötsligt har en sparrisknopp sprängt sig upp och visat sin bleka nos.

Då blir jag så där löjligt glad, som om det var min förtjänst. När fyra eller fem stänglar har vuxit sig tillräckligt stora bryter jag av dem, bär snabbt in dem, sköljer och kokar i en låg traktörpanna. Det finns speciella sparriskastruller – jag skulle tro att de är höga och smala – men så långt sträcker sig inte min galenskap än. Strax är sparrisen kokt, då serverar jag den med lite smör och några korn salt. Det är väldigt gott.

Min sparris heter Rambo. Det är en tysk sort som tidigt ger stor skörd av kraftiga skott. Jag läser det på instruktionsbladet jag fick när jag köpte plantorna. Där står också att jag kommer att kunna skörda under tio till femton år, kanske längre.

Första året fick jag stå med händerna på ryggen och bara titta. Inte ett enda skott tilläts jag skörda. Andra året tog jag ett skott per planta. De andra växte sig höga och snart öppnade sig knopparna och det blev väldigt vackert.

Men i år är tredje året, och alla goda ting är som bekant tre. Så nu sitter jag på huk framför pallkragarna och glor på mina sparrisar och väntar på att skotten ska visa sig. Med tanke på att sorten heter Rambo lär det bli många skott så småningom.

När jag tittat på sparrisodlingen från olika håll och petat lite försiktigt för att hjälpa skotten på traven går jag vidare. I förbifarten förvånas jag över att ruccolan har kommit så fint trots att den såg bedrövad ut för några veckor sedan. Den är visserligen perenn men det trodde jag var mest i teorin.

Körsbärsträdet och dess arton frukter brukar jag ge en årlig rapport om. Hur många frukter det blir i år kan jag ännu inte säga, men det var betydligt fler humlor bland blommorna och jag riggade dessutom med blommande kvistar från ett annat körsbärsträd så kanske blir det tjugosju körsbär i år. I så fall ska väl fåglarna ha tjugofem, om jag inte kan överlista dem.

Jag har hängt ut ett par dvd-skivor i trädet. Det är två avsnitt av ”Så ska det låta” som SVT skickat för att jag ska kunna se och skriva. Nu uppfyller jag deras önskan och ser dessutom till att programmet i bästa fall hjälper mig att hålla fåglarna borta från mina bär. Fast jag misstänker att det behövs fler skivor och ständigt solsken som kastar reflexer för att det ska fungera. Kanske hade det även behövts ett piano och några trallande kändisar, men då är risken stor att jag också hade skrämts på flykten.

Det är några veckor kvar tills karten är så utvecklade att jag kan bedöma läget. Kanske gör jag som förra året – sveper in trädet i tyllgardiner.

Eller också sätter jag mig med ryggen mot körsbärsträdet och kollar in när Rambo spänner musklerna i stället.

Även publicerad i Hallandsposten 11 maj 2009.

Tomt skrammel i maskinparken

2009-04-27T10:30:00.000-07:00

Tvättmaskinen har hängt med länge och de senaste åren läcker den en aning. Fast det är inte värre än att det kan hejdas med en trasa. Jag gillar min tvättmaskin, den har ett gulligt namn och har aldrig tjafsat med mig.

En dag läckte den mer än vad som kan anses vara nyttigt, så jag började försiktigt snegla efter en ny maskin. Den ska vara smal, ha större trumma än min gamla och helst ha ännu bättre centrifugeringsförmåga. Sådana maskiner finns. Men sedan jag bestämde mig för vilken maskin jag ska köpa har min lilla tvättbjörn slutat läcka. Så den får hänga med ett tag till.

Centraldammsugaren tystnade en dag i vintras. Den står i en garderob och är lätt att byta ut. Jag kollade på nätet om det fortfarande tillverkas centraldammsugare av den typ jag har, sådana som man inte ska installera med rör i väggarna.

Jodå, det finns. De är ännu mindre och förhoppningsvis lika trevliga att ha i en garderob som den gamla varit. Innan jag bar ut den till grovsoporna gav jag den en sista chans till revansch. Jag gillar dammsugare som återuppstår från de döda. Den behövde uppenbarligen bara vila sig en smula. Jag är ju så ruskigt flitig med dammsugare (inte) att den ansåg sig temporärt överhettad. Nu jagar den dammråttor som aldrig förr.

Gräsklipparen flyttade in i ett nytt hus i höstas. När jag lät bygga mitt lilla fina förråd (som jag är väldigt nöjd med) gjorde jag det först och främst för att min uppladdningsbara gräsklippare skulle ha någonstans att bo, och kunna laddas utan att jag måste dra en lång sladd över halva tomten. Men den otacksamma maskinen fattade inte hur bra den fick det. Den tvärdog. Ville inte laddas. Gick inte att starta.
Jag letade upp ett fräscht alternativ och inväntade våren för att inhandla ett nytt exemplar.

När gräset började spira bestämde jag mig för att lura den gamla gräsklipparen och låtsa att jag inte fattade att den tjurade. Jag satte den på laddning (ingen lampa tändes) och efter ett par dygn tog jag ut den och vred på startnyckeln. Maskinen startade, precis som den skulle och multiklippte hela gräsmattan utan protest.

Diskmaskinen är så dum att jag vill sparka på den. Den diskar inte rent. Jag har rengjort den, kalkat ur den, hällt i spolglans och stuckit in huvudet i maskinen för att skrämma den, men det är som att spela på lotteri. Ibland blir det bra, oftast inte. Att säga att jag hatar den är en underdrift. Om den inte skärper sig åker den ut.

De enda problem jag har med frysboxen och spisen är att jag är trött på dem. Boxen har jag haft i fjorton år och det är snart legitimt att kassera den och köpa ett skåp i stället. Men spisen är bara nio år och det enda felet med den är att den har plattor i stället för häll.

I somras när jag hade en mus inneboende några dagar önskade jag att den skulle gnaga sönder någon vital sladd på spisen så jag kunde köpa ny, men det gjorde den inte. Den lämnade bara efter sig lortar här och där. Och en äckelkänsla som inte gått över än (tack Cayenne, för att du bar in en mus i huset).

Jag vill ha en spis med häll. Men om jag förtidspensionerar den fullt fungerande spisen är jag övertygad om att tvättmaskinen, dammsugaren, gräsklipparen och frysboxen lägger ner verksamheten följande dag. Så jag får fortsätta lyssna till deras tomma vapenskrammel och fjäska för att hålla dem vid liv.

Även publicerad i Hallandsposten 27 april 2009.

Jordnära rikedomar

2009-04-14T03:08:00.000-07:00

Det här med rikedom är inte helt lätt. På många sätt tror jag att det är som med skönhet: det beror på vem betraktaren är. När jag betraktar mitt bibliotek känner jag mig rik. Tack alla författare som förser mig med ordkombinationer som gör att min tillvaro aldrig behöver kännas tom och meningslös.

Vid denna tiden på året flödar rikedomen över mig så fort jag möter en dag då solen skiner. Jag har börjat gå mina rundor i trädgården. Bortsett från att snödropparna aldrig kom upp är allt precis som jag hoppats på. Spetsiga gröna spjut sticker upp ur den förvildade gräsmattan på baksidan av huset. Jag hade glömt att jag grävde ner lökar där i höstas, men blev påmind när jag upptäckte stora cirklar i marken, som om någon skurit loss grässvålen och sedan lagt den på plats igen.

Pärlhyacinter och scilla visar också sina söta små trynen. Krokusarnas tid är redan förbi. Det gick i ett nafs. Över en natt.

Jag var som vanligt ute i min stökiga trädgård när jag fick syn på några minipåskliljor som var på väg att börja blomma precis vid kanten av en uppochnervänd skottkärra. I ett par steg var jag framme vid kärran och lyfte bort den. Dagens överraskning visade upp sig under kärran: en stor kruka alldeles full med blommande krokusar. Jag måste ha preparerat krukan med lökar för ett par år sedan och ställt undan och glömt bort den efter förra vårens blomning.

Nu bar jag fram den till förrådet och njöt av den våldsamma blomningen.

Två dagar senare var alla blommor borta och stjälkarna kapade fem centimeter ovanför krukans kant. De kära vännerna på långa ben, som trivs så illa på is, hade varit framme, lockade av påskens allra vackraste salladsbuffé.

Men jag låter mig inte nedslås. Det går inte att nedslås sådana här dagar. Och rikedomen är så stor, närmast tung, att den knappt kan hanteras. Jag förvarar den i fem svarta sopsäckar. Tittar på den då och då. Känner mig spendersam och tömmer en av säckarna i odlingsbäddarna. Gräver en grop i en rabatt och häller ner en rejäl kladd innan jag placerar en stor lupinplanta som jag flyttat. Om ett par månader ska det blomma rosa, blåa och vita lupiner i rabatten. Rikedom. Slösande rikedom.

Innehållet i ännu en säck strös ut i andra rabatter och myllas försiktigt ner. Jag sänder en tacksam tanke till Idas hästar och det de lämnar efter sig. Och till Ida som låter mig hämta hästskit och påstår att hon bara är glad att bli av med den.
Hon är rik: behöver aldrig stå utan gödsel i rabatter och odlingar.

Men min rikedom slutar inte vid hästskit, den är större än så. I förra veckan tömde jag varmkomposten och kunde konstatera att maskarna gjort ett gott jobb. Och förökat sig kopiöst. De vällde ut när jag tömde tunnan och grävde fram komposten. I den magra jord som min trädgård är skapad på kommer maskarna att göra gott. Och några slitsamma timmar senare var komposten rättvist fördelad över alla jordytor. Det gäller att sprida rikedomen så att den kan bidra till sådant som berikar livet ytterligare. Blommor, exempelvis. Och egenodlade grönsaker.

I år har jag utökat mitt potatisland till att omfatta åtta plasthinkar och två stora odlingsbaljor. De första skotten har redan tittat upp och om mindre än två månader är det dags att tömma första hinken och konstatera att det är ett bra år för potatisodling.

Nyupptagen, kokt potatis med en liten klick gräddfil och några korn salt: det är vad jag kallar rikedom.

Även publicerad i Hallandsposten 14 april 2009.

Om käringars lott i livet

2009-04-05T15:14:00.000-07:00

Det kan ha sina fördelar ibland att vara käring. Inte för att det händer ofta. Vanligen bör käringar hålla sig ur vägen, oavsett om de bär hatt eller käpp, alternativt basker och kundvagn, eller är så små att de ännu inte insett sin käringlott.

Speciellt roligt är det inte att konstatera denna märkliga omständighet men man kan inte längre blunda för fakta. Precis som George Orwell en gång uttryckte det om djur, att alla djur är jämlika fast somliga är mer jämlika än andra, är det nog så illa ställt att käringar är mindre jämlika än andra delar av befolkningen.

Och käring blir man hur lätt som helst. Eller kärring, för att ytterligare förvärra begreppet. Jag har alltid förordat en skillnad mellan de två stavningarna, bortsett från den extra bokstaven. Att vara käring är inte alls så nedsättande som att vara kärring. Denna tolkning har jag dock inte funnit något belägg för, så det har nog mest varit ett önsketänkande från min sida.

Om två människor står med huvudena tätt ihop och pratar kan det mycket väl hända att de på en enda gång blir utsatta för omgivningens förakt.

– Stå inte där och skvallra som två kärringar!

Eller om någon exempelvis tycker att det finns fortskaffningsmedel som är betydligt behagligare att färdas med än flyget, kan en annan föraktfullt fnysa:

– Var nu inte en sådan kärring, det är klart att vi ska flyga!

En felaktigt knuten råbandsknop kallas ofta käringknut, oavsett vem som åstadkommit den.

Så kärringar är dels illvilliga, dels fega och dessutom tämligen odugliga när det gäller att göra knopar.

Fast ibland är det, som sagt, rätt åtråvärt att vara käring. Eller kärring, för den delen.

Säg skärtorsdag som ett exempel.

Visst raljeras det en hel del om att en och annan drar iväg till Blåkulla. Men innerst inne handlar det om avundsjuka.

På skärtorsdagen vill nästan alla vara kärringar.

Till affären hemma inbjöds en skärtorsdag alla små påskkärringar att få sina påskägg fyllda med godis och se barnprogram på dvd.

Och bakom alla hucklen, rödfärgade kinder, svartmålade fräknar på näsan och långa kjolar dolde sig inte bara små flickor.

Även pojkar fann denna dag uppenbara fördelar i att bli betraktad som kärring.

Minsta kärringen satt i en kundvagn och tuggade på ett korvbröd. Hennes huckle nådde halvvägs ner på ryggen och ansiktet var så litet att det knappt fanns plats att måla annat än mycket små röda fläckar på kinderna.

Frågan är om hon ens lärt sig äta godis än. Kanske genomförde godissugna föräldrar en kupp.

Korvbröd gillade hon i alla fall, den lilla. Och när pappan även hittade tillhörande korv i kundvagnen och erbjöd kärringen denna spis var lyckan gjord.

För ett ögonblick fäste hon sin blick på mig och med munnen full av halvtuggad korv kostade hon på sig ett stort, nästan tandlöst och oemotståndligt flin.

Jag betvivlar dock att hon kom iväg till Blåkulla. Det gjorde inte heller den kärring som varje påsk parkerar i ett av mina verandafönster. Hon heter Olivia, är trettio centimeter lång, ful som stryk och startklar, med kvasten mellan benen och allt.

Tänk er förresten att flyga på en kvast, det kan inte vara speciellt enkelt. Inte skulle jag känna mig som en feg kärring om jag kunde. Eller vågade.

Anledningen till att inte Olivia kom iväg beror säkert på att hon inte fick någon katt med sig.

Kanske ramlade den av på vägen. Jag såg en svart katt på taket till ett hus i lördags.
Den stod och spanade mot skyn och såg rätt vilsen ut. Jag tror att den längtade efter sin käring till matte.

Ett gammalt kåseri, tidigare publicerat i Hallandsposten.

Kluvenhet i brytningstid

2009-03-27T06:14:00.000-07:00

Nu åker dubbdäcken av och i normala fall skulle jag varit väldigt glad över detta. Jag tycker fortfarande att lagen om vinterdäck är idiotisk. Förra vintern bytte jag aldrig till dubbat och den enda gång jag hade anledning att ångra det var några timmar under påskhelgen då det kom lite snö.

Nu är jag tvungen att köra bil för att komma till jobbet och därmed har jag inget val. För att det inte ska kännas helt meningslöst att köra omkring med dubbdäck blir jag lite extra glad varje gång det snöar eller är halkigt. Jag tror att jag haft anledning att vara glad åtminstone sju gånger i vinter, vilket är helt okej.

Glad hade jag också, som sagt var, normalt varit i dessa dagar då dubbdäcken ska bytas mot sommardäck. Men i år är jag lite kluven. För några veckor sedan fick bilen sig en välbehövlig omgång, både utvändigt och inuti. Jag lämnade den på morgonen, cyklade därefter hem i lätt medvind och njöt av att det såg ut att bli en solig dag. Flera timmar senare satte jag mig på cykeln för att trampa iväg och hämta bilen. Det var den värsta cykelfärd jag någonsin gjort. Motvinden var brutal. Det tog tre gånger så lång tid att cykla de sex kilometerna som det gjort i motsatt riktning på morgonen.

