De är underbara, tänkte jag och ringde upp.
– Du har plats nummer åttiotvå i kön, berättade en metallröst.
I vanliga fall slänger jag på luren när det är så många före mig men den här gången bestämde jag mig för att härda ut. Det tog fyrtio minuter. Medan jag väntade gick jag ut i trädgården och tittade på rosorna. För två år sedan anlade jag en upphöjd rosenrabatt. När jag påbörjade arbetet hade jag inte en aning om hur jobbigt det skulle bli. Jag grävde och forslade bort mängder av sand, jag byggde upp två lager torvblock och sedan fyllde jag i en och en halv kubikmeter jord. Under en av de allra varmaste dagarna den sommaren flyttade jag rosorna. De var nära döden då och inte blev det bättre när de flyttades.
Jag trodde aldrig att de skulle överleva.
Men oj, vad de överlevde. Jag tycker fortfarande att den upphöjda bädden är förfärligt ful men jag uppskattar innehållet med sex sorters gammaldags rosenbuskar och en rad jordgubbar i framkanten.
– Ni har plats sextiotre i kön men vi gör allt vi kan för att snart kunna ta hand om ditt samtal.
I väntan på att rosorna skulle blomma stod en dag ett rådjur i den upphöjda rabatten. Han mumsade på de späda skotten och var inte det minsta rädd. När jag flög ut genom dörren för att skrämma iväg honom tog han ett skutt från rabatten och ställde sig på gräsmattan. Sedan lufsade han i makligt tempo bort till dammen, in i rabatten i hörnet och över staketet.
Förra året åt rådjuren upp alla tulpaner jag hade i krukor och i år kom det bara upp fyra blad. Vidare åt de raskt upp blommorna till en ros jag köpt och planterat i kruka, och i år har den inte visat något intresse att producera några knoppar alls.
Men när jag befinner mig inomhus i telefonkö är det ändå flugorna som irriterar mig mest. De eländiga flugor som kommit in genom en öppen dörr och i vansinnestempo surrar omkring utan att någonsin hejda sig tillräckligt länge för att jag ska kunna slå dem med smäcken. Alternativt släppa ut dem.
– Ni har plats fyrtioett i kön men vi gör allt vi kan för att snart kunna ta hand om ditt samtal.
I väntan på att rosorna skulle slå ut kunde jag konstatera att syrenernas tid är alldeles för kort. Några ljuvliga dagar bäddas hela trädgården in i syrendoften och jag tänker att nu, just nu, skulle tiden stanna. Inte för evigt, men tillräckligt länge för att jag skulle kunna snusa mig mätt på syrenerna.
När jag efter fyrtio minuter nått längst fram i kön fick jag prata med en i kundtjänsten som tyckte att jag var knäpp. Hon sa det inte rent ut men undertonen kunde inte blivit mer tydlig ens om den varit textad.
Hon förklarade att det var tre månaders uppsägningstid på abonnemanget, att jag måste betala minst trehundra kronor vid omedelbar uppsägning och sedan upptäckte hon att mitt abonnemang redan var avslutat och då begrep hon inte varför jag ringt. För att jag inte ville ha fler brev av dem, försökte jag förgäves förklara.
Medan jag väntar på nästa brev från dem har rosorna börjat blomma.
Tidigare publicerat i Hallandsposten 9 juni 2008.
