GAMMALT OCH NYTT

GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.

fredag 24 oktober 2008

Bästa kryddan på maten är luft


Det var inte förrän jag hamnade mitt i ett livsnjutargäng som jag till fullo lärde mig uppskatta konsten att äta ute. Då menar jag inte på restaurang utan i naturen. Jag tycker fortfarande inte om förberedelserna, att stå hemma och göra smörgåsar, brygga te och hälla på termos, lägga ner frukt och servett i ryggsäcken, och allt det andra. Det skulle jag gärna slippa. Men resten – detta att slå sig ner i en solig glänta, eller huka under en hög gran om det är dåligt väder, och packa upp matsäcken, sätta tänderna i smörgåsen eller, som nu senast, en tortillasnibb med smält ost mellan och upptäcka att det smakar hur gott som helst – det uppskattar jag väldigt mycket.

Jag känner en till i min omedelbara närhet som har fått smak på att äta ute. Cayenne är en lustig liten krabat. Sedan han föddes har han varit ett matvrak. När jag lärde känna honom, han var då i treveckorsåldern, gjorde han inget annat än åt och allt sedan dess har han ägnat mycket tid åt att hänga över matskålen. Lugnt och metodiskt har han ätit tills han skådat botten i skålen. Eller ätit några tuggor, gått en kort runda, återvänt till skålen och ätit några fler. Ibland har jag undrat om han möjligen börjar bli senil och glömmer vad han håller på med. Tiden får utvisa hur det är med den saken.

Det stora matintresset har fått honom att bli lite rund om magen och trots dietmat och noggrannhet i utportionerandet har det varit omöjligt att banta ner honom. I somras fick jag tips på en annan sorts mat, en som skulle vara extra bra just för katter som behöver gå ner i vikt. Cayenne gillade inte den där maten. Jag plågade honom med den i ett par veckor utan att lyckas få i honom mer än högst marginellt.

Och även om det är jobbigt med en katt som springer runt benen och ständigt vill ha mer mat är det ännu värre med en som inte äter alls. Så jag gav bort den där dyra fina kattmaten och återvände till butiken för att köpa samma gamla märke som vanligt. Men för att skoja till det valde jag en annan variant.

Som Cayenne inte gillade. För att vara ett matvrak måste jag säga att han är onödigt petig. Han äter inte blötfoder. Han äter inte kattgodis. Han äter inte strömming. Han äter inte lax. Och när det gäller torsk har han begripit att den finns på röda listan, varför han även ratar den. Däremot älskar han alaska pollock.

Den nya varianten av kattmat var alltså något som inte föll herrn på läppen. Jag portionerade ut daglig ranson, han åt några tuggor och gick sedan ut och försåg sig med en mus eller två. Långt om länge tog trekilospåsen ändå slut och då fick det bli den dietmat han vant sig vid och alltid uppskattat.

Men vid det laget hade han vant sig vid att knappt äta, så någon riktig ordning har det ändå inte blivit. Tills jag satte ut matskålen.

Att äta ute smakar mycket bättre. Det vet vi livsnjutare. Så när jag åker iväg för att i goda vänners sällskap avnjuta picknick i det gröna får han en skål med torrfoder serverad ute på trappan, och när jag kommer hem är han nöjd och glad och skålen är tom.

Han springer före mig, stannar då och då på vägen till dörren för att lägga sig och rulla några varv och uppskattande stryka sig mot mina ben eller på prov bita lite i dem, och går sedan direkt till matskålen. Jag häller upp en portion, han äter några bitar och traskar sedan till dörren för att gå ut och kolla om det inte finns mer kvar i den skålen i stället.

Oroligt ser jag på honom och undrar om han är en ovanligt dum katt – eller en ovanligt smart.

Även publicerad i Hallandsposten 27 oktober 2008