GAMMALT OCH NYTT

GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.

torsdag 13 augusti 2009

Verksamheten flyttad

I fortsättningen kommer den här sidan inte att uppdateras med nya kåserier. Jag har flyttat min verksamhet till annan adress, men dit följer inte kåserierna med. Min nya adress: www.annikabengtsson.se.

torsdag 30 juli 2009

Helt slut på bränsle

Aldrig har jag längtat så mycket efter semestern som i år. Och sällan har jag blivit så besviken som när jag upptäckte att jag inte orkade njuta av den. Jag var fullständigt slut, mest mentalt.

Alla planer jag hade, allt jag ville göra blev betungande krav att bära på. Det tog ungefär en vecka innan jag fattade att orkeslösheten och den bristande entusiasmen inte berodde på att jag var allmänt slö utan slutligen tvingats ta konsekvenserna av att försöka pressa in för mycket projekt på tid som inte fanns.

Suckande satte jag mig i soffan och strök alla planer, innan jag skrev in några få som inte var allt för betungande. Lite förbannad var jag över att behöva offra min semester på att försöka komma i form inför jobbet, men jag förmodar att det är sådant här som kallas att ladda batterierna.

Kommen halvvägs in i semestern konstaterar jag att batterierna fortfarande inte laddats nämnvärt, men jag hoppas att kraften till slut återvänder för det är rätt frustrerande att drälla omkring och vara sur för att man inte orkar något annat.

Att krypa på knä och rensa ogräs från den singelbelagda infarten är inte mer betungande än att även en slutkörd stackare klarar det, även om jobbet fick delas upp på tre dagar. Medan jag långsamt förflyttade mig och insåg att min egen uppenbarelse inte är mycket att imponeras över för tillfället, tänkte jag på sådant som faktiskt är lite imponerande.

Som gräshoppor, exempelvis. För ett par år sedan hörde jag konstiga ljud i huset. Varje gång jag försökte lokalisera ljuden tystnade de. Till slut förstod jag att jag fått besök av en filande liten gynnare. Men var fanns den? Och hur skulle jag få ut den ur huset? Jag ville inte gärna vakna på natten av att ha den hoppande i ansiktet.

Men jag behövde inte bekymra mig. Nästa gång jag närmade mig dörren satt gräshoppan på dörrbladet och väntade på mig. Det var bara att öppna och släppa ut den.

I år hände samma sak. Jag hörde märkliga ljud som tystnade så fort jag försökte identifiera dem. Gräshoppsbesök. Ett par timmar senare skulle jag gå ut. Vid det laget hade jag glömt bort min gäst. När jag kom till dörren satt gräshoppan och väntade på att bli utsläppt. Det tycker jag är ganska smart. Speciellt i jämförelse med hur en fluga beter sig i en liknande situation.

En annan sak som imponerar på mig är gräs. Speciellt gräs som växer där det inte ska växa. Gräs som tvingar sig upp i grusgångar och rabatter. På väldigt kort tid lyckas gräset utveckla ett enormt rotsystem. Hur är det möjligt att växa så snabbt? När jag lyckats befria hela infarten från gräs och rödnarv och kvickrot och inledningen till strandråg kände jag ett visst vemod. Men jag är fullständigt övertygad om att det snart växer upp nytt gräs i gruset.

En dag i början av sommaren grävde jag upp en liten rönn för att plantera i en kruka. Jag lyckades dessvärre inte få med speciellt mycket rötter, men jag tryckte ändå ner det lilla trädet i krukan och gav det massor av god jord och vatten. Dagen efter blev det varmt och torrt och snart slokade trädet. Värmen fortsatte samtidigt som jag åkte hemifrån några dagar. När jag kom tillbaka hade trädet vissnat och tappat i stort sett samtliga blad.

Jag gjorde mig redo att dra upp trädet och plantera något annat i krukan, men av olika skäl blev det aldrig av. Och nu kommer det massor av nya blad. Mitt lilla träd lever.

