GAMMALT OCH NYTT

GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.

torsdag 31 juli 2008

Heta tankar i värmeböljan

Den senaste tidens värme har producerat tankar som är tydliga tecken på en överhettad hjärna. I normala fall är inte Fantomen en man jag går och funderar på. Jag håller naturligtvis koll på honom, han befolkar ju seriesidan i tidningen, men jag tittar även till Dagobert, Knasen, Morrgan och Klös samt favoriten Pondus. Hur ska det gå nu när kompisen Jocke ska bli pappa? Det kan bli en rysare.

Men tillbaka till Fantomen. Jag kan inte sluta tänka på honom. Han är den ende riktige hjälte som jag blivit närmare bekant med. Jag har aldrig känt mig bekväm med Läderlappen, Spindelmannen och Stålmannen, eller någon av de andra superhjältarna vars existens jag inte ens känner till.

Är Fantomen en superhjälte? Eller är han bara en man med starka nypor? Sådana frågor har jag brottats med sedan värmen bytte plats med förnuftet i mitt huvud. Och så till min ständiga undran: vad är Fantomens dräkt gjord av? Tar han någonsin av den? (Ja, det gör han, jag har sett honom i badbyxor när han och Diana befinner sig på sin paradisö) Vad händer om dräkten går sönder? Och varför bär han den över huvud taget?

Det är den största av alla frågorna som skvalpar runt i hettan. Fast den frågan hittar jag ganska snabbt svar på. Om inte Fantomen bar sin dräkt skulle folk inte fatta att han var den Vandrande vålnaden och då skulle serien självdö.

Den förste Fantomen som svor att bekämpa ondskan gjorde det redan 1536. Det har jag läst på internet. Jag skulle vilja veta hur hans dräkt såg ut och vad den var tillverkad av. Vadmal, kanske? Och vilken färg den hade. Man skulle kunna tro att Fantomens dräkt ser likadan ut över hela världen, men så är det inte. Det har jag också läst på internet. Där läste jag att Fantomens pappa, Lee Falk, var på semester när serien 1939 skulle färgsättas första gången. Dräkten blev lila även om Lee Falk tänkte sig den grå. I Sverige blev den blå, i Italien och delar av Sydamerika springer Fantomen omkring i röd dräkt och i Australien är dräkten grön.

Nu för tiden skulle jag tro att Fantomens hjälteutstyrsel är tillverkad av något syntetmaterial. Men vem syr upp dräkterna? Är det Diana? Eller beställer han dem via något klädföretag på nätet?

För övrigt firar Fantomen, eller Kit Walker som han heter när han döljer dräkten, och Diana pärlbröllop i år. De har varit gifta i trettio år. Barnen är tjugosju, så det är väl snart dags för dem att ta över ruljangsen. Ska de dela på jobbet? Vad kommer att hända när bovarna inser att Fantomen har kvinnliga former? Kanske kommer hemligheten med den Vandrande vålnaden att avslöjas då. Jag fasar lite för den dagen, att det är en kvinna som spräcker myten.

Fast annars är det bra att de är två. Då kan de bekämpa ondskan på olika håll i världen samtidigt och det första djungelordspråket, ”Då Fantomen rör sig står blixten stilla”, blir lättare att förstå.

Men än så länge är det den gamla vanliga Fantomen som stretar på. Jag har alltid trott att han, när han rörde sig på gatorna som en vanlig man, bar dräkten i en väska eller plastkasse. Men han har den under kostymen.

Stackars man! Att bära heltäckande trikå i den värme som vi haft senaste tiden, det måste ha kostat på. Jag unnar honom svalka och lite regn.

Även publicerad i Hallandsposten 4 augusti 2008

lördag 26 juli 2008

Bantning med motstånd



Några dagar med feber fick mig att tappa ett par kilo i vikt, eftersom jag inte åt annat än ett och annat äpple, en smörgås då och då och buljong. I vanliga fall skulle jag svimmat av en sådan kost, men med feber i kroppen är det inte hungern som skriker högst.

Jag hyser ingen större oro, de två förlorade kilona hittar säkert hem igen. Bantning är ingenting jag någonsin ägnat mig åt, men med åren inser jag att det kan bli nödvändigt. Det blir säkert en vidrig upplevelse, därför tänker jag försöka undvika den så länge som möjligt.