Men jag fick lön för mödan. Min bil tog strålande och glänsande emot mig. Nytvättad, lackförseglad och doftande invändigt som en ny bil. Allra mest imponerad blev jag av däcken. Dubbdäck är av naturen fula. Fälgarna är givetvis allra fulast, men det är inte mer än rätt. Däcken sitter där för att jag är tvungen att ha dem där, då ska de inte ha några favörer i form av snygga fälgar eller annat trams.

Nu glänste de lika mycket som bilen i övrigt. Dessvärre kan jag inte påstå att sommardäcken, med sina lättmetallfälgar, glänser ett dugg. Tvärtom. Det blir inte roligt att kombinera min uppfräschade bil med de extremsmutsiga däcken.

En annan sak som sker i denna brytningstid är skiftet från vinterjacka till jacka mer anpassad för våren. Även här är jag kluven. Å ena sidan längtar jag verkligen efter ljumma dagar och frostfria nätter. Men å andra sidan vill jag inte hänga undan vinterjackan. Jag är nämligen så omåttligt förtjust i den att jag saknar den varje gång jag tar av mig den.

Det är naturligtvis inte sunt att tycka så mycket om en jacka. Men jag har frusit mig igenom varenda vinter så länge jag kan minnas, tills jag köpte min nuvarande vinterjacka och upptäckte att den är omöjlig att frysa i. Dessutom är den försedd med så många fickor och fack att man kan förvara en del av sitt bohag i den. Jag har haft handskar som gått vilse i jackan, och en mössa som parkerade i en av fickorna och snabbt kunde plockas fram vid behov.

Det sägs att man ska svettas in våren och möta hösten frysande, så jag behåller nog min kära vinterjacka på ett tag till. Jag tog vårjackan på prov en dag men skakade som en kinesisk nakenhund i snålblåst och lovade mig själv att inte utsätta mig för fler plågsamma djurförsök.

En dag känns det kanske helt naturligt att hänga undan jackan. Och det är ju inte så många månader till nästa vinter.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

Att lägga en pizza i ugnen

2009-03-14T06:06:00.000-07:00

Jag bekänner att jag levat. Så heter den chilenske poeten Pablo Nerudas självbiografi. Den kom ut i Sverige i mitten av sjuttiotalet. Av okänd anledning är det den jag tänker på när jag tittar på min baksten.

Det har blivit trendigt att baka sitt eget bröd. På så sätt har jag varit trendig i närmare tret-tio år utan att veta om det, vilket i sin tur innebär att jag nu utan att skämmas kan få vara helt otrendig de närmaste trettio åren utan att sluta på minus.

Bakning tänker jag i alla fall inte sluta med, det är ett givande pyssel på flera sätt. Rogi-vande, inte minst. Och nu är jag, sedan några veckor tillbaka, ägare till en baksten. Den är rund och egentligen avsedd att baka pizza på, men jag har prövat att baka bröd och det blir väldigt bra.

Första gången (och hittills enda) som jag använt stenen i samband med pizzabakning hade jag bjudit min mamma att dela mina triumfer. Jag är ganska bra på det här med pizza. Mina bottnar är väldigt tunna, tomatsåsen har bra smak och jag använder alltid äkta kalamataoliver som toppning. Innan jag köpt mig en baksten hade jag en noga utprovad metod för att få pizzan så bra som möjligt. Jag satte in en plåt i ugnen och lät den bli varm, kavlade under tiden ut pizzan på bakplåtspapper och lade på fyllningen. När ugnen var riktigt varm tog jag snabb ut plåten och föste över pizzan, sedan slängde jag lika snabbt in plåten i ugnen och några minuter senare var mästerverket ett faktum.

Tänk så bra pizzan skulle bli med en äkta baksten. Jag såg allt för min inre blick. Frasig gyllene botten, bubblande ost och ljuvliga oliver. Samt kapris. Ingen pizza utan kapris.

Mitt första misstag gjorde jag med degen. När den jäst första gången, över all förväntan, knådade jag den inte tillräckligt.

Mitt andra misstag handlade också om degen. Jag kavlade ut bottnen för tunt. Det var med svårighet jag lyckades få över bottnen på träspaden, den som jag skulle använda för att skjutsa in pizzan på den heta bakstenen i ugnen.

Tredje misstaget hade med tomatsåsen att göra. Ibland gör jag tomatsås utan att koka den. Det blir väldigt gott och väldigt blött.

Fjärde misstaget var att jag gjorde klart pizzan innan ugnen var varm. Pizzan fick ligga kvar på träspaden. Med hjälp av den blöta tomatsåsen ingick den nästan förening med spaden och var vid tiden för inskjutsandet i ugnen omöjlig att separera från denna.

Medan jag desperat och bestämt skakade spaden för att avlägsna pizzan och få den på plats på stenen började oliverna dansa bort från pizzan. Några lade sig i ugnen, andra rullade ut på golvet. Kaprisen följde olivernas exempel.

Jag lyckades få ut stenen ur ugnen och placera halva pizzan på den medan jag knölade ihop andra halvan och låtsade att det var en inbakad variant. Under tiden rann ost och tomatsås ut på stenen så när jag fick ut det gräddade pizzahaveriet såg stenen ut som en inbränd uppkastning.

Pizzan blev trots allt ätlig men stenen kommer aldrig mer att bli sig lik. Trots att jag skrubbat den noggrant är den fläckig och ser ut att ha varit med ett tag.

Som om den har bekännelser om ett innehållsrikt liv att komma med, och inte bara bär spåren efter en misslyckad pizza.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

Växtkraft och åsiktsbyte

2009-02-28T06:27:00.000-08:00

Jag är en person med bestämda åsikter. Ibland är det bra att veta vad man vill, ibland är det bara ett hinder. Som när jag bestämmer mig för att jag inte tycker om vissa saker. Det kan vara böcker, (jag har exempelvis inte läst Millenniumserien och nu när den kommer som film behöver jag inte göra det heller, vilket sparar mycket tid), musik, film eller växter.

Under många år tyckte jag illa om pioner. Enda anledningen till det var att jag bestämt mig för det. Så fort jag kom fram till ett pionreportage i en tidning bläddrade jag förbi. Tills jag motvilligt upptäckte att jag liksom längtande dröjde mig kvar med blicken på bilderna av de nästan vulgärt vackra blommorna och suckade när jag vände blad och hamnade bland städsegröna växter i stället.

Bestämda åsikter hör ungdomen till. I medelåldern anses ett sådant karaktärsdrag vara likställt med negativ tjurighet. Därför försöker jag då och då byta åsikt. Som med pioner, exempelvis. Jag har inte blivit någon fanatisk samlare men jag är barnsligt förtjust i mina sex pionplantor och hoppas på desserttallriksstora blommor fram i juni, framför allt hos Sarah Bernhardt. Henne köpte jag förra våren men hon tyckte inte om mig och vägrade växa. Jag ska fjäska för henne den här säsongen och om det inte hjälper blir det hårdare tag.

Dahlia är en annan växt som jag länge ratade av okänd anledning. Förra året bytte jag åsikt och köpte tre dahliaknölar och i år har jag beställt tre knölar till på nätet, bland annat en som heter Optic Illusion och kanske visar sig vara en illusion.

Amaryllis är ett tredje exempel på en växt som jag inte skulle kunna tänka mig att ha i huset. Men för tre år sedan köpte jag en minivariant som slog ut lagom till jul det året. Sedan lät jag den stå kvar i krukan, glömde att vattna och väntade på att den slutgiltigt skulle ge upp så jag kunde förpassa den till soporna.

Den stod utan ordentligt dagsljus, utan vatten och utan näring i ett år och trots det tittade några bleka gröna blad fram, obetydligt grövre än grässtrån. Då skämdes jag. Tillsammans med en annan miniamaryllis fick den stå ute hela förra sommaren och jag försökte komma ihåg att gödselvattna den då och då. I september slängde jag in den under huset och i december tog jag fram den för att se om det fanns något liv i den.
Jo, det kom några bleka gröna blad. Jag hade nog varit för snål med näring. Den andra amaryllisen hade bildat en sidoknöl och från den kom också några blad. Det fick jag vara nöjd med, i synnerhet med tanke på att jag inte planterat om dem någon gång. Men nästa sommar, då …

En dag skedde undret, ett livets mirakel. Ur den kraftigaste amaryllisen tittade en knopp fram och därefter ännu en. Några dagar senare kom det även en knopp ur det misskötta exemplaret och till slut även en ur den lilla sidoknölen.

En sådan tur att jag bytte åsikt om amaryllis. Det är ju egentligen himla trevliga växter, även om de är en smula stela. Men vissa bestämda åsikter har jag kvar. Om det i min trädgård skulle dyka upp en endaste tagetes eller skuggan av en begonia – då är det dags att flytta.

Även publicerad i Hallandsposten februari 2009.

På snabbvisit i Emmaljunga

2009-02-13T06:44:00.000-08:00

Några av kollegerna på jobbet har varit iväg på långresor under vintern. Själv åkte jag till Jönköping. Problemet med den resan var inte att hitta dit utan hem.

När jag ska köra till ett ställe jag inte är bekant med brukar jag skriva ut en detaljerad färdbeskrivning från internet. Sedan specialgranskar jag den, försöker memorera antalet rondeller jag passerar, avfarter hit och dit, och under resans gång har jag papperet liggande bredvid mig eftersom min memoreringsförmåga är usel. (Jag har ännu inte uppdaterat mig tekniskt till en gps.)

Jag brukar köra fel minst en gång vid varje resa men hittar trots allt resmålet utan några större bekymmer.

Hotellet i Jönköping låg exakt där det förväntades ligga och vägbeskrivningens uppmaning att göra en u-sväng på hotellgatan fick också sin förklaring – det var för att kunna parkera precis utanför.

Jag köpte mig två nätters parkering i ett källargarage och stötte på problem direkt. Porten gick inte upp när jag kom körande. Jag hade fått en kod som jag skulle använda för att komma ut ur garaget, men ingen hade talat om för mig hur jag skulle komma in. På nyckelknippan jag fått låna i receptionen satt en rund ful plastbricka, lämplig att använda när man skrapar trisslotter. Eftersom jag inte hade några trisslotter med mig och satt fast i en skarp nedförsbacke med en låst port framför mig drog jag upp plastbrickan och strök planlöst över den tigande automaten. Då skedde miraklet: porten öppnade sig.

Det var inte världens mest rymliga källargarage jag hamnat i. Jag hukade inuti min bil, som visserligen inte är så stor men högre än en vanlig personbil, samtidigt som jag innerligt hoppades slippa möte.

Så fort jag befriats från mitt fordon gick allt väldigt bra. Jag hittade till mitt rum, jag hann kolla in stan i väntan på övriga sällskapet och när det väl dök upp satt jag i hotellbaren med en irish coffee. Helgen kunde börja.

Ett par dagar senare var det dags att styra hemåt. Det är alltid där bekymren börjar på allvar. Jag har två återkommande madrömmar. Den ena handlar om grodor. Den andra om att tvingas köra uppför en väg som pekar väldigt brant uppför. I somras blev mardrömmen om grodor sann, och när jag skulle ta mig ut ur det underjordiska garaget i Jönköping hamnade jag i en kort men väldigt brant uppförsbacke. Kallsvetten gjorde mig lätt yr, jag svor högljutt och förbannade både mig själv och resten av världen för den situation jag hamnat i.

När jag en kort stund senare kom upp ur underjorden var jag så lättad att resten av resan gick av bara farten. Tills jag kom till Markaryd.

I vanliga fall när jag är på väg norröver kör jag förbi Jönköping. På hemresan kör jag fel varannan gång. Det är de gånger jag får syn på en skylt där det står Halmstad, och bestämmer mig för att följa den. För sent inser jag att jag kunde ha valt en bättre väg.

Den här gången lämnade jag Jönköping och problemet med Halmstadskylten var därmed inte aktuellt. Tills jag kom till Markaryd, alltså. Jag visste att jag inte skulle till Halmstad så jag undvek skickligt att köra åt det hållet.

Det var inte förrän jag var framme i Emmaljunga som jag begrep att jag kört fel. Borde inte ett visst mått av sunt förnuft ingå som körkortskrav? Eller åtminstone att man kan läsa en karta? Det skulle ha sparat mig många mil genom åren.

Psalmer och äppelvin

2009-01-30T02:29:00.000-08:00

Ibland börjar man på ett ställe och slutar i en helt annan ände och efteråt har man ingen aning om hur det gick till att komma dit.

Sedan försöker man följa tråden bakåt och blir förvånad.

Den här gången började det med att jag en vecka var nära att sänka vårt lag i quiz. Frågesportsledare Svante ville veta vilken som var nyligen bortgångne Alf Robertsons största hit. Barbro skrev snabbt ner en låttitel som var totalt okänd för mig. Jag tänkte så att det slog gnistor i huvudet och till slut kom jag fram till ett par stavelser som utvecklade sig till en annan låttitel. Självbelåten tyckte jag mig ha kommit på något riktigt bra, och svaret ändrades.

Från rätt till helt fel, visade det sig. Fast ibland kan man inte acceptera ett svar. Jag har exempelvis fortfarande svårt att tro att det var Tintin Anderzon på en bild från en quiz för några år sedan. Och den här gången har jag svårt att inse att ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” skulle vara Alf Robertsons största hit. Jag har aldrig hört den. Däremot känner väl varenda människa till ”Lasse och Marie”.

Flera dagar senare malde detta ännu i min hjärna och en kväll satte jag mig att googla. Överallt där Alf Robertsons namn dyker upp finns även den där fåniga låttiteln om hundar och äppelvin (ibland är vinet hembränt, och har följaktligen förvandlats till calvados). Men i noggranna texter står även att ”Lasse och Marie” var hans första hit. Och största, vill jag hävda i min blinda envishet. (Hans sista lär, enligt uppgift på nätet, bli en svensk version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg”.)

Det var när jag skummade igenom sökträffarna på google som blicken föll på namnet Lars Hollmer, en av medlemmarna i Samla Mammas Manna, mina husgudar på sjuttiotalet. Han har, precis som Alf Robertson, dött nyligen vilket var en smula chockartat att läsa om. Hollmer blev känd i början av åttiotalet med dragspelslåten ”Boeves psalm” som fortfarande spelas över nästan hela världen.

Och hur står det till med övriga i bandet? Jag letade mig fram till Coste Apetrea, sökte förgäves efter rätt Lars Krantz och gick sedan raskt vidare till trummisen Hasse Bruniusson, som förblivit idealen trogen. Jag hittade en hemsida med ett av hans projekt, Flying Food Circus, klickade på ljudfilerna och upptäckte att musiken gick rätt in i mig på samma sätt som när jag var sjutton år och hörde Samla första gången. På en sajt står att musiken är både lekfull och djupt seriös, rolig och sorglig, knepig och lättnynnad. Det är ungefär så som allt annat intressant i tillvaron kan beskrivas.

En stund senare stängde jag av datorn och funderade över hur jag hamnade hos Flying Food Circus. Jag nystade upp tråden, följde den in och ut ur kaninhål och andra trånga utrymmen innan jag till slut var tillbaka med funderingarna kring Alf Robertson.
Vandringen i cybervärlden var ganska trevlig. Men jag har fortfarande ingen aning om hur ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” låter. Kan det verkligen ha varit hans största hit?

