Tomtar på loftet

Det sitter en liten norsk tomte på byrån i hallen. Han sitter på ett halvt suddgummi vid foten av en lampa, brer ut armarna och skrattar lycksaligt.

I arbetsrummet, på fönsterbänken under de nedhängande bladen från kattens ampellilja, ligger hans kompis och sover. Uppkrupen på andra suddgummihalvan har han plötsligt slocknat, mitt i julbestyren.

De där små gynnarna har fått en plats i den delen av mitt hjärta som rymmer tomtar. Detta utrymme är annars ack så trångt.

Under många år ägde jag bara två stycken. En gammal sliten porslinstomte som troligen hängt med från min barndom, traditionellt klädd i röd dräkt och luva, och en liten grönklädd nisse som jag fick i tidiga tonåren och först på senare år identifierat som en av konstnären Ulla Sönnerstams skapelser.

För ett par jular sedan fick jag tomteskaran utökad med det dubbla, i form av ett hemstickat tomtepar, oemotståndliga för alla utom katten, som rev ner dem från gungstolen.

Till förra advent råkade jag så ut för de senaste i raden, de små norska figurerna som fick mitt hjärta att smälta.

I ärlighetens namn måste sägas att jag äger en till. Han anlände i den stora tomtevågen som forsade fram på jobbet för rätt många år sedan.

Alla tjejer på avdelningen samlade tomtar under ett helt år. Varje månad samlades in pengar och tomtemor själv, initiativtagaren till samlandet, gick till posten för att hämta ut paketet med nya tomtar. Det var bara jag som ståndaktigt höll mig undan tomtehysterin, medan övriga jollrade om hur förträffliga dessa små figurer var.

De var signerade, numrerade och hade samlarvärde, allt enligt broschyren. Hämtade från Jenny Nyströms underbara tomtevärld och förpassade till svenska hem från norr till söder.

Det året rådde åtminstone ingen brist på samtalsämnen. Jag gav med mig till slut och beställde en. Fast jag har aldrig riktigt uppskattat honom, han kommer alltid fram sist i tomteraden och är svårast att placera.

Jag vet inte hur alla de andra har det med sina tomtar nu för tiden. Men jag minns när en av tjejerna berättade att hon, när det äntligen var jul, glömde plocka fram sina tolv signerade tomtar, som hon ägnat ett helt år åt att samla.

Så är det med tomtar som inte är på riktigt.

När jag var barn och gick i skolan hade vi traditionell julfest den tjugonde december varje år. Då fick vi grönkål med grus i, halvkokt risgrynsgröt med saftsoppa och skinksmörgås.

Sedan dansades det runt granen och delades ut julklappar.

Ett år fick jag en tomte i plast.

Han såg ut som en vanlig docka och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha honom till. Jag menar, dockor lekte jag med, gärna och mycket, men tomtar har en högst begränsad hållbarhet och det var liksom inte lönt att inleda någon närmare bekantskap med honom, när jag visste att han snart skulle slumra ett helt år i en låda.

Jag ville i alla fall kolla hur han såg ut utan kläder. Så har det alltid varit med mig och dockor. Först kläddes de av, sedan kläddes de på igen och först därefter presenterade vi oss för varandra.

Det är väl ungefär som det alltid gått till när flickor mött pojkar och ljuv musik uppstått.

Den här lille plasttomten var inte mycket att hurra för. En tomte ser lätt lite löjlig ut endast iklädd skägg och luva.

Jag slet av honom luvan också. Den hängde ihop med håret, som därmed också åkte av.
Sedan drog jag bort skägget som blottade världens mest utskjutande haka.


Efter denna misshandel blev han aldrig mer tomte, utan bara en liten naken gubbe i lådan för överblivna leksaker.

Så kan det vara om man är gjord i fel material och hamnar i fel hem.

Fel hemvist har också ett gäng envetna små tomtar, som vägrar ge sig av. De har bosatt sig på loftet. Nu hör jag hur de sjunger och tipp-tappar.

”Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...”

Ett gammalt julkåseri som tidigare publicerats i Hallandsposten.

Julångesten slår till med kraft

Jag fattar inte riktigt vad det är för fel på mig. Varför jag inte, hur goda föresatser jag än har, kan få ihop alla delarna av julen.

Varje år i slutet av november är jag fast besluten att lyckas. Detta året ska bli helt enligt planen. Men det blir aldrig så. Det är alltid något som jag inte förmår.

Alltsammans har säkert sin grund i det faktum att julen är årets mest överskattade helg. Den är fullständigt absurd. Jag har full förståelse för att den hade betydelse för länge sedan, i det gamla bondesamhället. Då måste julen ha upplevts som ett välkommet avbrott i slitet, en tid då det äntligen vankades färskt bröd, kött i överflöd och härlig gröt kokt på mjölk. Några dagars stillhet och ro. Fest, gemenskap och gott om mat. Inte en salt sillrumpa i synhåll.

Men att vi fortfarande firar jul som om dessa dagar är de sista vi får uppleva är en smula märkligt. Att vi fortfarande frossar i all mat trots att vi kan äta vad vi vill när som helst under året, att de julklappar som en gång i tiden mest var att betrakta som godmodiga skämt nu är ångestfyllda berg klädda i grällt papper, det är häpnadsväckande.

Jag gör mitt bästa för att hänga med, men det går inte.

Ibland stupar det på pyntandet. Ett år skyllde jag på Cayenne. Det var när han var liten och jag hade goda skäl att hålla julfri zon i hans närhet. Han var vild på den tiden. Jag minns en oerhört praktfull ampellilja som han lyckades slakta på tio minuter. Han rev ner varenda grönskimrande skott på golvet innan han sprang vidare till nästa projekt och bet skägget av en tomte.