Dessvärre är vi två i familjen, och om jag har turen att inte behöva banta så är det en helt annan sak med Cayenne. Den lille drummeln hade i somras gått upp så pass mycket i vikt att en dietist kopplades in. Hon tyckte att jag gav honom dubbelt så mycket mat som jag borde, även om jag bedyrade att jag gav honom exakt rätt mängd enligt den tabell som fanns på paketet. Och smalmat har han ätit i över ett år.

Men tror ni att han går ner i vikt?

Redan som mycket liten parvel var han glad i mat. När alla de andra syskonen i kullen lekte stod han vid matskålen och glufsade i sig. Och han vägrade lämna stället förrän maten var uppäten. Sådant borde ha fått mig att fatta att jag var på väg att flytta ihop med en katt som skulle se mat som sitt största nöje.

Men de första åren gick allt bra och han artade sig att bli en helt normalstor katt. När han inte slutade växa lugnades jag av att röda katter alltid är stora. Och efter att han börjat med dietmat trodde jag att faran var över. Sju kilo – dit men inte längre. Tills han plötsligt lagt ytterligare ett halvt kilo till sin kroppshydda.

Två deciliter torrfoder av lättvariant var alltså för mycket, enligt dietisten. Däremot tyckte hon att jag gott kunde fortsätta med den lilla portionen kokt fisk som Cayenne får varje morgon. Det har blivit en ritual, både för honom och mig.

En morgon hade jag glömt plocka upp kokt fisk från frysen. Cayenne svansade som vanligt runt benen på mig och jag beslöt mig för att ge honom lite torrfoder tills fisken tinat. Han dök med huvudet ner i matskålen och började tugga i sig.

Efter ett par sekunder slutade han och tittade upp på mig, gapade och lät de torra bitarna falla ner i skålen igen. Sedan lade han sig på köksgolvet och väntade tills jag satt burken med fisk i mikron och snabbtinat den. Var sak har sin tid: komma med torrfoder innan han fått sin fisk är ju rena dumheterna!

Jag har minskat hans matranson med tjugofem procent, vilket han tycker är helt galet. Han ligger ofta i köket och väntar på att jag ska komma och ge honom mer. När han inser att jag inte kommer till köket går han och lägger sig ett par meter från mig och spänner ögonen i mig. Han säger inget men blicken är hungrig.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om honom att jag ger efter. Då får han en halv deciliter torrfoder till, och sedan låtsar han att han är nöjd. För stunden. Å andra sidan vet jag att om jag skulle komma hem med en sorts mat som han inte gillar, burkmat, exempelvis, skulle han inte äta av den även om han inte fått en smula på tolv timmar. Så jag tror inte att han är i någon omedelbar risk att svälta ihjäl.

Jag har talat med Cayenne om det här med bantningen men han svänger bara ilsket med svansen och tycker att jag pratar nonsens. Han är inte det minsta överviktig, han har bara kraftig benstomme och tjock päls.


Även publicerad i Hallandsposten i februari 2007 samt i tidningen Brittbladet

tisdag 22 juli 2008

Konsten att bli arg på rätt sätt

Länge har jag trott att jag är en osedvanligt otrevlig bilförare. En sådan som borde skämmas. Och det kanske jag borde. Men jag är åtminstone inte ensam.

Och jag måste, trots att jag skamset böjer mitt huvud, ändå försvara mig med att det faktiskt finns bilförare som är värre än jag. Alla de som jag skäller på, exempelvis.

Även om jag är känd för att kunna bli ganska arg går jag inte runt och sprider okvädinsord omkring mig. Jag kallar helst inte folk idioter eller aprövar eller annat fult. I själva verket tycker jag riktigt illa om att såra andra, eller för den delen att bli sårad själv. Men när jag sitter tryggt bakom ratten i min bil flyger fan i mig och det ena skällsordet värre än det andra far ur mig, samtidigt som jag eldar upp mig så till den milda grad att det nästan kokar över.

Varför gör jag på detta vis?

Den frågan fick jag svar på i ett radioprogram. Jag, och många med mig, förvandlas till monster gentemot våra medtrafikanter därför att vi kan det. Därför att vi sitter i vår lilla metallbubbla där ingen annan (om vi inte har passagerare) kan höra oss.

Min ilska mot bilister som kör för sakta eller inte med blinkers anger åt vilket håll de ska svänga, eller gör någonting annat dumt, går fort över. När jag fått uttrycka mig förklenande känns det bra och ilskan rinner av mig.

