Ett glas vin om dagen lär vara så nyttigt att det inom en snar framtid kan komma att skrivas ut på recept. En dålig idé, tycker jag. Läkemedelsmissbruk är svårt att komma till rätta med. Jag föredrar att dricka ett glas vin utan att blanda in myndigheterna allt för mycket. Strängt taget angår det dem inte vad jag väljer till måltidsdryck om aftonen.
För min del är det rödvin i glaset. Om jag äter mat som fungerar ihop med vin, alltså. När jag åt säsongens första färskpotatis ihop med en klick creme fraich, lite gräslök och några soltorkade tomater sneglade jag inte ens åt vinet. Det fick bli ett glas öl och en liten porssnaps i stället. Och om jag inte tillagar någonting alls utan hastigt breder mig en smörgås eller två: då dricker jag kallt kranvatten. Det är gott, det också.
Men oftast ser jag till att anpassa menyn så att det kan ingå ett glas vin. Jag tänker gärna på hälsoeffekten. När boxvinet infördes blev jag en varm anhängare. Men sedan upptäckte jag att min konsumtion av vin var så blygsam att jag tvingades dricka samma sorts vin i vecka efter vecka efter vecka och därför gick jag över till flaska. Jag köper alltid två flaskor åt gången, och olika sorter varje gång. Ett tag höll jag mig till ekologiskt, nu är det nyhetshyllan som lockar.
Senast fick jag tag i ett spanskt vin, Segares från Rioja, som enligt informationsetiketten skulle ha en fruktig kryddig doft med inslag av röda bär, plommon och färska örter.
Det lät gott. Smaken angavs som ungdomlig (bra för en som inte längre är helt ung) fruktig och kryddig med inslag av tranbär. Ett vin som både doftar och smakar kryddigt borde vara som bryggt för mig. Jag lät mig inte heller avskräckas av den blålila färgen.
Ett argentinskt vin med lika ungdomlig yra som det spanska fick göra sällskap hem. Sedan inväntades aftonen av första lediga dagen och möjligheten att avnjuta ett glas av det argentinska.
Helt okej. Inga stående ovationer men heller inget som fick mig att misstänksamt studera flaskan. Några lediga kvällar senare var det så dags för spanska Segares.
Första klunken fick mig att rynka lätt på näsan, men eftersom jag inte är någon vinprovare spottade jag inte utan svalde snällt. Hur blekt vin jag än dricker brukar andra klunken vara godare än den första, men Segares smakade lika illa varje gång. Jag började misstänka att det var på god väg att förvandlas till vinäger, kolsyrad sådan, så jag hällde ut det och drack ett glas gott friskt vatten i stället.
Sedan kollade jag på nätet och upptäckte att det jag trodde var kolsyra var en uppfriskande spritsighet och att anledningen till att jag inte kunde fördra vinet var att jag haft helt fel tillbehör. Serveringsförslaget i en lyrisk text förespråkade fläsk, helst griskind, långsamt tillagad enligt konstens alla regler.
En långsamt tillagad griskind är kanske inte riktigt vad jag kan tänka mig på tallriken, men jag blev nyfiken på tillagningsmetoden så jag letade vidare. En griskind ska kokas och bräseras i en och en halv timme. Man kan även confitera den, vilket innebär att den kokas i fett. Sedan bör den konfiskeras så som varande hälsovådlig.
Med denna nyvunna kunskap känns tranbärsjuice som ett fräscht alternativ i glaset.
Även publicerad i Hallandsposten 22 juni 2009.
GAMMALT OCH NYTT
fredag 19 juni 2009
måndag 8 juni 2009
I sällskap av Michelangelo
När Michelangelo fick uppdraget att måla taket i Sixtinska Kapellet hissades han upp på en ställning och målade Genesis, Skapelsen, liggande på rygg. Det tog honom fyra år och gjorde honom mer eller mindre galen.
I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.
Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.
Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.
Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.
Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.
Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.
Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.
Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.
Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.
När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.
Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.
En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.
Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.
Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.
I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.
Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.
Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.
Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.
Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.
Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.
Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.
Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.
Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.
När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.
Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.
En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.
Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.
Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)