Jag har verkligen inte mycket pynt. Och de senaste åren har jag lyckats hitta en balans som jag gör mitt bästa för att bevara.

Ibland handlar mina svårigheter om julmaten. Jag har inte ätit skinka, köttbullar och prinskorv på över trettio år och tycker inte heller om sill. Därmed äter jag inte någonting av det som de flesta svenskar anser vara det viktigaste på julbordet. Men det har funnits perioder i mitt liv då jag stått och knåpat ihop fuskskinka, fusksylta och fuskjanzon bara för att verka lite normal. Nu skulle jag lätt kunnat byta ut hela det svenska julbordet mot en buffé med libanesisk mat. I ena hörnet kunde jag smugit in grönkålen och ris à la maltan, de två komponenter som jag fortfarande uppskattar riktigt mycket. Brunkål är också helt okej.

Julkort är roligt att få men vissa år finns i mitt inre ett kompakt motstånd mot att skriva och skicka. Jag vet inte vad det beror på. Alla julkort i affären ser fåniga ut och som vanligt har jag inte hittat några bilder i kameran som kan passa att göra om till julkort. Obehaget ligger som en klump i magen. Jag vill vara normal, jag vill skicka julkort och jag vill få kort med tomtar och snö på.

I år fick jag hysteriskt utbrott över julklapparna. Jag fick inte tag i någonting av det jag tänkt mig och när jag satt i bilen och körde från affär till affär skrek jag av frustration. Ett par dagar senare hade jag hittat det jag ville ha och en inre frid lade sig som bomull i magen.

Doften av hyacinter når mig från alla rum, en brasa är tänd i kaminen och jag har lyckats hålla liv i alla tre julstjärnorna.

Nästa år ska jag lära mig att uppskatta allt som har med julen att göra. Utom skinkan, köttbullarna, prinskorven och sillen. Jag håller mig till hummos, taboulet, mhamara. Och grönkål.

Även publicerad i Hallandsposten 22 december 2008

Tid för eftertanke

Jag står inför uppgiften att flytta om böckerna i mina bokhyllor. Det har gjorts otaliga gånger i mindre omfattning men sällan så radikalt som nu. Fyra nya hyllor gapar tomma och nakna i väntan på böcker. Jag greppar den första bunten från en hylla längre bort. Hans Olof Abrahamssons roman ”Tvekan” är först, följd av Richard Adams ”Den långa flykten”. Ytterligare ett par böcker av Adams är med i greppet, samt Lars Ahlins ”Kanelbiten”.

Innan jag sätter dem längst till vänster på den översta hyllan i första nya bokhyllan blåser jag på dem. Ett dammoln virvlar upp. Jag känner mig med ens förflyttad till ett riktigt bibliotek. Ett sådan som legat dolt för världen under en längre tid och där nu en dörr ställts på glänt så att jag kan smyga in och förundrad se mig omkring.

Eftersom den första bunten böcker greppats mitt i natten tvingas jag avbryta arbetet med att flytta böckerna. Jag är inte intresserad av att plocka fram dammsugaren vid den här tiden på dygnet. Men nästa morgon kopplar jag slangen till centraldammsugaren, letar upp en liten borste som hör till dammsugaren och trycker på knappen.

Ingenting händer. Dammsugaren fungerar inte. Förlängningssladd saknas. Förlängningssladd saknas i hela huset. Alla är upptagna med viktiga kopplingar och jag sätter mig ner för att tillverka en ny sladd. När jag ser de tre olikfärgade trådarna blir jag ytterst tveksam. Bättre att vänta tills jag får besked om vilken av dem som är den (förg)jordade än att koppla fel och tvinga jordfelsbrytaren att träda i tjänst.

Jag hämtar en portabel dammsugare från förrådet. Den saknar praktisk liten borste och efter att förgäves ha letat i en halvtimme startar jag den och drar med röret längs tre av böckernas kanter. Där och då inleds ett arbete som det tar mig flera dagar att komma igenom.

Under tiden tänker jag. Ibland stannar jag upp vid en boktitel jag trodde att jag glömt, ibland fladdrar tankarna ut ur huset och ibland tänker jag bara att jag i själ och hjärta hatar böcker. De är så många, de är så dammiga och det tar sådan tid att få dem på plats.

Jag sneglar nervöst mot slutet av hyllorna. Varje gång man flyttar om böcker på ett grundläggande sätt ställs man inför samma problem. Att lyckas smeta ut dem så att de täcker samtliga hyllor. I slutet av varje plan bör finnas utrymme för åtminstone ett par ännu ej inhandlade böcker. För så fort man fyllt ett plan så att det inte får plats mer än högst ett halvt ark papper kan man vara säker på att en ny bok vill in där. Samtidigt vill man inte stå med en helt tom hylla i slutet, för om man gör det dröjer det inte länge förrän den är fylld av helt andra saker än vad den ursprungligen är tillverkad för.

Ibland lägger jag ner arbetet och går ut för att hugga några stickor så att jag kan tända en trivsam och värmande brasa i kaminen. Jag är inte bra på att hantera yxan. Jag kan stå länge och sikta och sedan hugger jag tio centimeter vid sidan om.

En dag när jag står där och hugger är mina tankar långt borta. Plötsligt upptäcker jag att jag träffat rätt i varje hugg. Tjoff, tjoff, tjoff, som ett riktigt vedhuggarproffs.

Jag bär in stickorna, tänder en brasa och fortsätter dammsuga och flytta böcker. Den lyckade huggningen tål att tänka på. Efteråt. För medan man hugger ska man tänka på annat.

Sista boken i samlingen är Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar”. Efter den finns närmare sex tomma hyllplan. Man kan inte lyckas jämt.