För två och ett halvt år sedan var jag i Rom för första gången. På flygplatsen köpte jag en chokladkaka. Hög kakaohalt (så nära hundra procent man kan komma) och med ett uns chili.
Den tunna skivan choklad visade sig förändra mitt liv. Eller i alla fall min syn på choklad.
Det sägs att man ska stå med ryggen mot Fontana di Trevi och kasta ett mynt över vänster axel för att vara säker på att återvända till Rom. Jag gjorde misstaget att kasta över höger axel, men det gjorde inte så mycket. Chokladen skulle bli min garanti för ett återbesök.
Nu har det alltså gått två och ett halvt år och jag har inte varit i Rom fler gånger. Året efter Rom var jag på engelska landsbygden (där fanns ingen choklad värd namnet) och förra sommaren var jag några dagar i Glasgow (där det fanns god öl men ingen choklad).
Jag har sökt igenom varenda chokladbutik som kommit i min väg och även propagerat för chokladen i utvalda butiker. Ibland har jag hittat choklad som jag inbillat mig skulle kunna vara lika god men snabbt upptäckt att jag haft fel. En del lustiga erfarenheter har jag gjort. Som när jag köpte choklad med smak av earl grey-te och upptäckte små flagor i chokladen. Det visade sig vara teblad. Eller en variant med quinoagryn och chili, eller en ekologisk osötad choklad med hundra procents kakaohalt som fick munnen att klegga ihop.
De ligger kvar i kylskåpet, allt vitare och allt sorgsnare. Precis som jag.
Jag letade upp mina drömmars choklad på internet och ägnade fredagskvällarna åt att dregla över bilder på den åtråvärda chokladen med smak av chili. Länk till internetbutik fanns men så fort jag kom in i den gick den engelska texten över till italienska och där satt jag med min totala brist på italienska språkkunskaper.
Och åren gick. Tills jag en dag bestämde mig för att nu får det vara nog. Nu ska den där jädra chokladen hem till mig. Om den levt i mina drömmar i över två år och blivit godare för varje gång jag tänkt på den – då får den kosta vad den vill och kräva lite assistans i form av språkkunniga arbetskamrater.
Det minsta man kunde beställa var en förpackning om tjugo chokladkakor. Det skulle kosta cirka femhundrafemtio kronor. Till det skulle läggas frakt på en dryg hundralapp. Jag funderade inte så länge. Chokladen skulle bli min.
När jag knappat in alla tänkbara uppgifter och skulle slutföra köpet fick jag ett elakt felmeddelande som jag inte förstod. Jag stirrade på det en stund och undrade om det kunde vara ett tecken på att jag skulle avstå från köpet. Sedan gjorde jag ett nytt försök och då såg det ut som om köpet fullbordades.
Jag skulle få ett epostmeddelande som bekräftelse, men det fick jag inte. Däremot upptäckte jag en dag senare att det hade försvunnit pengar från mitt konto. Summan motsvarade den som jag skulle betala för chokladen. Så någonstans ute i den stora världen hände det saker. Enligt hemsidan skulle det ta mellan fyrtioåtta och sjuttiotvå timmar för chokladen att nå fram. Fast det gällde antagligen bara i Italien. Efter fyrtioåtta timmar hade jag inte fått något paket, vilket jag inte heller hade väntat mig.
Men nästa dag låg en lapp i brevlådan när jag kom för att vittja den. Och sedan var det bara fråga om timmar tills jag stod med ett väl inslaget paket i famnen. Vid det laget darrade jag så mycket att jag knappt kunde öppna paketet. Jag slet och bet och rev tills jag fick upp det och kunde dra fram en chokladkaka. Patetiskt nog kysste jag den innan jag bröt loss en liten bit och stoppade i munnen.
Nåja. Så himla god som jag mindes den var den inte.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