Sviken av otacksamma kräk

2009-01-17T05:22:00.000-08:00

Jag begriper inte hur fåglar tänker. Om de har någon plan eller bara låter sig styras av instinkter.

När det är sommar hänger de dagligen i min trädgård för att leta efter godsaker. Körsbärsträdet, som aldrig lyckas frambringa mer än något tiotal frukter, är deras favoritkrog. Hur jag än bär mig åt för att freda trädet hittar de en väg till de halvmogna bären. Det är likadant med jordgubbarna. Skatorna sitter på pinnarna som håller uppe skyddsnätet och stirrar på mig med ondskefulla blickar innan de hånfullt hackar i sig det de kommer åt.

Varför beter de sig så? Om sommaren är skogen full av fågeldelikatesser, och gräsmattorna ligger öppna för maskjakt. Det finns ingen anledning för dem att söka mat bland bärbuskar och fruktträd. Likväl gör de det. Utsätter sig frivilligt för min vrede och accepterar att ideligen störas, i bästa fall skrämmas, i sin dagliga jakt på mat.

Sedan blir det vinter. Då är de färre, maten finns inte längre i samma överflöd och de borde söka sig till trädgårdarna för att kolla om det inte finns framdukade delikatesser att hacka i sig.

Jag har inte matat fåglar under vintern tidigare, eftersom jag inte bott i huset under dessa månader. Någonstans har jag läst att man måste fortsätta mata dem om man en gång börjat. Det är grymt att bara utfodra dem sporadiskt.

Grym vill jag bara vara om sommaren, när jag ursinnig jagar bort dem från mina bär. Om vintern vill jag vara mild till sinnet. Den här vintern vill jag även vara generös.

Jag började med att trä äpplen på en tråd. Mellan varje äpple knöt jag en bit kraftig blomsterpinne, så att fåglarna skulle ha något att sitta på medan de mumsade på godsakerna. Eftersom jag vet att fåglarna hittar till mitt körsbärsträd var det där jag hängde upp äppelraderna. Sedan slog jag mig ner vid ett fönster för att iaktta festen.

Den uteblev. Det kom inte en enda fågel till mitt arrangemang. Inte en enda fågel ville ha maten jag i all välmening hängt ut till dem.

Sådant kan knäcka den bäste. Äpplena ruttnade och jag slängde dem på komposten. Sedan köpte jag en hel hög talgbollar och hängde ut i körsbärsträdet samt i en kaprifolhärva. Här har ni, era otacksamma kräk, tänkte jag och väntade på en reaktion.

Efter en evighet hittade den första fågeln fram. Den flög snabbt därifrån och sedan dröjde det ett bra tag tills nästa kom på inspektionsrunda. Om fåglarna vore lika kallsinniga om sommaren hade vi kunnat leva i utsökt harmoni.

Men så blev det riktigt kallt några dagar och trafiken till bollarna blev tätare. Till och med en hackspett hittade dit. Jag kastade några äpplen på marken under trädet och vred sönder ett halvt vörtbröd, och därmed var koltrastar och skator nöjda.

Då stod jag plötsligt inför nästa problem. En dag satt tio fåglar av samma art runt bollarna. Fåglarna var vita och hade nedhasade svarta hättor på nacken. Min brist på kunskap blev uppenbar. Det var varken blåmes, talgoxe eller sidensvans, de enda mindre fåglar jag känner igen. Efter idogt sökande lyckades jag identifiera dem. Jag kände mig som en upptäcktsresande när jag stolt kunde konstatera att besökarna var stjärtmesar.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag senast hade påhälsning. Till sommaren ska jag ta de talgbollar jag har över och kasta på fåglarna. Det är i alla fall ett språk de förstår sig på.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009

Smärtsamma möten i nyårstid

2009-01-04T14:16:00.000-08:00

Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.

Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.

På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.

Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.

Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.

Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.

Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.

Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.

Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.

Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?

Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.

Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.

Tomtar på loftet

2008-12-24T02:20:00.000-08:00

Det sitter en liten norsk tomte på byrån i hallen. Han sitter på ett halvt suddgummi vid foten av en lampa, brer ut armarna och skrattar lycksaligt.

I arbetsrummet, på fönsterbänken under de nedhängande bladen från kattens ampellilja, ligger hans kompis och sover. Uppkrupen på andra suddgummihalvan har han plötsligt slocknat, mitt i julbestyren.

De där små gynnarna har fått en plats i den delen av mitt hjärta som rymmer tomtar. Detta utrymme är annars ack så trångt.

Under många år ägde jag bara två stycken. En gammal sliten porslinstomte som troligen hängt med från min barndom, traditionellt klädd i röd dräkt och luva, och en liten grönklädd nisse som jag fick i tidiga tonåren och först på senare år identifierat som en av konstnären Ulla Sönnerstams skapelser.

För ett par jular sedan fick jag tomteskaran utökad med det dubbla, i form av ett hemstickat tomtepar, oemotståndliga för alla utom katten, som rev ner dem från gungstolen.

Till förra advent råkade jag så ut för de senaste i raden, de små norska figurerna som fick mitt hjärta att smälta.

I ärlighetens namn måste sägas att jag äger en till. Han anlände i den stora tomtevågen som forsade fram på jobbet för rätt många år sedan.

Alla tjejer på avdelningen samlade tomtar under ett helt år. Varje månad samlades in pengar och tomtemor själv, initiativtagaren till samlandet, gick till posten för att hämta ut paketet med nya tomtar. Det var bara jag som ståndaktigt höll mig undan tomtehysterin, medan övriga jollrade om hur förträffliga dessa små figurer var.

De var signerade, numrerade och hade samlarvärde, allt enligt broschyren. Hämtade från Jenny Nyströms underbara tomtevärld och förpassade till svenska hem från norr till söder.

Det året rådde åtminstone ingen brist på samtalsämnen. Jag gav med mig till slut och beställde en. Fast jag har aldrig riktigt uppskattat honom, han kommer alltid fram sist i tomteraden och är svårast att placera.

Jag vet inte hur alla de andra har det med sina tomtar nu för tiden. Men jag minns när en av tjejerna berättade att hon, när det äntligen var jul, glömde plocka fram sina tolv signerade tomtar, som hon ägnat ett helt år åt att samla.

Så är det med tomtar som inte är på riktigt.

När jag var barn och gick i skolan hade vi traditionell julfest den tjugonde december varje år. Då fick vi grönkål med grus i, halvkokt risgrynsgröt med saftsoppa och skinksmörgås.

Sedan dansades det runt granen och delades ut julklappar.

Ett år fick jag en tomte i plast.

Han såg ut som en vanlig docka och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha honom till. Jag menar, dockor lekte jag med, gärna och mycket, men tomtar har en högst begränsad hållbarhet och det var liksom inte lönt att inleda någon närmare bekantskap med honom, när jag visste att han snart skulle slumra ett helt år i en låda.

Jag ville i alla fall kolla hur han såg ut utan kläder. Så har det alltid varit med mig och dockor. Först kläddes de av, sedan kläddes de på igen och först därefter presenterade vi oss för varandra.

Det är väl ungefär som det alltid gått till när flickor mött pojkar och ljuv musik uppstått.

Den här lille plasttomten var inte mycket att hurra för. En tomte ser lätt lite löjlig ut endast iklädd skägg och luva.

Jag slet av honom luvan också. Den hängde ihop med håret, som därmed också åkte av.
Sedan drog jag bort skägget som blottade världens mest utskjutande haka.

Efter denna misshandel blev han aldrig mer tomte, utan bara en liten naken gubbe i lådan för överblivna leksaker.

Så kan det vara om man är gjord i fel material och hamnar i fel hem.

Fel hemvist har också ett gäng envetna små tomtar, som vägrar ge sig av. De har bosatt sig på loftet. Nu hör jag hur de sjunger och tipp-tappar.

”Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...”

Ett gammalt julkåseri som tidigare publicerats i Hallandsposten.

Julångesten slår till med kraft

2008-12-21T01:31:00.000-08:00

Jag fattar inte riktigt vad det är för fel på mig. Varför jag inte, hur goda föresatser jag än har, kan få ihop alla delarna av julen.

Varje år i slutet av november är jag fast besluten att lyckas. Detta året ska bli helt enligt planen. Men det blir aldrig så. Det är alltid något som jag inte förmår.

Alltsammans har säkert sin grund i det faktum att julen är årets mest överskattade helg. Den är fullständigt absurd. Jag har full förståelse för att den hade betydelse för länge sedan, i det gamla bondesamhället. Då måste julen ha upplevts som ett välkommet avbrott i slitet, en tid då det äntligen vankades färskt bröd, kött i överflöd och härlig gröt kokt på mjölk. Några dagars stillhet och ro. Fest, gemenskap och gott om mat. Inte en salt sillrumpa i synhåll.

Men att vi fortfarande firar jul som om dessa dagar är de sista vi får uppleva är en smula märkligt. Att vi fortfarande frossar i all mat trots att vi kan äta vad vi vill när som helst under året, att de julklappar som en gång i tiden mest var att betrakta som godmodiga skämt nu är ångestfyllda berg klädda i grällt papper, det är häpnadsväckande.

Jag gör mitt bästa för att hänga med, men det går inte.

Ibland stupar det på pyntandet. Ett år skyllde jag på Cayenne. Det var när han var liten och jag hade goda skäl att hålla julfri zon i hans närhet. Han var vild på den tiden. Jag minns en oerhört praktfull ampellilja som han lyckades slakta på tio minuter. Han rev ner varenda grönskimrande skott på golvet innan han sprang vidare till nästa projekt och bet skägget av en tomte.

Jag har verkligen inte mycket pynt. Och de senaste åren har jag lyckats hitta en balans som jag gör mitt bästa för att bevara.

Ibland handlar mina svårigheter om julmaten. Jag har inte ätit skinka, köttbullar och prinskorv på över trettio år och tycker inte heller om sill. Därmed äter jag inte någonting av det som de flesta svenskar anser vara det viktigaste på julbordet. Men det har funnits perioder i mitt liv då jag stått och knåpat ihop fuskskinka, fusksylta och fuskjanzon bara för att verka lite normal. Nu skulle jag lätt kunnat byta ut hela det svenska julbordet mot en buffé med libanesisk mat. I ena hörnet kunde jag smugit in grönkålen och ris à la maltan, de två komponenter som jag fortfarande uppskattar riktigt mycket. Brunkål är också helt okej.

Julkort är roligt att få men vissa år finns i mitt inre ett kompakt motstånd mot att skriva och skicka. Jag vet inte vad det beror på. Alla julkort i affären ser fåniga ut och som vanligt har jag inte hittat några bilder i kameran som kan passa att göra om till julkort. Obehaget ligger som en klump i magen. Jag vill vara normal, jag vill skicka julkort och jag vill få kort med tomtar och snö på.

I år fick jag hysteriskt utbrott över julklapparna. Jag fick inte tag i någonting av det jag tänkt mig och när jag satt i bilen och körde från affär till affär skrek jag av frustration. Ett par dagar senare hade jag hittat det jag ville ha och en inre frid lade sig som bomull i magen.

Doften av hyacinter når mig från alla rum, en brasa är tänd i kaminen och jag har lyckats hålla liv i alla tre julstjärnorna.

Nästa år ska jag lära mig att uppskatta allt som har med julen att göra. Utom skinkan, köttbullarna, prinskorven och sillen. Jag håller mig till hummos, taboulet, mhamara. Och grönkål.

Även publicerad i Hallandsposten 22 december 2008

Tid för eftertanke

2008-12-05T16:39:00.000-08:00

Jag står inför uppgiften att flytta om böckerna i mina bokhyllor. Det har gjorts otaliga gånger i mindre omfattning men sällan så radikalt som nu. Fyra nya hyllor gapar tomma och nakna i väntan på böcker. Jag greppar den första bunten från en hylla längre bort. Hans Olof Abrahamssons roman ”Tvekan” är först, följd av Richard Adams ”Den långa flykten”. Ytterligare ett par böcker av Adams är med i greppet, samt Lars Ahlins ”Kanelbiten”.

Innan jag sätter dem längst till vänster på den översta hyllan i första nya bokhyllan blåser jag på dem. Ett dammoln virvlar upp. Jag känner mig med ens förflyttad till ett riktigt bibliotek. Ett sådan som legat dolt för världen under en längre tid och där nu en dörr ställts på glänt så att jag kan smyga in och förundrad se mig omkring.

Eftersom den första bunten böcker greppats mitt i natten tvingas jag avbryta arbetet med att flytta böckerna. Jag är inte intresserad av att plocka fram dammsugaren vid den här tiden på dygnet. Men nästa morgon kopplar jag slangen till centraldammsugaren, letar upp en liten borste som hör till dammsugaren och trycker på knappen.

Ingenting händer. Dammsugaren fungerar inte. Förlängningssladd saknas. Förlängningssladd saknas i hela huset. Alla är upptagna med viktiga kopplingar och jag sätter mig ner för att tillverka en ny sladd. När jag ser de tre olikfärgade trådarna blir jag ytterst tveksam. Bättre att vänta tills jag får besked om vilken av dem som är den (förg)jordade än att koppla fel och tvinga jordfelsbrytaren att träda i tjänst.

Jag hämtar en portabel dammsugare från förrådet. Den saknar praktisk liten borste och efter att förgäves ha letat i en halvtimme startar jag den och drar med röret längs tre av böckernas kanter. Där och då inleds ett arbete som det tar mig flera dagar att komma igenom.

Under tiden tänker jag. Ibland stannar jag upp vid en boktitel jag trodde att jag glömt, ibland fladdrar tankarna ut ur huset och ibland tänker jag bara att jag i själ och hjärta hatar böcker. De är så många, de är så dammiga och det tar sådan tid att få dem på plats.

Jag sneglar nervöst mot slutet av hyllorna. Varje gång man flyttar om böcker på ett grundläggande sätt ställs man inför samma problem. Att lyckas smeta ut dem så att de täcker samtliga hyllor. I slutet av varje plan bör finnas utrymme för åtminstone ett par ännu ej inhandlade böcker. För så fort man fyllt ett plan så att det inte får plats mer än högst ett halvt ark papper kan man vara säker på att en ny bok vill in där. Samtidigt vill man inte stå med en helt tom hylla i slutet, för om man gör det dröjer det inte länge förrän den är fylld av helt andra saker än vad den ursprungligen är tillverkad för.

Ibland lägger jag ner arbetet och går ut för att hugga några stickor så att jag kan tända en trivsam och värmande brasa i kaminen. Jag är inte bra på att hantera yxan. Jag kan stå länge och sikta och sedan hugger jag tio centimeter vid sidan om.

En dag när jag står där och hugger är mina tankar långt borta. Plötsligt upptäcker jag att jag träffat rätt i varje hugg. Tjoff, tjoff, tjoff, som ett riktigt vedhuggarproffs.

Jag bär in stickorna, tänder en brasa och fortsätter dammsuga och flytta böcker. Den lyckade huggningen tål att tänka på. Efteråt. För medan man hugger ska man tänka på annat.

Sista boken i samlingen är Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar”. Efter den finns närmare sex tomma hyllplan. Man kan inte lyckas jämt.