Den överlevnadsinstinkten imponerar. Jag försöker se och lära.

Även publicerad i Hallandsposten 3 augusti 2009.

måndag 20 juli 2009

Drömmar om ett års öliv

Det är något speciellt med öar. När jag är som mest stressad drömmer jag om att bli avsläppt på en tämligen öde ö, där jag utan tillgång till varesig teve eller internet (hemska tanke) efter en tids frustration ska återfinna lugnet och börja andas igen.

Tillsammans med goda livsnjutarvänner åker jag ibland till Ven, och varje gång jag stiger i land tänker jag att jag skulle vilja bo där i ett år. Vi har bara varit där under sommaren. Ibland har det regnat när vi kommit dit, ibland har regn och moln dragit undan lagom tills båten lagt till och ibland, som senast, var det mulet men inte speciellt kallt.

Men jag skulle vilja bo på Ven när höststormarna drar förbi. När himmel och hav är grått och normala människor suckande önskar sig soliga stränder i främmande länder.

Jag skulle hyra ett hus med utsikt över vatten och horisont och när regn och vind tvingade in mig skulle jag ha gott om ved så att jag kunde tända en brasa, och i skenet från en lampa skulle jag långsamt läsa mig igenom den ständigt växande högen av böcker som jag inte hunnit med tidigare.

Första gången vi var på väg till Ven var vi lite nervösa för att cyklarna skulle ta slut. De där gula cyklarna som syns precis överallt på ön och som går att hyra om man tar sig upp för Landsvägsbacken. För säkerhets skulle ringde vi från färjan, och blev utskrattade. Varför förstod vi när vi kom fram och tittade ut över det rapsgula fältet av uthyrningscyklar.

Nu för tiden tar vi det lugnt, stannar i hamnen en stund för att avnjuta världens godaste glass. För min del blir det alltid chokladglass, den är så sagolikt god att den trotsar all beskrivning.

Om jag skulle bo på Ven när hösten kom skulle jag ha bunkrat upp med chokladglass. Vissa dagar skulle vara krispigt klara med starka färger och jag skulle sitta utmed husväggen, äta glass och vara där just då.

När man cyklar på Ven gäller det att vara koncentrerad. Var som helst kan man möta en flock cyklister som är på väg åt andra hållet. Senast vi var där cyklade vi i en annan riktning än tidigare och dagens stora viktiga fråga var om det var vi eller dem vi mötte som cyklade åt rätt håll.

Jag skulle tro att det inte finns något rätt håll på Ven eftersom de flesta vägar slutligen leder tillbaka till cykeluthyrningen.

När jag är på Ven gör jag saker som förvånar mig. Sist åt jag rökt sill, trots att jag inte tycker att sill är gott. Men i rökt sammanhang och med rätt sällskap (potatissallad respektive goda vänner) var det njutbart. Sedan badade vi, trots att jag i stort sett är en badkruka som alltid tänker att jag ska cykla ner och bada men sällan gör det. Friskt och skönt vad badet på Ven, även om stenarna på bottnen gjorde det svårt att ta sig i och ur vattnet med ens skymten av elegans.

Om jag skulle bo på Ven om vintern skulle jag gå förbi den där stranden ibland och dra jackan tätare om mig och undra hur det var möjligt att någonsin kunna bada i detta kalla vatten. En annan dag skulle jag ta mig upp längs Kyrkbacken till S:t Ibbs gamla kyrka och spana mot horisonten efter ljuset. Sedan skulle våren komma, långsamt och tvekande, och jag skulle längta efter någonstans där jag kunde odla kryddor och grönsaker, ett ställe som var mitt eget, och när sommaren kom skulle jag stå på kajen och gå på färjan för att åka hem, medan förväntansfulla dagbesökare klev i land och styrde mot hamnkiosken för att köpa glass.

