Under resten av mitt liv kommer jag att minnas sommaren tjugohundranio som det år min körsbärsdröm gick i uppfyllelse.
Jag har medvetet eller omedvetet burit på den drömmen sedan jag var barn. En del drömmar är mer seglivade än andra, och när de till slut slår in blir man antingen ruskigt besviken eller omåttligt glad. Eller kanske bara lugn och tillfreds.
När jag var barn bodde vi granne med ett stort körsbärsträd. Ägaren till trädet hade även flera plommonträd, en krusbärsbuske på stam och en fantastisk grässlänt som det gick att åka kälke utför om vintrarna.
Det där körsbärsträdet utgjorde en särskild lockelse eftersom det gick att klättra upp i. Man kunde sitta på en gren och dingla med benen samtidigt som man slet till sig en näve körsbär och åt.
Långt senare planterade jag ett körsbärsträd och såg fram emot att varje sommar få njuta av de löjligt goda bär som det vanligtvis blir på körsbärsträd (av typen bigarrå). De läsare som följt mina vedermödor i spalterna vet hur det gått. Jag skulle tro att det snart är tjugo år sedan jag planterade trädet och under årens lopp har jag njutit av trettio bär. Sammanlagt.
Värsta motståndaren har naturligtvis fåglarna varit. Hur jag än försökt skydda bären har de kommit åt dem. Varje år har jag funderat ut nya djärva grepp. Ett år trädde jag plastpåsar över bären, vilket fick till följd att de brådmognade och ruttnade. Väder och vind har varit andra motståndare. Ibland har det varit svinkallt i blomningen och då har humlor och bin suttit inne och kurat i stället för att göra sitt jobb.
I sommar hade jag inte tänkt nämna mitt körsbärsträd eftersom det är ett tämligen uttjatat ämne. Men jag kan inte låta bli.
Två drömmar har jag haft genom åren. Den ena är alltså att åtminstone en gång i livet få äta mig mätt på körsbär från eget träd. Den andra, som jag också burit med mig sedan barndomen, är den att bli författare.
Eftersom min andra roman kommer ut nu i dagarna kan jag både i praktiken och teorin kalla mig författare. Det känns bra. Men det kommer inte i närheten av känslan att stå på en stege och sträcka sig efter en handfull mörkröda söta Gårdebokörsbär.
Jag tackar vädermakterna för att vädret i april var så gynnsamt. Aldrig förr har jag hört så mycket humlesurr från trädet som denna välsignade vår då de små raringarna flitigt flög från blomma till blomma med benen fulla av frömjöl.
När blomningen var över och det började bildas kart förstod jag vartåt det barkade. Men drömmar som krossats vartenda år har gjort mig luttrad, så det var inte förrän en bit in i juni jag på allvar började tro att det faktiskt skulle bli lite körsbär på trädet i år.
Då kom de första fåglarna, redo att ta kommandot. Förra året lade jag tyllgardiner över grenarna men småfåglarna flög under gardinen och mumsade glatt på bären. I år var jag noggrannare. Jag tog hjälp av min mamma och tillsammans lyckades vi klä in stora delar av trädet i gardiner och bärnät. Synen är förfärlig, jag tror att fåglarna i ren skräck har flytt för att slippa konfronteras med den stora spöklika varelsen.
När jag i slutet av juni kom hem efter några dagar i Norrköpingstrakten hade bären börjat mogna på allvar. Det var då jag fattade att min livslånga körsbärsdröm gått i uppfyllelse. Den smakar ljuvligt.
Även publicerad i Hallandsposten 6 juli 2009.