Så fyller man ett förråd

2008-11-20T15:18:00.000-08:00

Mitt förråd är nästan klart. Det är bara elen som ska in. Samt en lång hög arbetsbänk framför fönstren, så att mina övervintrande Medelhavsväxter ska få lite lugn och ro några månader. Och så mycket ljus som möjligt. Förmodligen skulle de klara sig utomhus nittiofem procent av tiden, men även i dessa delar av världen slår kylan till hårt och obarmhärtigt någon gång då och då. Det vet jag från tidigare misslyckade försök att låta rosmarin överleva utomhus.

I samma ögonblick som snickarna begav sig av för nya äventyr började jag tömma en bokhylla i biblioteket för vidare transport till förrådet. Medan jag tömde den förundrades jag över hur otroligt mycket papper den rymde. Pärmar, mappar, tidskriftssamlare i en aldrig sinande ström. Golvet i biblioteket fylldes snabbt och jag hann tänka att det där ska jag sortera när jag får tid.

Så fick jag besked från möbelvaruhuset att de skulle komma med de fyra nya bokhyllorna ett par dagar senare. De levererar till det rum där möblerna ska stå så det behövs ledig yta. Jag drog ett djupt andetag och försökte lossa de redan stressade axlarna från sitt uppskjutna läge.

Sedan körde jag till min mamma för att hämta hem de hyllor och flyttkartonger som stått där sedan jag lämnade lägenheten i stan, i väntan på en plats i förrådet. Även om det var några månader sedan jag höll på med mina flyttbestyr kom kroppen ihåg känslan av att bära flyttkartonger.

Den var i maskopi med hjärnan som talade om för den att det jag höll på med var tungt och tråkigt. Jag satte mig över de där signalerna.

När nästan alla flyttlådorna var på plats i förrådet förstod jag att den där garderoben jag hoppats på blir svår att placera om jag inte vill ha den mitt på golvet. I stället för att gräma mig över detta fyllde jag ena väggen med lagerhyllor och sedan började den fas i förrådsfyllandet som jag sett fram emot allra mest. Den gick ut på att tömma en garderob i hallen på plastbackar fyllda med verktyg, färgburkar och annat krafs och flytta dessa till hyllorna i förrådet.

Medan detta skedde sjönk axlarna till en behaglig position och jag kände mig nästan lite lycklig. Eller befriad i alla fall. Jag hade dragit en sladd från huset och kopplat på ett element och ett par lampor och medan regnet smattrade mot plåttaket såg jag ut genom fönstren i mitt lilla förråd och trivdes rätt gott.

Ännu mer trivdes jag när jag såg garderoben i hallen gapa tom. Tänk så mycket jag skulle kunna få plats med där. Men det tillståndet varade bara i några minuter, sedan var jag tvungen att i all hast ställa in lite lådor och lösa prylar i väntan på att få tid att organisera och skapa ordning.

Och i biblioteket låg fortfarande drivor av papper på golvet, och väggarna där de nya bokhyllorna skulle stå var delvis fyllda av udda hyllor och en överfull anslagstavla.

Jag bar ut det mesta i förrådet, ställde där det fanns plats och tänkte att jag ska försöka få tid att organisera lite senare. Lite senare måste jag också försöka hitta en plats för fyra däck. Helst skulle jag även behöva utrymme för min plastkalv. Möjligen under arbetsbänken? Var han högre än nittio centimeter? Jag hämtade en tumstock och mätte. Det icke idisslande kräket är nittiofem centimeter hög både fram och bak. Jag sneglade mot taket. Kanske skulle han kunna hissas upp där. Jag kunde kalla det en installation och bjuda in till vernissage.

Nyss lyste förrådet vitt och fint invändigt. Nu råder kaos, bara delvis organiserat.

Ting som inte talar till oss

2008-11-07T15:04:00.000-08:00

Även om det är de stora händelserna som drar till sig mest uppmärksamhet är det de små tingen som bär upp våra liv. Ibland kommer de små tingen till oss utan att vi ber om det.

Två gånger under loppet av några veckor fick jag en liten pryl med posten. Ett litet obehagligt ting som jag inte kunde relatera till. Jag hade ingen aning om vad det var. Det kom tillsammans med en inbjudan om medlemskap i en bokklubb så jag förmodade att det hade med böcker att göra.

Tinget såg ut lite grand som en snigel, en sådan som har hus på ryggen. Eller som en cirkel med svans och en liten pigg under svansen. Kanske en grodd. Men på vilket sätt passade den ihop med bokläsande?

Jag vände och vred på det lilla plastföremålet, försökte gnugga geniknölarna men lyckades inte hitta dem och därmed lyckades jag inte heller lista ut vad den lilla presenten fyllde för funktion. Orolig såg jag mig om i huset. Satt det möjligen diskret uppmonterade kameror uppe i taket? Skulle det när som helst dyka upp en olustig figur och tala om för mig att jag befann mig i ”Dolda kameran”?

Tidigare har jag fått små ting som jag inte heller lyckats artbestämma förrän långt senare. Det har visat sig vara stämplar som man ska använda i samband med klippbokspyssel. Jag försökte i det längsta att använda de små sakerna med utstansade blommor som suddgummi, men det var de usla till. Så kanske var det till pysselvärlden jag skulle vända mig för att få veta vad den lilla piggförsedda grodden var bra till.

Små ting kan driva människor till vansinne. Eftersom jag inte hade varesig tid eller lust att bli vansinnig kastade jag helt enkelt den fåniga lilla grodden och trodde att allt, i och med detta, var över. Inte alls. Några veckor senare kom ett nytt brev med samma mystiska innehåll.

En ring? Fast den var lite för stor. Ett vapen? Vid angrepp för man fram änden på grodden och försvarar sig. Nå, jag skulle nog inte vilja vara James Bond om det enda vapen jag hade att tillgå var en fånig liten plastpryl.

Då kom jag på lösningen. En brevsprättare. Jag hämtade ett tomt kuvert, slickade och förslöt och sedan krånglade jag ner grodden och sprättade upp det.

Det var sannerligen ingen imponerande brevsprättare. Jag läste för femtonde gången igenom välkomstbrevet från bokklubben för att se om det inte, åtminstone i det finstilta, stod vad det var för skräp de skickat.

När jag inte kunde finna ens en svagaste antydning rann sinnet på mig. Jag reste mig och gick för att hämta hammaren. Bar ut både den och det lilla värdelösa tinget på trappan och slog sönder det.

Jag fick kämpa en stund innan jag lyckades få in en fullträff och demolera fanstyget. Snabbt kastade jag resterna och andades ut, klart befriad.

Långt senare fick jag veta att det var en apelsinskalare jag slagit sönder. Jag kan precis se bilden framför mig. Den presumtive bokklubbsmedlemmen sitter i sin fåtölj med en filt om benen och en spännande bok i knäet. I ena handen en apelsin, i den andra, piffigt trädd på långfingret, en apelsinskalare som enkelt och gesvint ser till att bokklubbsmedlemmen får i sig några c-vitaminer för att orka läsa vidare.

Jag vill redan nu flagga för nästa lilla ting som kan tänkas följa med som present i slika sammanhang. Det är en manick som man skruvar på pastejtuben och gör att pastejsträngen blir utplattad.
Fattar ni hur ovärderlig ett sådant litet ting är i de stora sammanhangen?

Även publicerad i Hallandsposten 10 november 2008

Bästa kryddan på maten är luft

2008-10-24T00:27:00.000-07:00

Det var inte förrän jag hamnade mitt i ett livsnjutargäng som jag till fullo lärde mig uppskatta konsten att äta ute. Då menar jag inte på restaurang utan i naturen. Jag tycker fortfarande inte om förberedelserna, att stå hemma och göra smörgåsar, brygga te och hälla på termos, lägga ner frukt och servett i ryggsäcken, och allt det andra. Det skulle jag gärna slippa. Men resten – detta att slå sig ner i en solig glänta, eller huka under en hög gran om det är dåligt väder, och packa upp matsäcken, sätta tänderna i smörgåsen eller, som nu senast, en tortillasnibb med smält ost mellan och upptäcka att det smakar hur gott som helst – det uppskattar jag väldigt mycket.

Jag känner en till i min omedelbara närhet som har fått smak på att äta ute. Cayenne är en lustig liten krabat. Sedan han föddes har han varit ett matvrak. När jag lärde känna honom, han var då i treveckorsåldern, gjorde han inget annat än åt och allt sedan dess har han ägnat mycket tid åt att hänga över matskålen. Lugnt och metodiskt har han ätit tills han skådat botten i skålen. Eller ätit några tuggor, gått en kort runda, återvänt till skålen och ätit några fler. Ibland har jag undrat om han möjligen börjar bli senil och glömmer vad han håller på med. Tiden får utvisa hur det är med den saken.

Det stora matintresset har fått honom att bli lite rund om magen och trots dietmat och noggrannhet i utportionerandet har det varit omöjligt att banta ner honom. I somras fick jag tips på en annan sorts mat, en som skulle vara extra bra just för katter som behöver gå ner i vikt. Cayenne gillade inte den där maten. Jag plågade honom med den i ett par veckor utan att lyckas få i honom mer än högst marginellt.

Och även om det är jobbigt med en katt som springer runt benen och ständigt vill ha mer mat är det ännu värre med en som inte äter alls. Så jag gav bort den där dyra fina kattmaten och återvände till butiken för att köpa samma gamla märke som vanligt. Men för att skoja till det valde jag en annan variant.

Som Cayenne inte gillade. För att vara ett matvrak måste jag säga att han är onödigt petig. Han äter inte blötfoder. Han äter inte kattgodis. Han äter inte strömming. Han äter inte lax. Och när det gäller torsk har han begripit att den finns på röda listan, varför han även ratar den. Däremot älskar han alaska pollock.

Den nya varianten av kattmat var alltså något som inte föll herrn på läppen. Jag portionerade ut daglig ranson, han åt några tuggor och gick sedan ut och försåg sig med en mus eller två. Långt om länge tog trekilospåsen ändå slut och då fick det bli den dietmat han vant sig vid och alltid uppskattat.

Men vid det laget hade han vant sig vid att knappt äta, så någon riktig ordning har det ändå inte blivit. Tills jag satte ut matskålen.

Att äta ute smakar mycket bättre. Det vet vi livsnjutare. Så när jag åker iväg för att i goda vänners sällskap avnjuta picknick i det gröna får han en skål med torrfoder serverad ute på trappan, och när jag kommer hem är han nöjd och glad och skålen är tom.

Han springer före mig, stannar då och då på vägen till dörren för att lägga sig och rulla några varv och uppskattande stryka sig mot mina ben eller på prov bita lite i dem, och går sedan direkt till matskålen. Jag häller upp en portion, han äter några bitar och traskar sedan till dörren för att gå ut och kolla om det inte finns mer kvar i den skålen i stället.

Oroligt ser jag på honom och undrar om han är en ovanligt dum katt – eller en ovanligt smart.

Även publicerad i Hallandsposten 27 oktober 2008

En köksö att slappna av vid

2008-10-09T14:21:00.000-07:00

Jag har svårt att hålla mig borta från inredningstidningar. För tillfället nöjer jag mig med att regelbundet läsa en, men i omgångar konsumerar jag fler. Fast egentligen ljuger jag när jag påstår att jag läser dem, för det finns i sanningens namn inte mycket att läsa. Det är bilderna som lockar. Formuleringarna är ibland så krystade att de får mig på helt fel spår. Som när jag tittade på ännu ett reportage om ett kök, med den obligatoriska köksön. Snart finns det fler köksöar än kök, de simmar omkring i ett hav av drömmar och visioner, och jag börjar bli grundligt trött på dem. Fast det beror kanske på att mitt eget kök är för smalt för öar.

I en av bildtexterna i reportaget stod det om köksön att ”här kan gästerna slappna av i väntan på maten”. Det behövs inte mycket för att min fantasi ska gå igång. Jag tycker att det var en fånig formulering och ser framför mig två scenarior:

I det första har gästerna verkligen stressat för att hinna i tid. Medan kvinnan snabbt dragit på sig en klänning, fluffat till håret och sminkat sig i expressfart har mannen blivit stående framför garderoben för att välja skjorta, och sedan misslyckats med att få fason på håret, trots frisyrvax.

Något försenade anländer de därmed till den intima festen och får där slå sig ner vid köksön i väntan på maten (och för att slappna av). Han väser till henne: ”och vi som stressade så förbannat, det hade vi inte behövt göra. Maten är ju inte klar än. Jag känner mig så obekväm i de här byxorna, ser du inte att Erling (värden) har samma färg på sina.”

I nästa scenario ser jag gästerna sitta vid köksön i ett nervöst försök att slappna av. De vet nämligen att värdparet är uselt på att laga mat och nu förväntar de sig att ännu en gång bli serverade något onämnbart som de kommer att ägna natten åt att idissla.

Förutom köksöar är det öppna planlösningar som regerar och jag tittar förgäves efter rum där det får plats böcker. I bästa fall får en halv vägg bilda fond till något som kallas läshörna.

Min egen läsvrå är inte alltid till belåtenhet. Trots att jag fyllt ett helt rum med bokhyllor och böcker vistas jag där så lite som möjligt. Ibland går jag in i biblioteket och frågar mig varför. Och en dag bestämde jag mig för att testa ommöblering.

Jag bytte plats på skrivbord och sittgrupp och lyckades samtidigt hitta en realistisk plan för fem nya bokhyllor. Man skulle kunna tro att mitt bibliotek är lika stort som en bättre filial till stadsbiblioteket, men så är det förstås inte. Däremot hade jag tidigare ett antal löpmeter som var fria från hyllor. Det var i hörnan där mitt skrivbord stod. Nu är planen att fylla dessa meter med låga hyllor och ha fåtöljerna framför.

Sedan jag möblerade om har jag varje morgon intagit min frukost i biblioteket. Och sedan flyttar jag mig två och en halv meter till skrivbordet och datorn, och när kvällen kommer sitter jag gärna med en bok i en av fåtöljerna medan Cayenne ligger på rygg i en av de andra.

I övrigt väntar jag allra mest på att äntligen få byggt ett nytt förråd. Snickarna har lovat att komma nu i oktober eller november, och sedan ska jag ägna vintern åt att långsamt fylla detta förråd på bästa sätt. Jag är rädd att det kommer att spricka av allt som ska få plats, men då får jag väl dra ett djupt andetag och kasta ett och annat.

Kanske kan jag leta upp en köksö någonstans att slappna av vid, medan jag väntar på utrensningsmod.

Även publicerad i Hallandsposten 13 oktober 2008.

Korv med bröd i Brunnsparken

2008-09-27T07:58:00.000-07:00

Jag är inte längre lika begeistrad över bokmässan som jag brukade vara. De senaste åren har jag inte ens köpt några böcker, jag blir mätt bara av att titta på boktravarna. Och att räkna kändisar är inte heller lika kul. De flesta ser likadana ut i verkligheten som på tv. Fast inte alla. När jag fick syn på Lasse Kronér gick min trötta hjärna upp lite i varv och jag undrade vem han var. Han påminde lite om någon jag kände. Att han förekommer i tv skulle jag aldrig trott.

Jag brukar ta tåget till mässan. Varje gång jag sätter mig på ett tåg (när det äntligen kommit, alltid lite försenat) känner jag hur tråkigt det är att sitta där utan möjlighet att påverka min situation. Runt omkring mig snörvlas det och jag vet redan då att den förkylning som så snällt hållit sig borta i över ett år (nytt personligt rekord) är på väg. Jag tror i och för sig inte att det är de snörvlande människorna på tåget som gör att jag blir förkyld redan på hemvägen men den får hjälp på traven.