Jag skulle verkligen vilja bo på Ven i ett år. Det tänker jag varje gång jag kommer dit.

Även publicerad i Hallandsposten 20 juli 2009.

söndag 5 juli 2009

Livslånga körsbärsdrömmar




Under resten av mitt liv kommer jag att minnas sommaren tjugohundranio som det år min körsbärsdröm gick i uppfyllelse.

Jag har medvetet eller omedvetet burit på den drömmen sedan jag var barn. En del drömmar är mer seglivade än andra, och när de till slut slår in blir man antingen ruskigt besviken eller omåttligt glad. Eller kanske bara lugn och tillfreds.

När jag var barn bodde vi granne med ett stort körsbärsträd. Ägaren till trädet hade även flera plommonträd, en krusbärsbuske på stam och en fantastisk grässlänt som det gick att åka kälke utför om vintrarna.

Det där körsbärsträdet utgjorde en särskild lockelse eftersom det gick att klättra upp i. Man kunde sitta på en gren och dingla med benen samtidigt som man slet till sig en näve körsbär och åt.

Långt senare planterade jag ett körsbärsträd och såg fram emot att varje sommar få njuta av de löjligt goda bär som det vanligtvis blir på körsbärsträd (av typen bigarrå). De läsare som följt mina vedermödor i spalterna vet hur det gått. Jag skulle tro att det snart är tjugo år sedan jag planterade trädet och under årens lopp har jag njutit av trettio bär. Sammanlagt.

Värsta motståndaren har naturligtvis fåglarna varit. Hur jag än försökt skydda bären har de kommit åt dem. Varje år har jag funderat ut nya djärva grepp. Ett år trädde jag plastpåsar över bären, vilket fick till följd att de brådmognade och ruttnade. Väder och vind har varit andra motståndare. Ibland har det varit svinkallt i blomningen och då har humlor och bin suttit inne och kurat i stället för att göra sitt jobb.

I sommar hade jag inte tänkt nämna mitt körsbärsträd eftersom det är ett tämligen uttjatat ämne. Men jag kan inte låta bli.

Två drömmar har jag haft genom åren. Den ena är alltså att åtminstone en gång i livet få äta mig mätt på körsbär från eget träd. Den andra, som jag också burit med mig sedan barndomen, är den att bli författare.

Eftersom min andra roman kommer ut nu i dagarna kan jag både i praktiken och teorin kalla mig författare. Det känns bra. Men det kommer inte i närheten av känslan att stå på en stege och sträcka sig efter en handfull mörkröda söta Gårdebokörsbär.

Jag tackar vädermakterna för att vädret i april var så gynnsamt. Aldrig förr har jag hört så mycket humlesurr från trädet som denna välsignade vår då de små raringarna flitigt flög från blomma till blomma med benen fulla av frömjöl.

När blomningen var över och det började bildas kart förstod jag vartåt det barkade. Men drömmar som krossats vartenda år har gjort mig luttrad, så det var inte förrän en bit in i juni jag på allvar började tro att det faktiskt skulle bli lite körsbär på trädet i år.

Då kom de första fåglarna, redo att ta kommandot. Förra året lade jag tyllgardiner över grenarna men småfåglarna flög under gardinen och mumsade glatt på bären. I år var jag noggrannare. Jag tog hjälp av min mamma och tillsammans lyckades vi klä in stora delar av trädet i gardiner och bärnät. Synen är förfärlig, jag tror att fåglarna i ren skräck har flytt för att slippa konfronteras med den stora spöklika varelsen.

När jag i slutet av juni kom hem efter några dagar i Norrköpingstrakten hade bären börjat mogna på allvar. Det var då jag fattade att min livslånga körsbärsdröm gått i uppfyllelse. Den smakar ljuvligt.