Ibland blir jag till och med full i skratt. Som den gången jag gjorde en omkörning och det kom en bil bakom mig som ville att jag skulle flytta på mig. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte min omkörning, som kom att omfatta flera långtradare.

Då jag körde in i högerfilen igen efter avslutad omkörning närmade sig bilen bakom och var snart jämsides med mig. Jag vände mig om för att titta på dem och eventuellt vifta lite med ett finger. Då möttes jag av en vilt grimaserande passagerare, som tydligt visade mig sin piercade tunga.

Jag fällde en förklenande kommentar innan jag började skratta. Den löjliga reaktionen från bilen bredvid var resans höjdpunkt. Och jag skulle tro att ilskan i den förbiilande bilen ebbade ut rätt snart. Vem bryr sig i längden om en käring i en liten röd bil som inte snabbt nog kan flytta sig när en stor bil vill fram?

I radioprogrammet fördömde man inte ilskna bilförare. Man konstaterade bara att de troligen aldrig skulle fällt samma kommentarer i en folksamling eftersom det inte är socialt accepterat att göra så. De ansåg att det egentligen inte var så förfärligt att lätta lite på trycket och låta ilskan komma ut.

Jag kände mig upprättad och rättfärdigad och bestämde mig för att i lugn och ro fortsätta spotta ur mig fula ord åt andra bilister när jag finner skäl att göra det. Det är farligt att bli arg utan att visa det. Förträngd ilska växer inåt och angriper kroppens organ, främst magen. Det är jag fullständigt övertygad om.

Varje gång jag svurit åt en bildrulle som gjort något dumt och låtit ursinnet komma och gå kan jag fortsätta dagen som en sann solstråle.

Åtminstone tills jag sätter mig bakom ratten nästa gång.

Även publicerad i Hallandsposten juli 2007

lördag 19 juli 2008

Att nysa eller inte är frågan

Att säga farväl är att dö en smula, sägs det. Och att nysa är att blåsa hjärnan fri från dumhet. Inte för att de två företeelserna direkt har med varandra att göra, men någon ingång till en text måste man ju ha.

En nysning kan tyckas vara tämligen oförarglig. I värsta fall kommer den olämpligt, som när man befinner sig mitt i en gatukorsning och det kommer bilar från alla håll. Men om man då betänker att medan man nyser står allt inom en, inklusive hjärtat, stilla som i andlös väntan, är den där nysningen inte lika oförarglig.

Och den kan få betydligt värre konsekvenser än några microsekunder av medvetslöshet.

En nysning i förkylningstider skickar ut mellan tretusen och femtusen små illasinnade droppar i luften i en hastighet på cirka etthundratjugo kilometer i timmen. Om man på något vis kunde dra nytta av den där farten och liksom ryckas med av den behövde man inget annat fordon för att fort förflytta sig.

Men eftersom man alltid blundar samtidigt som man nyser, och dessutom är medvetslös och med tillfälligt hjärtstillestånd, vore man väl att betrakta som en trafikfara om man tog sig fram medelst nyskrafter.

Det där med att blunda under en nysning är lite lustigt. En vikarie på jobbet berättade att hon som barn förmanats att blunda eftersom ögonen annars kunde ploppa ut när hon nös. Sedan hon fick dessa förhållningsorder hade hon inte vågat göra annat än hårt knipa ihop ögonen när hon kände att en nysning var på väg. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra i vissa lägen.

Fast nu har jag läst i Illustrerad vetenskap att blundandet i samband med nysning är en reflex som inte går att arbeta bort. Vi blundar med automatik när vi nyser och får därmed aldrig veta hur pass säkert ögonen sitter.

En annan sak jag läste är att vi inte kan nysa när vi sover, vilket är dumt eftersom vi då redan har ögonen stängda.

Det retligaste nysningarna är sådana som aviserar sin ankomst och sedan smyger tillbaka och uteblir. Då har man liksom laddat och gjort sig beredd. Jag skriker alltid atjoo lite mer än jag behöver när jag nyser. Det är ju inte så ofta man får en helt legitim anledning att skrika så det gäller att ta chansen.

Men så vänder den där usliga nysningen och blir till ingenting. Med halvöppen mun sitter jag där och väntar med en känsla av förlust. Och just när jag slappnat av och accepterat smyger den sig på mig bakifrån och kommer ut som en liten fjutt.