Lite upplivad blev jag av att det satt fyra medelålders tjejer och drack whisky ur små plastmuggar. De skulle åka till London. Jag gissar att de får kul. Två muggar whisky hann de med från Varberg till Göteborg och det som blev kvar i flaskan tänkte de inmundiga innan de var framme vid incheckningen.

Jag satte fart mot biljettförsäljningen så fort jag kom fram till Göteborg. Jag hade tänkt vänta med att köpa biljett till återresan, men på stationen utanför Laholm (lilla huset på prärien) träffade jag en dam (tjej, kvinna) som berättade att hon varit sent ute att köpa biljett en gång och blivit utan. Folk åker tydligen tåg helt ohämmat för alla klass 2-biljetter var slut så jag fick ta en klass 1.

Sedan berättade biljettförsäljaren för mig om en genväg till mässan. Det borde han inte ha gjort. Jag är nästan säker på att jag gick fel. Ett tag var jag helt förlorad, det enda jag med säkerhet visste var att jag befann mig i Göteborg. Men efter att ha frågat tre personer hittade jag till slut rätt och kunde med god fart traska in på mässområdet. När jag är ute och går håller jag alltid hög hastighet. På så sätt skulle jag passa bra i New York eller London, där folk alltid går fort. I Göteborg strosar människor. Eller släpar fötterna efter sig, som om de har all tid i världen.

På bokmässan kan man inte hålla alltför hög hastighet. Däremot kan man gå i cirklar. Det gjorde jag. Runt runt i snäva cirklar och i vida. Mellan varven gjorde jag de besök jag tänkt göra och till slut var jag så trött på alltsammans att jag gick därifrån. När jag sa hejdå till min förläggare och förklarade att jag inte orkade vara kvar längre nickade han förstående och sa att han längtade till stillheten vid en fjällsjö.

Jag köpte en glass och drog ner på tempot, gick faktiskt och njöt i solskenet, med gott om tid och utsläppt från galenskaperna på mässan. I sakta mak närmade jag mig Brunnsparken och den verkliga höjdpunkten på hela resan. Jag gick fram till gatuköket och beställde en vegetarisk korv med bröd, stark senap, ingen ketchup. Och kände mig som en människa. För en som levde på korv i närmare sexton år och sedan slutade tvärt är det en synnerligen angenäm känsla att få tugga i sig en vegetarisk variant av denna min livrätt under så många år.

Senapen var dessutom så stark att den kändes i bakhuvudet, vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Sedan blev det en stor mugg te och lång väntan. Tåget var naturligtvis försenat och första klass-upplevelsen inte värd priset.

Nästa år åker jag nog inte till bokmässan. Fast så säger jag varje år.

Även publicerad i Hallandsposten 29 september 2008.

Tarzan visste vad han gjorde

2008-09-11T02:29:00.000-07:00

Varför finns det inga skrikskolor? Det är ett känt faktum att vi då och då har behov av att brista ut i ett saftigt skrik, men jag får alltid ont i halsen när jag försöker.

Senaste gången stod jag på en pall och försökte sätta fast kupan till en plafond i taket. Någon gång i början av sommaren plockade jag ner den för att testa om den eventuellt kunde passa i köket. Där behöver jag en platt armatur som ger ljus ifrån sig. Förra plafonden hade svårigheter att ens lysa upp sig själv. När jag fått ner den i detta sammanhang aktuella plafonden, som vanligtvis sitter i hallen, upptäckte jag att den var fast monterad. Alltså med sladdar rakt ut från ingenstans (eller från rör i taket) direkt in i lampan (på något mystiskt vis) och därmed var den dagen förstörd. I köket måste jag ha en lampa som kopplas med en liten kontakt.

Jag lät plafonden ligga på hatthyllan, balanserande bland en massa annat som legat där väldigt länge. Och jag var inte i närheten av att behöva ett skrik.

Men så en dag när jag kände mig ovanligt slö och oföretagsam tog jag ett rejält tag i kragen på den nyinköpta skjortan och lyfte mig från fåtöljen. Tvingade mig ut i hallen och beordrade mig att städa. Jag fritog hatthyllan från en massa onödigheter och till slut var jag framme vid plafonden.

Nu skulle den upp. Anledningen till att den inte kom upp igen efter misslyckad köksutflykt var att jag tänkte byta ut glödlampan mot något mer miljövänligt. Har det blivit av?

Svaret är negativt.

Jag ställde mig på en pall och försökte få glaskupan på plats. Det visade sig vara omöjligt utan en skruvmejsel. Hämtade jag alltså en sådan och klev upp på pallen igen. Kom jag på att en liten uppladdningsbar skruvdragare vore bättre varvid jag hämtade en sådan. Försökte jag balansera skruvdragaren i ena handen och plafonden i den andra samtidigt som jag med ren viljekraft försökte trycka den i rätt läge.

Och upptäckte att den inte alls var med på noterna. Jag höll på rätt länge. Konstaterade att Cayenne var ute och därmed inte skulle bli ihjälskrämd. Sedan skrek jag.

Och fick ont i halsen.

Därför frågar jag igen: varför finns det inga skrikskolor?

En måndagseftermiddag förra hösten ramlade en synnerligen hes ung man in på jobbet. Han hade skrikit sitt kära IFK Göteborg till SM-guld. Det tog honom flera dagar att återfå normal röst. Tänk vilken nytta han kunde ha haft av att lära sig skrikkonsten på rätt sätt.

Skälen att vilja skrika kan vara många. Jag skriker oftast i frustration, men det händer även att jag ger ifrån mig ett glädjetjut då och då. Glädjetjuten är dock ganska tama och jag skulle vilja lära mig att få mer kraft i dem.

Höjdhopperskan Tia Hellebaut skriker varje gång hon gjort ett riktigt lyckat hopp. Hon skriker inte måttligt, i Peking fyllde det hela OS-stadion. Och flera av spjutkastarna ger ifrån sig mäktiga vrål medan spjutet far (som ett spjut) genom luften. Vad jag undrar är om de har någon speciell teknik för skriken, någonting som gör att de vid eventuell seger kan klara av att hålla presskonferens utan en smärtande hals.

Jag tycker att det här med skrik bör tas på allvar. Vi är så kontrollerade, så åtstramade, så tuktade att vi kommer att dö med hela vårt inre som en förtorkad klump, bara för att vi inte förväntas reagera på ett naturligt sätt när vi blir förbannade eller riktigt glada.

Ett illvrål då och då skadar inte. Med rätt teknik, vill säga. Så, för tredje gången: varför finns det inga skrikskolor?

Även publicerad i Hallandsposten 15 september 2008.

Mardrömsmöte på öppen gata

2008-08-28T02:12:00.000-07:00

Min värsta mardröm har följt efter mig i många år. Den förändrar sig lite grand från gång till gång, men grunden är densamma. Den handlar om grodor. Många grodor.

Jag borde förmodligen gå i terapi men jag är rädd att terapeuten skulle försöka förmå mig att röra vid en groda då. Det är ju så det går till. Exponering, kallas det. Man ska exponeras för det otäcka. Jag tror inte att jag skulle kunna förmå mig att röra vid en groda. Inte utan att svimma i alla fall. Eller dö.

Men jag har tränat på egen hand. Först genom att titta på bilder av grodor, sedan genom att titta på filmer om grodor. Och till slut genom att, helt oavsiktligt, få syn på en och annan groda i naturen.

I somras vilade till exempel en padda ut under en presenning i min trädgård. Jag lyfte på presenningen för att komma åt lite jord och då rörde den på sig. Det gjorde jag också. Jag gick med hastiga steg därifrån.

Men jag är på rätt väg. Eller åtminstone var jag det. För ett par somrar sedan var mardrömmen över mig mitt på blanka eftermiddagen och det var lite svårt att hantera. Jag tror att jag berättat om det förut. En balja med vatten som jag böjde mig fram för att tömma. Så fick jag syn på en groda. Och sedan en till och ytterligare två.

Det är vad min mardröm handlar om. Först en groda och sedan flera, tills jag inte vet var jag ska sätta fötterna.

Förra sommaren fick jag syn på en padda på altanen. Nu har du chansen, tänkte jag och bestämde mig för att klara av situationen. Den paddan dog efter några timmar. Kanske hade den fobi för femtioåriga kvinnor. Det är nog värre än grodfobi.

I övrigt mår jag bra. Jag har till och med börjat jogga igen efter ett uppehåll på flera månader. En dag när jag var ute och sprang blev jag stoppad av en utländsk cykelturist som frågade efter vägen till Gullbranna. Han undrade om det fanns en väg som gick parallellt med motorvägen, och det fanns det ju. Men hur skulle jag kunna förklara på min rostiga engelska? Jag gav honom de instruktioner jag tyckte var enklast och han tackade och trampade iväg.

Medan jag lufsade vidare funderade jag på om jag skulle ha kunnat förklara på ett bättre sätt, med mer schvung och finess. Och så räknade jag ut att om han körde fel borde han göra det på ett sådant sätt att vi skulle mötas igen, och då kunde jag lätt visa honom rätt.

När jag kom till randen av Hökafältet spanade jag bortåt vägen mot Hökhult och upptäckte honom. Härligt, han var helt rätt i tid och rum. Jag sträckte på mig och spänstade vidare.

Plötsligt fick jag syn på något och stannade. Det var en liten groda. Mallig som jag var efter min lyckade guidning tittade jag på grodan och kände ingen rädsla. En liten groda, tänkte jag. Jaha. Och fortsatte jogga.

Då upptäckte jag nästa groda. Oj, en till, tänkte jag. Och sedan såg jag nästa. Och ännu fler. Hela vägen var full av små jävla grodor.

En gång i tiden fick jag höra, av en OS-guldmedaljör och expert på området, att jag hade en vårdad joggingstil (men väldigt dåligt kondition). Jag är säker på att han skulle ändra omdöme om han sett min fortsatte färd den här dagen.

Jag övergick till att springa på tå och lite grand som hästen på ett schackbräde. Snett åt sidan och lite framåt. Samtidigt viftade jag med armarna uppe i öronhöjd och utstötte ljud: ”ousch, ousch, ousch”.

Mardrömmar borde ha vett att stanna där de hör hemma och inte överfalla en stackars vaken människa.

Även publicerad i Hallandsposten 1 september 2008.

Doftspår i nattradion

2008-08-26T13:14:00.000-07:00

Vet ni vad en tarmsköljning är? Det visste inte jag fram tills för någon vecka sedan när jag körde hem från jobbet. Radion var som vanligt inställd på P 1 och jag kom in mitt i reprisen av ett program om kropp och hälsa.

Det är väldigt sällan jag hör ett radioprogram från början till slut. Jag har den lilla egenheten att jag inte kan jobba framför datorn samtidigt som jag lyssnar på radio. För i så fall börjar tankarna fara åt alla håll och koncentrationsfältet som jag försöker ha mellan mig själv och skärmen suddas ut.

Därför är det nästan bara i bilen jag lyssnar på radio. Det tar ungefär tjugo minuter för mig att komma till och från jobbet, vilket innebär att jag antingen får höra början av ett program eller slutet.

En gång när jag var på väg till en stormarknad i Halmstad hörde jag ett program som fick mig att stanna kvar i bilen en lång stund efter att jag parkerat. När jag kom hem laddade jag ner programmet från nätet och lyssnade. Sedan kopierade jag över det till samtliga datorer och usb-minnen för att vara riktigt säker på att det inte skulle försvinna.

Det handlade om en kvinna som var boutredare och hade till uppgift att söka upp eventuella anhöriga till människor som dog i ensamhet. Kvinnan berättade om några olika fall och om ritualen vid begravningar där hon och prästen ibland var de enda närvarande.

Jag fick idén till en roman när jag lyssnade. Känslan var så stark att den fortfarande satt kvar flera månader senare, vilket är ett gott tecken när man får ett sådant uppslag. Lustigt nog var jag inte ensam om att få idén till en roman den där förmiddagen. Jag hörde Karin Alvtegen, prisbelönt thrillerförfattare, berätta i en intervju om sin senaste roman. Idén till den hade sin upprinnelse i samma program.

Det enda som kom till mig när jag hörde programmet om tarmsköljning var en obeveklig doftassociation. Inslaget tog avstamp i ett lyssnarbrev där avsändaren ville veta hur en tarmsköljning gick till och vad den skulle vara bra för. Jag hade väntat mig ett konkret och rätt kortfattat svar, men i stället bjöds jag och alla andra som lyssnade på en demonstration. En av reportrarna fick i uppdrag att göra en tarmsköljning och skildra den.

Förr i tiden fanns det något som kallades lavemang. Jag tror att det är ungefär samma sak fast inte lika mycket.

Enligt kvinnan som utförde tarmsköljningen kan regelbunden sköljning hjälpa mot allt från rynkor till glanslöst hår och naturligtvis en lång rad sjukdomar. Jag kanske låter skeptisk vilket i så fall beror på att jag är skeptisk.

Medan vi fick följa med reportern till tarmsköljaren och hon gjorde sig redo, lade sig på en brits och fick veta vad som skulle hända, funderade jag över olika drömyrken. Nu för tiden vill unga helst bli kända men en gång i tiden var journalist ett yrke som många tyckte lät lite glamoröst. Det var kanske inte helt i klass med flygvärdinna eller brandman, men ändå rätt lockande. Kanske hade den snart tarmsköljda reportern också drömt om att få träffa och intervjua intressanta människor och göra prisbelönta reportage. I stället låg hon nu på en brits med ett hål i och blev rikligt ursköljd.

Upp till sextio liter vatten används i en riktig tarmsköljning. När jag kom hem öppnade jag bildörren och lät den stå öppen en stund. Starka doftassociationer kan vara svåra att vädra ut.

Även publicerad i Hallandsposten 2007.

Den ofrivillige samlaren

2008-08-18T03:36:00.000-07:00

Jag hyser stor respekt för organiserade och disciplinerade samlare. Människor som hukar över frimärken, noggrant placerade i gudomlig ordning, människor som med nästan nonchalant elegans kan berätta massor om små porslinfiguriner.

Eller har en komplett samling förstautgåvor av någon framstående, sedan länge avliden, författare. När jag hade flyttloppis i våras ringde en man och undrade om jag hade några gamla böcker att sälja. Jodå, det hade jag ju. Fast inte gamla på det sätt han tänkt sig. Han var ute efter slitna franska skinnband. Dessa placerade han sedan i andra människors bokhyllor, som en liten inredningsdetalj. Jag försökte inte ens locka honom med mina lexikon från Bra Böcker. De tuggades i stället ihjäl i en stor maskin på återvinningscentralen.

Jag tror att nästan alla människor samlar på någonting. En del är inte ens medvetna om det. Min chef samlar på SAOL:s ordlistor. Så fort någon går förbi med en ordlista, för att kasta och byta ut mot en senare upplaga, norpar han den. I den obeskrivliga röran runt hans arbetsplats finns åtskilliga ordlistor, mer eller mindre hela och kompletta. Sedan frågar han ändå sina medarbetare om han är tveksam över stavningen av ett ord. Eller ringer sin fru, om han är riktigt osäker.