Även publicerad i Hallandsposten 6 juli 2009.

fredag 19 juni 2009

Rätt vin till confiterad griskind

Ett glas vin om dagen lär vara så nyttigt att det inom en snar framtid kan komma att skrivas ut på recept. En dålig idé, tycker jag. Läkemedelsmissbruk är svårt att komma till rätta med. Jag föredrar att dricka ett glas vin utan att blanda in myndigheterna allt för mycket. Strängt taget angår det dem inte vad jag väljer till måltidsdryck om aftonen.

För min del är det rödvin i glaset. Om jag äter mat som fungerar ihop med vin, alltså. När jag åt säsongens första färskpotatis ihop med en klick creme fraich, lite gräslök och några soltorkade tomater sneglade jag inte ens åt vinet. Det fick bli ett glas öl och en liten porssnaps i stället. Och om jag inte tillagar någonting alls utan hastigt breder mig en smörgås eller två: då dricker jag kallt kranvatten. Det är gott, det också.

Men oftast ser jag till att anpassa menyn så att det kan ingå ett glas vin. Jag tänker gärna på hälsoeffekten. När boxvinet infördes blev jag en varm anhängare. Men sedan upptäckte jag att min konsumtion av vin var så blygsam att jag tvingades dricka samma sorts vin i vecka efter vecka efter vecka och därför gick jag över till flaska. Jag köper alltid två flaskor åt gången, och olika sorter varje gång. Ett tag höll jag mig till ekologiskt, nu är det nyhetshyllan som lockar.

Senast fick jag tag i ett spanskt vin, Segares från Rioja, som enligt informationsetiketten skulle ha en fruktig kryddig doft med inslag av röda bär, plommon och färska örter.

Det lät gott. Smaken angavs som ungdomlig (bra för en som inte längre är helt ung) fruktig och kryddig med inslag av tranbär. Ett vin som både doftar och smakar kryddigt borde vara som bryggt för mig. Jag lät mig inte heller avskräckas av den blålila färgen.

Ett argentinskt vin med lika ungdomlig yra som det spanska fick göra sällskap hem. Sedan inväntades aftonen av första lediga dagen och möjligheten att avnjuta ett glas av det argentinska.

Helt okej. Inga stående ovationer men heller inget som fick mig att misstänksamt studera flaskan. Några lediga kvällar senare var det så dags för spanska Segares.

Första klunken fick mig att rynka lätt på näsan, men eftersom jag inte är någon vinprovare spottade jag inte utan svalde snällt. Hur blekt vin jag än dricker brukar andra klunken vara godare än den första, men Segares smakade lika illa varje gång. Jag började misstänka att det var på god väg att förvandlas till vinäger, kolsyrad sådan, så jag hällde ut det och drack ett glas gott friskt vatten i stället.

Sedan kollade jag på nätet och upptäckte att det jag trodde var kolsyra var en uppfriskande spritsighet och att anledningen till att jag inte kunde fördra vinet var att jag haft helt fel tillbehör. Serveringsförslaget i en lyrisk text förespråkade fläsk, helst griskind, långsamt tillagad enligt konstens alla regler.

En långsamt tillagad griskind är kanske inte riktigt vad jag kan tänka mig på tallriken, men jag blev nyfiken på tillagningsmetoden så jag letade vidare. En griskind ska kokas och bräseras i en och en halv timme. Man kan även confitera den, vilket innebär att den kokas i fett. Sedan bör den konfiskeras så som varande hälsovådlig.

Med denna nyvunna kunskap känns tranbärsjuice som ett fräscht alternativ i glaset.

Även publicerad i Hallandsposten 22 juni 2009.

måndag 8 juni 2009

I sällskap av Michelangelo

När Michelangelo fick uppdraget att måla taket i Sixtinska Kapellet hissades han upp på en ställning och målade Genesis, Skapelsen, liggande på rygg. Det tog honom fyra år och gjorde honom mer eller mindre galen.

I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.

Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.

Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.

Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.

Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.

Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.

Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.

Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.

Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.