Det är väl i sådana lägen man kan prata om tjall på linjen mellan känselnerverna i nässlemhinnan och hjärnan.

Cayenne nös flera gånger om dagen i över en vecka i vintras. Precis som alla andra hade han dragit på sig en förkylning. Ibland nyser han när han äter. Då tror jag att det beror på att han är alltför glupsk. Däremot vet jag inte om han blundar när han nyser.

En del människor kväver sina nysningar. Det är livsfarligt. Förutom att nysningen är ett sätt att blåsa luftvägarna (och hjärnan) rena från dumhet är det dumt att riskera hälsan. Sant eller falskt vet jag inte, men en tillbakahållen nysning påstås göra att trycket i skallen ökar så mycket att man kan spräcka ett blodkärl om man har otur. Eller hjärnan, som en fotbollstränare en gång skrämde en flicklagsspelare med.

Att säga prosit när någon nyser hör till god ton. Men att tacka för att någon sagt prosit är strängeligen förbjudet och borde skrivas in i svensk grundlag.

Varje gång man säger tack efter prosit dör nämligen en tomte.

Tidigare publicerad i Hallandsposten 14 april 2008

torsdag 17 juli 2008

Det fladdrar till i en tyllgardin

Vissa saker förändras aldrig. Som fåglarnas smak för mina körsbär, exempelvis. Hur infernaliska eller listiga lösningar jag än kommer på för att få behålla de snabbt räknade bären slutar det alltid med samma resultat.

I år draperade jag mitt körsbärsträd i tyllgardin. En del inredningstidningar brukar så här i sommartider ha reportage om hur människor flyttar ut sina hem i trädgården. Utomhuskök, bekväma sittgrupper och, det senaste i trenden, sängar under bar himmel med uppspända fluffiga tygstycken till skydd mot den brännande solen. (Vet de inte hur en normal svensk sommar ser ut?)

Men ingen inredningsredaktör har ännu kommit på tanken att klä träden i tyll. Själv kläckte jag idén redan förra sommaren. Det var när jag konstaterat att min tidigare så briljanta idé att sätta plastpåsar om körsbären inte var så briljant. Bären brådmognade, ruttnade och föll av inne i sin täta boning. Men fåglarna fick dem i alla fall inte, så jag insåg att jag var något på spåren.

Någonting luftigt, närmare bestämt. Kanske kunde jag tillverka små burar av bärnät. Jag skulle kunna ägna vinterkvällarna åt detta pyssel för att stå redo när sommaren slog till och körsbären var på väg att mogna.

Men vinterkvällar går, som vi alla vet, förfärligt fort och inga bärburar blev gjorda.

Blomningen var som vanligt ymnig och eftersom det var varmt just de dagarna borde insekterna vara på hugget. Men sedan blev det för torrt och de flesta karten föll av. Precis som vanligt. Jag köpte ett annat körsbärsträd för ett par år sedan, för att ha som befruktningssällskap till mitt gamla träd, men det har drabbats av en svampsjukdom och måste grävas upp. Någonting säger mig att det här med körsbär har gått mig på hjärnan och jag borde försöka få det bort därifrån.

Hur som helst började jag snegla på gardinerna i mitt sovrum. Jag köpte dem billigt på Ikea för några år sedan, knöt ihop dem och slängde upp dem på en stång. Nu drog jag ner dem från stången och konstaterade att jag skulle kunna ha dem till något mycket bättre än som sovrumsgardin.

Oförskräckt satte jag saxen i en av längderna och började tillverka små håvar av tyll. Dessa fäste jag sedan runt bärsamlingar med hjälp av en plastklädd ståltråd. Snart insåg jag att detta arbete skulle ta lång tid och kräva mer tålamod än jag är i besittning av, så då började jag draperingsarbetet.

Jag klädde in stora delar av trädet (det är ett svagväxande träd som trots att det säkert har femton år på nacken fortfarande är under tre meter högt och skrämmande klent; jag kommer aldrig att kunna klättra i det) i den tunna vita gardinen.

Det blev väldigt vackert. En dag senare kom första sommarstormen och frigjorde ett par av gardinlängderna, lät dem vaja fritt som en dimslöja över en blomsteräng i gryningen. Jag fäste dem igen och sedan for jag hemifrån några dagar.

När jag kom hem fanns det två bär kvar. Resten hade fåglarna, trots gardinen, lyckats sno åt sig. Bären var inte på något sätt mogna varför fåglarna släppt dem på marken som ett extra hån mot mig.