Själv samlar jag på tofflor. Jag vill inte göra det men jag måste. Det är ett inre tvång som styr mig. Om jag haft ett förråd, men det har jag ännu inte kunde jag samlat min toffelsamling där. Nu står de uttjänta tofflorna på hög innanför dörren i stället.

Jag har två ingångar till mitt hus. Vid varje ingång har jag ett par tofflor. För att veta vilket håll jag gick ut genom (och därmed förväntas återvända till) tittar jag på tofflorna. Jag köpte två par samtidigt, ett par vita och ett par blå. De blå var favoriterna och jag tänkte mig en livslång relation med dem. Men redan efter tio, tolv år har fuskskinnet på ovansidan börjat släppa och tofflorna ser förfärliga ut. Sulorna är helt intakta eftersom toffelsulor inte går att slita ut. Jag köpte ett par tofflor nittonhundraåttio och dem lyckades jag göra mig av med i våras. Då var det nästan bara sulorna kvar.

De vita tofflorna ser ännu värre ut än de blå. Dem har jag verkligen tittat snett på i en evighet och önskat all världens väg. Nu har jag ersatt dem med andra, men jag har inte lyckats kasta dem. Jag tror verkligen att det beror på sulorna. Det borde vara förbjudet att tillverka sulor som aldrig tar slut.

Ännu ett par tofflor, som jag hade stående vid dörren innanför lägenheten, ligger nu i högen och väntar på att få en funktion. De är väldigt fula och jag tycker inte om dem. Jag skulle kunna ha dem på mig inomhus men det kommer aldrig att ske eftersom jag inte kan tänka mig annat än raggsockor inomhus.

Och jag klarar inte att kasta dem eftersom de är både hela och rena.

Bortsett från tofflor samlar jag i stort sett inte på någonting annat än ryggsäckar. Varje gång jag kallas till blodcentralen för att lämna blod har jag ett allvarligt snack med mig själv som slutar med att jag lovar, dyrt och heligt, att inte ens snegla på några ryggsäckar. I stället ska jag ta emot den ekonomiska ersättningen och snabbt gå därifrån.

Och varje gång lämnar jag blodcentralen med en ny snygg och praktisk ryggsäck.

Även publicerat i Hallandsposten 18 augusti 2008.

Det finns bara en deckardrottning

2008-08-12T08:08:00.000-07:00

På en bild jag såg i en blogg trängdes några kvinnor i en bil. De var på väg till en gemensam intervju med tillhörande fotografering. Kvinnorna var några av Sveriges alla deckardrottningar.

Nu för tiden behövs inte mycket mer än en, eller möjligen två, publicerade böcker i deckargenren för att få epitetet deckardrottning. Senast i raden kan tv-reportern Elisabeth Höglund bli. Hon har nyligen skrivit klart sin första deckare (med en kvinnlig reporter i huvudrollen) och nu väntar vi bara på hennes segertåg över Europa.

Men det spelar ingen roll hur många nya kvinnliga kriminalförfattare Sverige får fram, det finns bara en deckardrottning. Hon skrev sin första deckare 1949 och gav sedan ut en roman om året (plus en novellsamling 1964 och ett antal ungdomsdeckare) fram till 1990, året innan hon dog.

Det är naturligtvis Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, jag syftar på.

Deckardrottningen själv på ett porträtt i ett skyltfönster i födelsestaden Nora. Foto: Åke Bjurhamn

Tillsammans med några goda vänner besökte jag hennes hemstad, Nora, under några heta dagar i juli. Vi åkte dit för att träffas, dricka lite vin, prata deckarintriger och hitta inspiration. Och naturligtvis vandra i Maria Langs fotspår.

Vi behövde inte gå många steg i staden innan vi träffade på människor som kunde berätta om Dagmar Lange. Precis som sin romanfigur Almi Graan (anagram för Maria Lang) var hon mörkrädd och skrev sina böcker på nätterna. Medan hon var djupt inne i intrigerna var hon inte speciellt sällskaplig, men sedan bjöd hon på fest. Fast hon lät andra göra jobbet – något hushållsarbete ägnade hon sig aldrig åt.

Maria Langs polis, Christer Wijk, var en stilig lång man med svart slätt hår och intensivt blåa ögon. Han drack kopiösa mängder svart kaffe och rökte pipa. Själv drack Maria Lang kaffe en enda gång i livet. Det var en natt i mitten av 60-talet när hon satt på Göthlinska gården och skrev boken ”Svart sommar”. Teet hade tagit slut och hon var trött och hade svårt att hålla sig vaken. Den unga guide som höll henne sällskap och serverade kaffet är förresten fortfarande verksam trots att hon är över 90 år.

Innan Maria Lang lät mörda någon i ett av Noras hus bad hon alltid husägaren om lov. Och många gånger figurerade verkliga människor i hennes böcker. En av dem är systersonen Ove Hoffner, som bor i Nora och bland annat ägnar sig åt barnteater samt driver ett antikvariat i en tågvagn alldeles nere vid Norasjön. Vi träffade också en fotograf som stolt berättade att han var omnämnd i en av böckerna.

Inför besöket i Nora (eller Skoga, som Lang kallar staden i sina böcker) läste jag några av de Langdeckare som utspelar sig där och blev glatt överraskad över hur väl de stått sig genom åren. Mot slutet av karriären (och livet) blev böckerna pinsamt usla, men under de första 30 åren skrev hon deckare som var riktigt bra.

En vandring i Mara Langs fotspår ingår naturligtvis i Norabesöket. Foto: Åke Bjurhamn

Under sommaren arrangeras i Nora nattliga mordvandringar med skådespelare som dramatiserar några av intrigerna i Maria Langs böcker. Det förekommer även mer stillsamma promenader längs Noras gator med guide som läser ur böckerna och berättar om stadens författarstolthet.

Till skillnad från dagens kriminalromaner och deckare innehöll Maria Langs böcker inte mycket våld. Och när det kom till antal mord tyckte hon att ett var lagom, två acceptabelt och tre minst ett för mycket.

Dagmar Lange dog 1991, men intresset stort för hennes liv och hennes böcker är fortfarande stort. Hon har helt enkelt aldrig abdikerat som Sveriges deckardrottning.

Tre deckarnördar spinner intrigtrådar medan en fjärde förevigar mötet. Foto: Åke Bjurhamn

Krönikan även publicerad i Hallandsposten 13 augusti 2008.

Heta tankar i värmeböljan

2008-07-31T12:30:00.000-07:00

Den senaste tidens värme har producerat tankar som är tydliga tecken på en överhettad hjärna. I normala fall är inte Fantomen en man jag går och funderar på. Jag håller naturligtvis koll på honom, han befolkar ju seriesidan i tidningen, men jag tittar även till Dagobert, Knasen, Morrgan och Klös samt favoriten Pondus. Hur ska det gå nu när kompisen Jocke ska bli pappa? Det kan bli en rysare.

Men tillbaka till Fantomen. Jag kan inte sluta tänka på honom. Han är den ende riktige hjälte som jag blivit närmare bekant med. Jag har aldrig känt mig bekväm med Läderlappen, Spindelmannen och Stålmannen, eller någon av de andra superhjältarna vars existens jag inte ens känner till.

Är Fantomen en superhjälte? Eller är han bara en man med starka nypor? Sådana frågor har jag brottats med sedan värmen bytte plats med förnuftet i mitt huvud. Och så till min ständiga undran: vad är Fantomens dräkt gjord av? Tar han någonsin av den? (Ja, det gör han, jag har sett honom i badbyxor när han och Diana befinner sig på sin paradisö) Vad händer om dräkten går sönder? Och varför bär han den över huvud taget?

Det är den största av alla frågorna som skvalpar runt i hettan. Fast den frågan hittar jag ganska snabbt svar på. Om inte Fantomen bar sin dräkt skulle folk inte fatta att han var den Vandrande vålnaden och då skulle serien självdö.

Den förste Fantomen som svor att bekämpa ondskan gjorde det redan 1536. Det har jag läst på internet. Jag skulle vilja veta hur hans dräkt såg ut och vad den var tillverkad av. Vadmal, kanske? Och vilken färg den hade. Man skulle kunna tro att Fantomens dräkt ser likadan ut över hela världen, men så är det inte. Det har jag också läst på internet. Där läste jag att Fantomens pappa, Lee Falk, var på semester när serien 1939 skulle färgsättas första gången. Dräkten blev lila även om Lee Falk tänkte sig den grå. I Sverige blev den blå, i Italien och delar av Sydamerika springer Fantomen omkring i röd dräkt och i Australien är dräkten grön.

Nu för tiden skulle jag tro att Fantomens hjälteutstyrsel är tillverkad av något syntetmaterial. Men vem syr upp dräkterna? Är det Diana? Eller beställer han dem via något klädföretag på nätet?

För övrigt firar Fantomen, eller Kit Walker som han heter när han döljer dräkten, och Diana pärlbröllop i år. De har varit gifta i trettio år. Barnen är tjugosju, så det är väl snart dags för dem att ta över ruljangsen. Ska de dela på jobbet? Vad kommer att hända när bovarna inser att Fantomen har kvinnliga former? Kanske kommer hemligheten med den Vandrande vålnaden att avslöjas då. Jag fasar lite för den dagen, att det är en kvinna som spräcker myten.

Fast annars är det bra att de är två. Då kan de bekämpa ondskan på olika håll i världen samtidigt och det första djungelordspråket, ”Då Fantomen rör sig står blixten stilla”, blir lättare att förstå.

Men än så länge är det den gamla vanliga Fantomen som stretar på. Jag har alltid trott att han, när han rörde sig på gatorna som en vanlig man, bar dräkten i en väska eller plastkasse. Men han har den under kostymen.

Stackars man! Att bära heltäckande trikå i den värme som vi haft senaste tiden, det måste ha kostat på. Jag unnar honom svalka och lite regn.

Även publicerad i Hallandsposten 4 augusti 2008

Bantning med motstånd

2008-07-26T03:54:00.000-07:00

Några dagar med feber fick mig att tappa ett par kilo i vikt, eftersom jag inte åt annat än ett och annat äpple, en smörgås då och då och buljong. I vanliga fall skulle jag svimmat av en sådan kost, men med feber i kroppen är det inte hungern som skriker högst.

Jag hyser ingen större oro, de två förlorade kilona hittar säkert hem igen. Bantning är ingenting jag någonsin ägnat mig åt, men med åren inser jag att det kan bli nödvändigt. Det blir säkert en vidrig upplevelse, därför tänker jag försöka undvika den så länge som möjligt.

Dessvärre är vi två i familjen, och om jag har turen att inte behöva banta så är det en helt annan sak med Cayenne. Den lille drummeln hade i somras gått upp så pass mycket i vikt att en dietist kopplades in. Hon tyckte att jag gav honom dubbelt så mycket mat som jag borde, även om jag bedyrade att jag gav honom exakt rätt mängd enligt den tabell som fanns på paketet. Och smalmat har han ätit i över ett år.

Men tror ni att han går ner i vikt?

Redan som mycket liten parvel var han glad i mat. När alla de andra syskonen i kullen lekte stod han vid matskålen och glufsade i sig. Och han vägrade lämna stället förrän maten var uppäten. Sådant borde ha fått mig att fatta att jag var på väg att flytta ihop med en katt som skulle se mat som sitt största nöje.

Men de första åren gick allt bra och han artade sig att bli en helt normalstor katt. När han inte slutade växa lugnades jag av att röda katter alltid är stora. Och efter att han börjat med dietmat trodde jag att faran var över. Sju kilo – dit men inte längre. Tills han plötsligt lagt ytterligare ett halvt kilo till sin kroppshydda.

Två deciliter torrfoder av lättvariant var alltså för mycket, enligt dietisten. Däremot tyckte hon att jag gott kunde fortsätta med den lilla portionen kokt fisk som Cayenne får varje morgon. Det har blivit en ritual, både för honom och mig.

En morgon hade jag glömt plocka upp kokt fisk från frysen. Cayenne svansade som vanligt runt benen på mig och jag beslöt mig för att ge honom lite torrfoder tills fisken tinat. Han dök med huvudet ner i matskålen och började tugga i sig.

Efter ett par sekunder slutade han och tittade upp på mig, gapade och lät de torra bitarna falla ner i skålen igen. Sedan lade han sig på köksgolvet och väntade tills jag satt burken med fisk i mikron och snabbtinat den. Var sak har sin tid: komma med torrfoder innan han fått sin fisk är ju rena dumheterna!

Jag har minskat hans matranson med tjugofem procent, vilket han tycker är helt galet. Han ligger ofta i köket och väntar på att jag ska komma och ge honom mer. När han inser att jag inte kommer till köket går han och lägger sig ett par meter från mig och spänner ögonen i mig. Han säger inget men blicken är hungrig.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om honom att jag ger efter. Då får han en halv deciliter torrfoder till, och sedan låtsar han att han är nöjd. För stunden. Å andra sidan vet jag att om jag skulle komma hem med en sorts mat som han inte gillar, burkmat, exempelvis, skulle han inte äta av den även om han inte fått en smula på tolv timmar. Så jag tror inte att han är i någon omedelbar risk att svälta ihjäl.

Jag har talat med Cayenne om det här med bantningen men han svänger bara ilsket med svansen och tycker att jag pratar nonsens. Han är inte det minsta överviktig, han har bara kraftig benstomme och tjock päls.

Även publicerad i Hallandsposten i februari 2007 samt i tidningen Brittbladet

Konsten att bli arg på rätt sätt

2008-07-22T01:17:00.000-07:00

Länge har jag trott att jag är en osedvanligt otrevlig bilförare. En sådan som borde skämmas. Och det kanske jag borde. Men jag är åtminstone inte ensam.

Och jag måste, trots att jag skamset böjer mitt huvud, ändå försvara mig med att det faktiskt finns bilförare som är värre än jag. Alla de som jag skäller på, exempelvis.

Även om jag är känd för att kunna bli ganska arg går jag inte runt och sprider okvädinsord omkring mig. Jag kallar helst inte folk idioter eller aprövar eller annat fult. I själva verket tycker jag riktigt illa om att såra andra, eller för den delen att bli sårad själv. Men när jag sitter tryggt bakom ratten i min bil flyger fan i mig och det ena skällsordet värre än det andra far ur mig, samtidigt som jag eldar upp mig så till den milda grad att det nästan kokar över.

Varför gör jag på detta vis?

Den frågan fick jag svar på i ett radioprogram. Jag, och många med mig, förvandlas till monster gentemot våra medtrafikanter därför att vi kan det. Därför att vi sitter i vår lilla metallbubbla där ingen annan (om vi inte har passagerare) kan höra oss.

Min ilska mot bilister som kör för sakta eller inte med blinkers anger åt vilket håll de ska svänga, eller gör någonting annat dumt, går fort över. När jag fått uttrycka mig förklenande känns det bra och ilskan rinner av mig.

Ibland blir jag till och med full i skratt. Som den gången jag gjorde en omkörning och det kom en bil bakom mig som ville att jag skulle flytta på mig. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte min omkörning, som kom att omfatta flera långtradare.

Då jag körde in i högerfilen igen efter avslutad omkörning närmade sig bilen bakom och var snart jämsides med mig. Jag vände mig om för att titta på dem och eventuellt vifta lite med ett finger. Då möttes jag av en vilt grimaserande passagerare, som tydligt visade mig sin piercade tunga.