När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.

Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.

En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.

Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.

Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.

söndag 24 maj 2009

Fyra smutsiga små tassar

Cayenne tycker inte att han behöver tvätta sig. När han var liten, redan innan jag fick hem honom, imponerades jag av att han var så duktig på att balansera när han skulle tvätta de mer intima delarna. Jag har sett många kattungar som drattat på ändan i motsvarande situationer, men Cayenne klarade elegant sitt tvättuppdrag.

Han var dessutom noggrann med att putsa ansikte och tassar, och när jag bodde i lägenhet var hyresvärden imponerad över att Cayennes tassar alltid var så vita trots att kattpojken var ute och sprätte i jorden då och då.

Just det här med jord är tydligen extra spännande i en katts värld. Det är det förvisso i min värld också, men på ett annat sätt. Jag ser möjligheterna när jag betraktar god jord. Cayenne ser en plats han måste rulla sig på och köra ner nosen i.

Sedan kommer han in och spänner ögonen i mig. Ibland är ansiktet grått av smuts, tassarna är solkiga och när jag klappar honom över ryggen får jag små jordpartiklar i händerna.

– Tvätta dig, katt, säger jag myndigt men det struntar han i.

Han tycker helt enkelt att han kan stå över sådana basala saker. Jag vet inte varför han har förvandlats till en smutsgris, och jag vet inte exakt när det hände. Jord har han alltid älskat att vara i närkontakt med, men tidigare tvättade han bort spåren innan jag hann klaga.

Andra katter jag haft har ägnat en tredjedel av sitt vakna liv åt att tvätta och putsa sig, varesig det behövts eller ej, men Cayenne är inte som andra katter jag haft. Han lever, på många sätt, efter devisen ”Så lite som möjligt”.

Vi kan ta det där med kel, exempelvis. Min förra katt bodde i mitt knä. Jag kunde inte ens sätta mig på huk framför en hylla för att leta efter något utan att hon hoppade upp och lade sig. På nätterna låg hon vid mitt knäveck och om jag vände mig klättrade hon över mig och lade sig tillrätta igen. Så kunde vi hålla på i en evighet och hon tröttnade aldrig. Det enda hon inte gillade var att bli pussad på nosen. Då skelade hon med ögonen och fnös. Hon var inte intresserad av att buffa sitt ansikte mot mitt.

Just att buffa är det enda Cayenne kan tänka sig göra för att visa tillgivenhet. Han gör det hårt och gärna snett mot min näsa så att det känns som om den bryts. Ett par buffanden är nog, vill jag fortsätta klappa honom biter han mig eller slår efter mig med ena tassen.

Enda gången han vill ligga i mitt knä är när det redan är upptaget av datorn, och jag tittar på någon filmsnutt och det kommer ljud ur den konstiga platta maskinen. Då lägger han sig så nära han kan och tittar på mig och klappar mig. Jag tror att han, av någon anledning, tycker synd om mig och vill trösta mig.

Men det kommer inte ljud ur min dator dagligen så de där stunderna är inte många. I övrigt är det minsta möjliga kel som gäller. Och ofta lämnar han sovrummet när jag kommer in för att lägga mig. Han tittar på mig som om jag är ett otroligt störande element, och sedan går han.

Någon gång, när natten är ovanligt kall eller otäck på annat sätt, kan han komma gående och lägga sig vid mitt ansikte. Men det är flera månader sedan det senast hände. Däremot vaknade jag en morgon av att han satt med sin nos tre millimeter från min. Så fort jag slog upp ögonen rusade han sin väg.

Minsta möjliga kel och knappt något synligt tvättande (fast varje morgon är han trots allt ren) från den gossen, alltså. Men när det gäller mat råder andra regler. Då är det ”Så mycket som möjligt”.

Så är det också en ovanligt stor smutsig katt som härskar i mitt hem.

Även publicerad i Hallandsposten 25 maj 2009.