Men de två bären som inte fåglarna kommit åt lät jag långsamt mogna djupt där inne i gardingömmorna och kunde en tid senare njuta av.

Nästa år ska metoden förfinas och gardinerna draperas med större noggrannhet. En järnsäng ska inhandlas och semestern synkroniseras så att den infaller när körsbären mognar. Jag ska tillbringa tiden under körsbärsträden, lojt vilande i min järnsäng under de vackert draperade tyllgardinerna. Då och då ska jag sträcka ut handen och grabba åt mig en näve djupröda bär.

Även publicerad i Hallandsposten 21 juli 2008

torsdag 3 juli 2008

Musen som försvann

Cayenne har levt länge på sin charm, men för en dryg vecka sedan låg han rätt risigt till.

Ända sedan han var liten har han, precis som andra katter, tagit för vana att bära in möss för att visa sin matte. Det är inte alls trevligt att möta en död mus på golvet när man kommer ut i köket, men snart kom han på att han kunde lägga mössen i matskålen, och då tyckte jag att det var lite mindre otrevligt. Dessutom var det lättare att hysta ut dem från skålen.

Men ibland vill han visa mig hur roligt han tycker det är att leka med möss och då tar han in dem levande. Det är väldigt otrevligt. En gång bytte han ut mössen mot trollsländor, vilket inte heller var kul, men bäst gillar han mössen. De piper nämligen när han sätter tassen på dem.

En dag när jag satt framför datorn i biblioteket hörde jag ljud som tydde på att Cayenne kommit in och att han inte var ensam. Jag gick för att kolla. Mycket riktigt. Han satt på rumpan och studerade en mus som for runt som en vettvilling. Då och då slängde han ut en tass. Musen for in i en väska som stod på golvet och jag fick snabbt ut alltsammans och vände upp och ner på väskan så att allt, inklusive musen, föll ur.

Så gick jag in och bannade Cayenne. Han låg raklång på golvet och tittade obekymrat på mig.

Någon dag senare tyckte jag att Cayenne betedde sig underligt. Han stod framför ett par plastbackar i köket och spanade som om han fått syn på något. Jag lyfte undan dem men såg ingenting.

Det gick en tid och så en kväll lurpassade han på spisen. Jag anade oråd och drog ut den. En mus förflyttade sig hastigt längs golvlisten. Jag föste snabbt in spisen igen och hyperventilerade. Sedan täppte jag igen så att musen inte skulle kunna komma ut från sin plats bakom spisen.

Nästa dag köpte jag två musfällor, laddade den ena och ställde bakom de där två plastbackarna. Strax därpå visade det sig att musen rymt och att Cayenne åter lokaliserat den och var på väg efter den. Jag fick tag i ett kvastskaft och oskadliggjorde fällan för att den inte skulle slå till om Cayennes tass eller svans. Sedan hämtade jag dammsugaren.

Under tiden satt Cayenne på rumpan och tittade när musen sprang fram och tillbaka. Kul underhållning, tyckte han men gjorde inga allvarliga försök att fånga musen. Och när jag kom med dammsugaren sprang han och gömde sig.

Det gjorde musen också. Plötsligt var den borta. Jag tog ut dammsugarpåsen och klämde försiktigt på den. Kanske var musen där? Eller kanske inte.

När jag hittade den i en hopvikt matta i badrummet kastade jag mattan ifrån mig och skrek som ett hysteriskt fruntimmer. Sedan rusade jag ut ur badrummet och stängde dörren. Jag tvingades lägga mig på soffan med en blöt handduk över pannan. Jag bestämde mig för att aldrig mer gå in i badrummet, och gick för att hämta en plastspann att kissa i. Samtidigt funderade jag på om jag kunde sälja huset och hur mycket jag skulle kunna få.

Hela dagen gick utan att jag agerade. Jag måste få in fällorna i badrummet, men jag vågade inte öppna dörren. Till slut kom min mamma och hjälpte mig. När hon satte fällorna passade jag på att ta tandborsten. Evakueringen kunde bli långvarig.
Men ett par timmar senare hörde jag fällan slå igen och äventyret var över.

Fast det tog ytterligare några dagar innan jag kallade Cayenne ”lilla hjärtat”. Och dörrarna står inte längre öppna mot sommaren.


Även publicerad i Hallandsposten 7 juli 2008