Jag fällde en förklenande kommentar innan jag började skratta. Den löjliga reaktionen från bilen bredvid var resans höjdpunkt. Och jag skulle tro att ilskan i den förbiilande bilen ebbade ut rätt snart. Vem bryr sig i längden om en käring i en liten röd bil som inte snabbt nog kan flytta sig när en stor bil vill fram?

I radioprogrammet fördömde man inte ilskna bilförare. Man konstaterade bara att de troligen aldrig skulle fällt samma kommentarer i en folksamling eftersom det inte är socialt accepterat att göra så. De ansåg att det egentligen inte var så förfärligt att lätta lite på trycket och låta ilskan komma ut.

Jag kände mig upprättad och rättfärdigad och bestämde mig för att i lugn och ro fortsätta spotta ur mig fula ord åt andra bilister när jag finner skäl att göra det. Det är farligt att bli arg utan att visa det. Förträngd ilska växer inåt och angriper kroppens organ, främst magen. Det är jag fullständigt övertygad om.

Varje gång jag svurit åt en bildrulle som gjort något dumt och låtit ursinnet komma och gå kan jag fortsätta dagen som en sann solstråle.

Åtminstone tills jag sätter mig bakom ratten nästa gång.

Även publicerad i Hallandsposten juli 2007

Att nysa eller inte är frågan

2008-07-19T06:30:00.000-07:00

Att säga farväl är att dö en smula, sägs det. Och att nysa är att blåsa hjärnan fri från dumhet. Inte för att de två företeelserna direkt har med varandra att göra, men någon ingång till en text måste man ju ha.

En nysning kan tyckas vara tämligen oförarglig. I värsta fall kommer den olämpligt, som när man befinner sig mitt i en gatukorsning och det kommer bilar från alla håll. Men om man då betänker att medan man nyser står allt inom en, inklusive hjärtat, stilla som i andlös väntan, är den där nysningen inte lika oförarglig.

Och den kan få betydligt värre konsekvenser än några microsekunder av medvetslöshet.

En nysning i förkylningstider skickar ut mellan tretusen och femtusen små illasinnade droppar i luften i en hastighet på cirka etthundratjugo kilometer i timmen. Om man på något vis kunde dra nytta av den där farten och liksom ryckas med av den behövde man inget annat fordon för att fort förflytta sig.

Men eftersom man alltid blundar samtidigt som man nyser, och dessutom är medvetslös och med tillfälligt hjärtstillestånd, vore man väl att betrakta som en trafikfara om man tog sig fram medelst nyskrafter.

Det där med att blunda under en nysning är lite lustigt. En vikarie på jobbet berättade att hon som barn förmanats att blunda eftersom ögonen annars kunde ploppa ut när hon nös. Sedan hon fick dessa förhållningsorder hade hon inte vågat göra annat än hårt knipa ihop ögonen när hon kände att en nysning var på väg. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra i vissa lägen.

Fast nu har jag läst i Illustrerad vetenskap att blundandet i samband med nysning är en reflex som inte går att arbeta bort. Vi blundar med automatik när vi nyser och får därmed aldrig veta hur pass säkert ögonen sitter.

En annan sak jag läste är att vi inte kan nysa när vi sover, vilket är dumt eftersom vi då redan har ögonen stängda.

Det retligaste nysningarna är sådana som aviserar sin ankomst och sedan smyger tillbaka och uteblir. Då har man liksom laddat och gjort sig beredd. Jag skriker alltid atjoo lite mer än jag behöver när jag nyser. Det är ju inte så ofta man får en helt legitim anledning att skrika så det gäller att ta chansen.

Men så vänder den där usliga nysningen och blir till ingenting. Med halvöppen mun sitter jag där och väntar med en känsla av förlust. Och just när jag slappnat av och accepterat smyger den sig på mig bakifrån och kommer ut som en liten fjutt.

Det är väl i sådana lägen man kan prata om tjall på linjen mellan känselnerverna i nässlemhinnan och hjärnan.

Cayenne nös flera gånger om dagen i över en vecka i vintras. Precis som alla andra hade han dragit på sig en förkylning. Ibland nyser han när han äter. Då tror jag att det beror på att han är alltför glupsk. Däremot vet jag inte om han blundar när han nyser.

En del människor kväver sina nysningar. Det är livsfarligt. Förutom att nysningen är ett sätt att blåsa luftvägarna (och hjärnan) rena från dumhet är det dumt att riskera hälsan. Sant eller falskt vet jag inte, men en tillbakahållen nysning påstås göra att trycket i skallen ökar så mycket att man kan spräcka ett blodkärl om man har otur. Eller hjärnan, som en fotbollstränare en gång skrämde en flicklagsspelare med.

Att säga prosit när någon nyser hör till god ton. Men att tacka för att någon sagt prosit är strängeligen förbjudet och borde skrivas in i svensk grundlag.

Varje gång man säger tack efter prosit dör nämligen en tomte.

Tidigare publicerad i Hallandsposten 14 april 2008

Det fladdrar till i en tyllgardin

2008-07-17T02:14:00.000-07:00

Vissa saker förändras aldrig. Som fåglarnas smak för mina körsbär, exempelvis. Hur infernaliska eller listiga lösningar jag än kommer på för att få behålla de snabbt räknade bären slutar det alltid med samma resultat.

I år draperade jag mitt körsbärsträd i tyllgardin. En del inredningstidningar brukar så här i sommartider ha reportage om hur människor flyttar ut sina hem i trädgården. Utomhuskök, bekväma sittgrupper och, det senaste i trenden, sängar under bar himmel med uppspända fluffiga tygstycken till skydd mot den brännande solen. (Vet de inte hur en normal svensk sommar ser ut?)

Men ingen inredningsredaktör har ännu kommit på tanken att klä träden i tyll. Själv kläckte jag idén redan förra sommaren. Det var när jag konstaterat att min tidigare så briljanta idé att sätta plastpåsar om körsbären inte var så briljant. Bären brådmognade, ruttnade och föll av inne i sin täta boning. Men fåglarna fick dem i alla fall inte, så jag insåg att jag var något på spåren.

Någonting luftigt, närmare bestämt. Kanske kunde jag tillverka små burar av bärnät. Jag skulle kunna ägna vinterkvällarna åt detta pyssel för att stå redo när sommaren slog till och körsbären var på väg att mogna.

Men vinterkvällar går, som vi alla vet, förfärligt fort och inga bärburar blev gjorda.

Blomningen var som vanligt ymnig och eftersom det var varmt just de dagarna borde insekterna vara på hugget. Men sedan blev det för torrt och de flesta karten föll av. Precis som vanligt. Jag köpte ett annat körsbärsträd för ett par år sedan, för att ha som befruktningssällskap till mitt gamla träd, men det har drabbats av en svampsjukdom och måste grävas upp. Någonting säger mig att det här med körsbär har gått mig på hjärnan och jag borde försöka få det bort därifrån.

Hur som helst började jag snegla på gardinerna i mitt sovrum. Jag köpte dem billigt på Ikea för några år sedan, knöt ihop dem och slängde upp dem på en stång. Nu drog jag ner dem från stången och konstaterade att jag skulle kunna ha dem till något mycket bättre än som sovrumsgardin.

Oförskräckt satte jag saxen i en av längderna och började tillverka små håvar av tyll. Dessa fäste jag sedan runt bärsamlingar med hjälp av en plastklädd ståltråd. Snart insåg jag att detta arbete skulle ta lång tid och kräva mer tålamod än jag är i besittning av, så då började jag draperingsarbetet.

Jag klädde in stora delar av trädet (det är ett svagväxande träd som trots att det säkert har femton år på nacken fortfarande är under tre meter högt och skrämmande klent; jag kommer aldrig att kunna klättra i det) i den tunna vita gardinen.

Det blev väldigt vackert. En dag senare kom första sommarstormen och frigjorde ett par av gardinlängderna, lät dem vaja fritt som en dimslöja över en blomsteräng i gryningen. Jag fäste dem igen och sedan for jag hemifrån några dagar.

När jag kom hem fanns det två bär kvar. Resten hade fåglarna, trots gardinen, lyckats sno åt sig. Bären var inte på något sätt mogna varför fåglarna släppt dem på marken som ett extra hån mot mig.

Men de två bären som inte fåglarna kommit åt lät jag långsamt mogna djupt där inne i gardingömmorna och kunde en tid senare njuta av.

Nästa år ska metoden förfinas och gardinerna draperas med större noggrannhet. En järnsäng ska inhandlas och semestern synkroniseras så att den infaller när körsbären mognar. Jag ska tillbringa tiden under körsbärsträden, lojt vilande i min järnsäng under de vackert draperade tyllgardinerna. Då och då ska jag sträcka ut handen och grabba åt mig en näve djupröda bär.

Även publicerad i Hallandsposten 21 juli 2008

Musen som försvann

2008-07-03T07:41:00.000-07:00

Cayenne har levt länge på sin charm, men för en dryg vecka sedan låg han rätt risigt till.

Ända sedan han var liten har han, precis som andra katter, tagit för vana att bära in möss för att visa sin matte. Det är inte alls trevligt att möta en död mus på golvet när man kommer ut i köket, men snart kom han på att han kunde lägga mössen i matskålen, och då tyckte jag att det var lite mindre otrevligt. Dessutom var det lättare att hysta ut dem från skålen.

Men ibland vill han visa mig hur roligt han tycker det är att leka med möss och då tar han in dem levande. Det är väldigt otrevligt. En gång bytte han ut mössen mot trollsländor, vilket inte heller var kul, men bäst gillar han mössen. De piper nämligen när han sätter tassen på dem.

En dag när jag satt framför datorn i biblioteket hörde jag ljud som tydde på att Cayenne kommit in och att han inte var ensam. Jag gick för att kolla. Mycket riktigt. Han satt på rumpan och studerade en mus som for runt som en vettvilling. Då och då slängde han ut en tass. Musen for in i en väska som stod på golvet och jag fick snabbt ut alltsammans och vände upp och ner på väskan så att allt, inklusive musen, föll ur.

Så gick jag in och bannade Cayenne. Han låg raklång på golvet och tittade obekymrat på mig.

Någon dag senare tyckte jag att Cayenne betedde sig underligt. Han stod framför ett par plastbackar i köket och spanade som om han fått syn på något. Jag lyfte undan dem men såg ingenting.

Det gick en tid och så en kväll lurpassade han på spisen. Jag anade oråd och drog ut den. En mus förflyttade sig hastigt längs golvlisten. Jag föste snabbt in spisen igen och hyperventilerade. Sedan täppte jag igen så att musen inte skulle kunna komma ut från sin plats bakom spisen.

Nästa dag köpte jag två musfällor, laddade den ena och ställde bakom de där två plastbackarna. Strax därpå visade det sig att musen rymt och att Cayenne åter lokaliserat den och var på väg efter den. Jag fick tag i ett kvastskaft och oskadliggjorde fällan för att den inte skulle slå till om Cayennes tass eller svans. Sedan hämtade jag dammsugaren.

Under tiden satt Cayenne på rumpan och tittade när musen sprang fram och tillbaka. Kul underhållning, tyckte han men gjorde inga allvarliga försök att fånga musen. Och när jag kom med dammsugaren sprang han och gömde sig.

Det gjorde musen också. Plötsligt var den borta. Jag tog ut dammsugarpåsen och klämde försiktigt på den. Kanske var musen där? Eller kanske inte.

När jag hittade den i en hopvikt matta i badrummet kastade jag mattan ifrån mig och skrek som ett hysteriskt fruntimmer. Sedan rusade jag ut ur badrummet och stängde dörren. Jag tvingades lägga mig på soffan med en blöt handduk över pannan. Jag bestämde mig för att aldrig mer gå in i badrummet, och gick för att hämta en plastspann att kissa i. Samtidigt funderade jag på om jag kunde sälja huset och hur mycket jag skulle kunna få.

Hela dagen gick utan att jag agerade. Jag måste få in fällorna i badrummet, men jag vågade inte öppna dörren. Till slut kom min mamma och hjälpte mig. När hon satte fällorna passade jag på att ta tandborsten. Evakueringen kunde bli långvarig.
Men ett par timmar senare hörde jag fällan slå igen och äventyret var över.

Fast det tog ytterligare några dagar innan jag kallade Cayenne ”lilla hjärtat”. Och dörrarna står inte längre öppna mot sommaren.

Även publicerad i Hallandsposten 7 juli 2008

Stoppa planet, jag vill stiga av

2008-06-19T03:19:00.000-07:00

Jag var på en musikfestival i Leicester förra helgen. Även om jag trivs allra bäst hemma skadar det inte att lämna sitt bekväma liv då och då.

Att resa är allt annat än bekvämt. Ofta börjar resan tidigt. Jag ställde mobilen på väckning tjugo minuter över fem på morgonen, och för säkerhets skull lät jag även klockradion väcka mig vid samma tid.

Jag vaknade varken av radion eller mobilen. Det berodde naturligtvis på att jag satt i öronproppar för att inte bli störd av fågelsången klockan tre på morgonen. I vanliga fall vaknar jag av radion även med öronproppar i, men den kanal jag valt börjar inte sändningarna förrän kvart i sex.

Av en slump öppnade jag ögonen strax före halv sex och flög upp. Jag brukar använda mobilen till väckare när jag verkligen vill vara säker på att vakna, så att den helt fräckt underlåtit att pipa gjorde mig upprörd.

Vid en närmare granskning visade det sig att signalen i min nya mobil var så svag att man måste vara vaken för att höra den. Vad är det för fel på moderna mobiler? Sms-signalen är också svag, den har jag tvingats byta ut mot en ringsignal.

Jag har inga problem med att stiga upp tidigt. Problemen börjar inte förrän ett par timmar senare när jag hunnit ikapp mig själv och inser att jag faktiskt är vaken vid alldeles fel tid. Då vill mina ögon slutas igen.

En sak som förbryllar mig i samband med resor är hur beskedliga människor är. Hur underdånigt de köar till incheckning, till säkerhetskontroll, till boarding och för att få en plats i planet. En plats med nästan inget utrymme för benen och utan någon behaglig lutning av ryggstödet. Och inte ens den torraste lilla brödskalk blir man serverad.

Vad är det egentligen som får folk att utan vidare ta av sig skorna i säkerhetskontrollen? Eller bältet? Unga män behöver sina livremmar för att hålla byxorna ovanför knävecken, men vid flygplatsernas säkerhetskontroll åker bältet av och byxorna ner.

När jag var på väg hem från Leicester fick jag för mig att jag ville kliva av planet. Inte för att jag ville stanna i Leicester (det är inte någon speciellt vacker stad och jag skulle inte vilja bo där) utan för att jag plötsligt avskydde tanken på att sitta instängd i ett trångt flygplan utan möjlighet att röra mig.

En av anledningarna till att det bara blev en tanke var att planet redan befann sig högt uppe i luften när jag ville kliva av. Jag bestämde mig raskt för att aldrig flyga mer. Kanske inte ens resa fler gånger. Men eftersom jag fick en sådan fin resväska i födelsedagspresent förra året, som jag till och med kommer ihåg låskoden till, har jag redan tänkt om. Även om jag tycker allra bäst om att vara hemma, gunga min själ i en hammock och sova gott i min egen säng, så måste jag skärpa mig då och då och bege mig ut i världen.

När jag befinner mig ute i världen tycker jag att det är ganska intressant. Det är vägen dit och därifrån som jag skulle vilja slippa. Jag önskar man kunde knäppa två gånger med fingrarna, eller möjligen tre. Med den första knäppen skulle man kliva ur flygplanet, med den andra skulle passkontrollen vara över och väskan lyckligt och väl ha anlänt på transportbandet och med den tredje och sista knäppen skulle man ha nyckeln till hotellrummet i sin hand.

Sedan kan det roliga börja. Bekvämligheten får vänta tills man är hemma igen.

Även publicerad i Hallandsposten 23 juni 2008

Innan rosorna börjat blomma

2008-06-08T00:57:00.000-07:00

I väntan på att rosorna skulle slå ut satte jag mig i telefonkö. Den bredbandsleverantör som jag berättade om för ett par veckor sedan, och som jag hyste vissa förhoppningar om att slippa, uppvaktade mig med ett nytt brev. Där beklagade de att de inte skickat någon faktura för maj månad, vilket berodde på att de bytt faktureringssystem, men jag skulle inte misströsta för i juni tänkte de skicka två fakturor.

De är underbara, tänkte jag och ringde upp.

– Du har plats nummer åttiotvå i kön, berättade en metallröst.

I vanliga fall slänger jag på luren när det är så många före mig men den här gången bestämde jag mig för att härda ut. Det tog fyrtio minuter. Medan jag väntade gick jag ut i trädgården och tittade på rosorna. För två år sedan anlade jag en upphöjd rosenrabatt. När jag påbörjade arbetet hade jag inte en aning om hur jobbigt det skulle bli. Jag grävde och forslade bort mängder av sand, jag byggde upp två lager torvblock och sedan fyllde jag i en och en halv kubikmeter jord. Under en av de allra varmaste dagarna den sommaren flyttade jag rosorna. De var nära döden då och inte blev det bättre när de flyttades.
Jag trodde aldrig att de skulle överleva.

Men oj, vad de överlevde. Jag tycker fortfarande att den upphöjda bädden är förfärligt ful men jag uppskattar innehållet med sex sorters gammaldags rosenbuskar och en rad jordgubbar i framkanten.

– Ni har plats sextiotre i kön men vi gör allt vi kan för att snart kunna ta hand om ditt samtal.

I väntan på att rosorna skulle blomma stod en dag ett rådjur i den upphöjda rabatten. Han mumsade på de späda skotten och var inte det minsta rädd. När jag flög ut genom dörren för att skrämma iväg honom tog han ett skutt från rabatten och ställde sig på gräsmattan. Sedan lufsade han i makligt tempo bort till dammen, in i rabatten i hörnet och över staketet.

Förra året åt rådjuren upp alla tulpaner jag hade i krukor och i år kom det bara upp fyra blad. Vidare åt de raskt upp blommorna till en ros jag köpt och planterat i kruka, och i år har den inte visat något intresse att producera några knoppar alls.

Men när jag befinner mig inomhus i telefonkö är det ändå flugorna som irriterar mig mest. De eländiga flugor som kommit in genom en öppen dörr och i vansinnestempo surrar omkring utan att någonsin hejda sig tillräckligt länge för att jag ska kunna slå dem med smäcken. Alternativt släppa ut dem.

– Ni har plats fyrtioett i kön men vi gör allt vi kan för att snart kunna ta hand om ditt samtal.

I väntan på att rosorna skulle slå ut kunde jag konstatera att syrenernas tid är alldeles för kort. Några ljuvliga dagar bäddas hela trädgården in i syrendoften och jag tänker att nu, just nu, skulle tiden stanna. Inte för evigt, men tillräckligt länge för att jag skulle kunna snusa mig mätt på syrenerna.

När jag efter fyrtio minuter nått längst fram i kön fick jag prata med en i kundtjänsten som tyckte att jag var knäpp. Hon sa det inte rent ut men undertonen kunde inte blivit mer tydlig ens om den varit textad.

Hon förklarade att det var tre månaders uppsägningstid på abonnemanget, att jag måste betala minst trehundra kronor vid omedelbar uppsägning och sedan upptäckte hon att mitt abonnemang redan var avslutat och då begrep hon inte varför jag ringt. För att jag inte ville ha fler brev av dem, försökte jag förgäves förklara.

Medan jag väntar på nästa brev från dem har rosorna börjat blomma.

Tidigare publicerat i Hallandsposten 9 juni 2008.

Att slingra sig ur ett bredband

2008-06-08T00:56:00.000-07:00

I begynnelsen fanns inte internet. Det är faktiskt lite svårt att förstå även för en som var med på den tiden då cyberrymden inte var uppfunnen.

Uppringt internet var första vägen ut i rymden. Det var fantastiskt. Via en dator, en telefon, ett modem och en sladd kunde man nå ut till den där okända världen. Jag anslöt mig till bank via internet och det var sannerligen ett äventyr varje gång jag skulle betala räkningarna.

I samma stund som allt var klart och skulle okejas en sista stund kopplade modemet ner och den tidsödande proceduren fick göras om igen.

Sedan kom krav på snabbare vägar till internet och någonting som jag alltid föreställt mig som ett brett platt lakritssnöre blev lösningen. Jag värjde mig i det längsta för det här med bredband. Så himla mycket behövde jag inte internet att jag tänkte betala hundratals kronor varje månad. Men så dök det upp ett företag som erbjöd gratis bredband.

Ingenting i livet är gratis. Förr trodde man att frisk luft var fritt men nu krävs skyhöga bensinpriser för att man på sikt eventuellt ska kunna andas in frisk luft. Men gratis bredband lät precis som något jag kunde tänka mig att testa. Gratis var bredbandet när det inte användes. I övrigt betalade man för mängden information man tog del av. Dyrast var att ladda ner rörliga bilder. I stort sett tyckte jag att det fungerade bra. Och under de vår-, sommar- och höstmånader då jag inte utnyttjade bredbandet var det rasande billigt. Sedan köptes företaget upp av en operatör som brukar skryta med att hålla väldigt låga priser och jag erbjöds följa med. Okej, tänkte jag, nu har jag vant mig vid bredband och måste ha det.

I slutet av januari sa jag upp abonnemanget via företagets hemsida eftersom jag inte skulle bo kvar i lägenheten. Tre månader senare förväntade jag mig att bli fri, men i stället kom en faktura som meddelade att företaget tänkte dra en summa från mitt konto precis som vanligt.

Jag ringde upp företaget och krävde en förklaring. Varför fick jag en faktura trots att uppsägningstiden nu var över?

”Vi har inte fått in någon uppsägning”, sa kvinnan jag pratade med. ”Jag sa upp abonnemanget i slutet av januari, och jag har fått ett mejl från er som bekräftar att ni tagit emot uppsägningen”, svarade jag.

”Vi har inte fått in någon uppsägning”, sa kvinnan och jag körde min replik i repris.

Så där höll vi på och jag blev så arg att det vällde ut svart rök ur öronen.

Till slut kom vi överens om att jag skulle skicka in den mejlkontakt som förekommit. Ett par veckor senare fick jag ett brev där det stod att mitt bredbandsabonnemang var uppsagt och skulle avslutas tre månader senare.

Jag höll för öronen en stund. Sedan ringde jag upp och förklarade mycket långsamt att jag sagt upp abonnemanget i slutet av januari och inte tänkte betala avgift för ytterligare tre månader. Förmodligen fanns en liten varningstriangel bredvid mitt namn, en sådan som indikerar att de har med en obalanserad människa att göra, för efter en kort paus fick jag besked att de tänkte avsluta mitt abonnemang där och då.

Tio dagar senare fick jag en faktura med en prydlig påminnelseavgift på femtio kronor. Det var en miss i kommunikationen som reddes ut med ett telefonsamtal. Varningstriangeln vid mitt namn fanns säkert kvar. Jag hoppas att den hindrar dem från att någonsin kontakta mig och erbjuda mig att bli kund hos dem.

Tidigare publicerat i Hallandsposten 26 maj 2008.

Bokföring för sifferanalfabet

2008-06-07T04:00:00.000-07:00

Siffror är som ett främmande språk för mig. Jag gick i sjunde klass när jag upptäckte det. Märkligt nog var det tre bokstäver som fick mig att inse siffrornas frånstötande mystik, nämligen x, y och z. Samtidigt pratades det om mängdlära och talpar och andra fenomen, och jag kände hur jag långsamt flöt bort på en flotte och lämnade matematikens irrläror bakom mig.

När Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö” erövrade världen insåg jag för första gången att det troligen fanns något tilltalande i matematik och siffror. Under några korta desperata ögonblick ville jag bli en sådan som förstod matematik. Lyckligtvis gick det över.

Sudoku var en form av hjärngymnastik som jag noggrant undvek eftersom det gick ut på att samla siffror. Sedan var det en som långsamt och mycket pedagogiskt förklarade för mig att man varken behövde addera, subtrahera, multiplicera eller dividera siffrorna, utan bara identifiera dem och ge dem rätt plats i sammanhanget.

Men nu har jag ställts inför värsta tänkbara utmaning. Jag måste lära mig bokföra.

Genom årens lopp har jag burit mycket böcker, ibland även fört bokkassar framför mig, och jag har tidvis fört in i böcker olika saker som jag funnit värda att lägga på minnet, men aldrig att jag snuddat vid innebörden av bokföring.

Strax innan min debutroman kom ut i höstas startade jag enskild firma och köpte ett par tjocka böcker som skulle lära mig allt om att driva ett litet företag. Vissa avsnitt hoppade jag över, och andra fick mig att se mig om efter närmaste fönster att kasta mig ut från.

Moms. Det är inte mums. I synnerhet inte när man upptäcker att man ibland ska räkna ut momsen baklänges. Bokmomsen är sex procent, vilket är lätt att förstå sig på. Men ibland ska man räkna baklänges och då blir den mindre än sex procent. I slutändan blir det dock lika mycket.

Eftersom jag aldrig fattat vad bokföring egentligen är har jag trott att det varit nog om jag samlat alla kvitton och papper i en pärm och vid årets slut varit beredd att visa upp hur mycket det finns på mitt konto och hur mycket jag har i handkassan. Med väldigt enkel matematik kan man utifrån det se om företaget går med vinst eller förlust.

Men så är det förstås inte. Det ska föras bok. Varje transaktion och vartannat andetag ska noggrant antecknas och föras in i rätt kolumn. Jag var inne i en bokhandel för att köpa en bok att föra in siffror i, men lade den ifrån mig eftersom det stod debet och kredit i olika kolumner, och jag vet inte vad det betyder.

Räddningen kom i form av ett bokföringsprogram på nätet som jag laddat ner och testar. En bilaga utlovade att jag kan lära mig bokföring på tjugo minuter.

Jag läste om lille Kalle som bokförde sina utgifter eftersom hans pappa ville veta vart pengarna tog vägen. Enkelt, tyckte jag och slappnade av. Sedan började problemen. Kalle var nämligen en klurig figur och började med dubbel bokföring.

Oj, tänkte jag och gjorde en grimas för mig själv, det här var inte bra. Har lille Kalle redan planer på hur han ska kunna lura sin pappa? En bokföring som tål granskning och en inofficiell som berättar om de verkliga transaktionerna. Sådant har man ju sett på tv.

Efter tjugo minuter snurrade det mer än vanligt i mitt huvud. Jag bestämde mig för att lägga ner mina författarplaner och ägna mig åt något som absolut inte kräver bokföringskunskap.

Stillsam läsning av trädgårdstidningar, kanske.

Tidigare publicerat i Hallandsposten 12 maj 2008.

Drömmen om den perfekta chokladen

2008-06-05T06:15:00.000-07:00

För två och ett halvt år sedan var jag i Rom för första gången. På flygplatsen köpte jag en chokladkaka. Hög kakaohalt (så nära hundra procent man kan komma) och med ett uns chili.

Den tunna skivan choklad visade sig förändra mitt liv. Eller i alla fall min syn på choklad.

Det sägs att man ska stå med ryggen mot Fontana di Trevi och kasta ett mynt över vänster axel för att vara säker på att återvända till Rom. Jag gjorde misstaget att kasta över höger axel, men det gjorde inte så mycket. Chokladen skulle bli min garanti för ett återbesök.

Nu har det alltså gått två och ett halvt år och jag har inte varit i Rom fler gånger. Året efter Rom var jag på engelska landsbygden (där fanns ingen choklad värd namnet) och förra sommaren var jag några dagar i Glasgow (där det fanns god öl men ingen choklad).

Jag har sökt igenom varenda chokladbutik som kommit i min väg och även propagerat för chokladen i utvalda butiker. Ibland har jag hittat choklad som jag inbillat mig skulle kunna vara lika god men snabbt upptäckt att jag haft fel. En del lustiga erfarenheter har jag gjort. Som när jag köpte choklad med smak av earl grey-te och upptäckte små flagor i chokladen. Det visade sig vara teblad. Eller en variant med quinoagryn och chili, eller en ekologisk osötad choklad med hundra procents kakaohalt som fick munnen att klegga ihop.

De ligger kvar i kylskåpet, allt vitare och allt sorgsnare. Precis som jag.

Jag letade upp mina drömmars choklad på internet och ägnade fredagskvällarna åt att dregla över bilder på den åtråvärda chokladen med smak av chili. Länk till internetbutik fanns men så fort jag kom in i den gick den engelska texten över till italienska och där satt jag med min totala brist på italienska språkkunskaper.

Och åren gick. Tills jag en dag bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu ska den där jädra chokladen hem till mig. Om den levt i mina drömmar i över två år och blivit godare för varje gång jag tänkt på den – då får den kosta vad den vill och kräva lite assistans i form av språkkunniga arbetskamrater.

Det minsta man kunde beställa var en förpackning om tjugo chokladkakor. Det skulle kosta cirka femhundrafemtio kronor. Till det skulle läggas frakt på en dryg hundralapp. Jag funderade inte så länge. Chokladen skulle bli min.

När jag knappat in alla tänkbara uppgifter och skulle slutföra köpet fick jag ett elakt felmeddelande som jag inte förstod. Jag stirrade på det en stund och undrade om det kunde vara ett tecken på att jag skulle avstå från köpet. Sedan gjorde jag ett nytt försök och då såg det ut som om köpet fullbordades.

Jag skulle få ett epostmeddelande som bekräftelse, men det fick jag inte. Däremot upptäckte jag en dag senare att det hade försvunnit pengar från mitt konto. Summan motsvarade den som jag skulle betala för chokladen. Så någonstans ute i den stora världen hände det saker. Enligt hemsidan skulle det ta mellan fyrtioåtta och sjuttiotvå timmar för chokladen att nå fram. Fast det gällde antagligen bara i Italien. Efter fyrtioåtta timmar hade jag inte fått något paket, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Men nästa dag låg en lapp i brevlådan när jag kom för att vittja den. Och sedan var det bara fråga om timmar tills jag stod med ett väl inslaget paket i famnen. Vid det laget darrade jag så mycket att jag knappt kunde öppna paketet. Jag slet och bet och rev tills jag fick upp det och kunde dra fram en chokladkaka. Patetiskt nog kysste jag den innan jag bröt loss en liten bit och stoppade i munnen.

Nåja. Så himla god som jag mindes den var den inte.