GAMMALT OCH NYTT

GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.

fredag 27 mars 2009

Kluvenhet i brytningstid

Nu åker dubbdäcken av och i normala fall skulle jag varit väldigt glad över detta. Jag tycker fortfarande att lagen om vinterdäck är idiotisk. Förra vintern bytte jag aldrig till dubbat och den enda gång jag hade anledning att ångra det var några timmar under påskhelgen då det kom lite snö.

Nu är jag tvungen att köra bil för att komma till jobbet och därmed har jag inget val. För att det inte ska kännas helt meningslöst att köra omkring med dubbdäck blir jag lite extra glad varje gång det snöar eller är halkigt. Jag tror att jag haft anledning att vara glad åtminstone sju gånger i vinter, vilket är helt okej.

Glad hade jag också, som sagt var, normalt varit i dessa dagar då dubbdäcken ska bytas mot sommardäck. Men i år är jag lite kluven. För några veckor sedan fick bilen sig en välbehövlig omgång, både utvändigt och inuti. Jag lämnade den på morgonen, cyklade därefter hem i lätt medvind och njöt av att det såg ut att bli en solig dag. Flera timmar senare satte jag mig på cykeln för att trampa iväg och hämta bilen. Det var den värsta cykelfärd jag någonsin gjort. Motvinden var brutal. Det tog tre gånger så lång tid att cykla de sex kilometerna som det gjort i motsatt riktning på morgonen.

Men jag fick lön för mödan. Min bil tog strålande och glänsande emot mig. Nytvättad, lackförseglad och doftande invändigt som en ny bil. Allra mest imponerad blev jag av däcken. Dubbdäck är av naturen fula. Fälgarna är givetvis allra fulast, men det är inte mer än rätt. Däcken sitter där för att jag är tvungen att ha dem där, då ska de inte ha några favörer i form av snygga fälgar eller annat trams.

Nu glänste de lika mycket som bilen i övrigt. Dessvärre kan jag inte påstå att sommardäcken, med sina lättmetallfälgar, glänser ett dugg. Tvärtom. Det blir inte roligt att kombinera min uppfräschade bil med de extremsmutsiga däcken.

En annan sak som sker i denna brytningstid är skiftet från vinterjacka till jacka mer anpassad för våren. Även här är jag kluven. Å ena sidan längtar jag verkligen efter ljumma dagar och frostfria nätter. Men å andra sidan vill jag inte hänga undan vinterjackan. Jag är nämligen så omåttligt förtjust i den att jag saknar den varje gång jag tar av mig den.

Det är naturligtvis inte sunt att tycka så mycket om en jacka. Men jag har frusit mig igenom varenda vinter så länge jag kan minnas, tills jag köpte min nuvarande vinterjacka och upptäckte att den är omöjlig att frysa i. Dessutom är den försedd med så många fickor och fack att man kan förvara en del av sitt bohag i den. Jag har haft handskar som gått vilse i jackan, och en mössa som parkerade i en av fickorna och snabbt kunde plockas fram vid behov.

Det sägs att man ska svettas in våren och möta hösten frysande, så jag behåller nog min kära vinterjacka på ett tag till. Jag tog vårjackan på prov en dag men skakade som en kinesisk nakenhund i snålblåst och lovade mig själv att inte utsätta mig för fler plågsamma djurförsök.

En dag känns det kanske helt naturligt att hänga undan jackan. Och det är ju inte så många månader till nästa vinter.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

lördag 14 mars 2009

Att lägga en pizza i ugnen

Jag bekänner att jag levat. Så heter den chilenske poeten Pablo Nerudas självbiografi. Den kom ut i Sverige i mitten av sjuttiotalet. Av okänd anledning är det den jag tänker på när jag tittar på min baksten.

Det har blivit trendigt att baka sitt eget bröd. På så sätt har jag varit trendig i närmare tret-tio år utan att veta om det, vilket i sin tur innebär att jag nu utan att skämmas kan få vara helt otrendig de närmaste trettio åren utan att sluta på minus.

Bakning tänker jag i alla fall inte sluta med, det är ett givande pyssel på flera sätt. Rogi-vande, inte minst. Och nu är jag, sedan några veckor tillbaka, ägare till en baksten. Den är rund och egentligen avsedd att baka pizza på, men jag har prövat att baka bröd och det blir väldigt bra.

Första gången (och hittills enda) som jag använt stenen i samband med pizzabakning hade jag bjudit min mamma att dela mina triumfer. Jag är ganska bra på det här med pizza. Mina bottnar är väldigt tunna, tomatsåsen har bra smak och jag använder alltid äkta kalamataoliver som toppning. Innan jag köpt mig en baksten hade jag en noga utprovad metod för att få pizzan så bra som möjligt. Jag satte in en plåt i ugnen och lät den bli varm, kavlade under tiden ut pizzan på bakplåtspapper och lade på fyllningen. När ugnen var riktigt varm tog jag snabb ut plåten och föste över pizzan, sedan slängde jag lika snabbt in plåten i ugnen och några minuter senare var mästerverket ett faktum.

Tänk så bra pizzan skulle bli med en äkta baksten. Jag såg allt för min inre blick. Frasig gyllene botten, bubblande ost och ljuvliga oliver. Samt kapris. Ingen pizza utan kapris.

Mitt första misstag gjorde jag med degen. När den jäst första gången, över all förväntan, knådade jag den inte tillräckligt.

Mitt andra misstag handlade också om degen. Jag kavlade ut bottnen för tunt. Det var med svårighet jag lyckades få över bottnen på träspaden, den som jag skulle använda för att skjutsa in pizzan på den heta bakstenen i ugnen.

Tredje misstaget hade med tomatsåsen att göra. Ibland gör jag tomatsås utan att koka den. Det blir väldigt gott och väldigt blött.

Fjärde misstaget var att jag gjorde klart pizzan innan ugnen var varm. Pizzan fick ligga kvar på träspaden. Med hjälp av den blöta tomatsåsen ingick den nästan förening med spaden och var vid tiden för inskjutsandet i ugnen omöjlig att separera från denna.

Medan jag desperat och bestämt skakade spaden för att avlägsna pizzan och få den på plats på stenen började oliverna dansa bort från pizzan. Några lade sig i ugnen, andra rullade ut på golvet. Kaprisen följde olivernas exempel.

Jag lyckades få ut stenen ur ugnen och placera halva pizzan på den medan jag knölade ihop andra halvan och låtsade att det var en inbakad variant. Under tiden rann ost och tomatsås ut på stenen så när jag fick ut det gräddade pizzahaveriet såg stenen ut som en inbränd uppkastning.


Pizzan blev trots allt ätlig men stenen kommer aldrig mer att bli sig lik. Trots att jag skrubbat den noggrant är den fläckig och ser ut att ha varit med ett tag.

Som om den har bekännelser om ett innehållsrikt liv att komma med, och inte bara bär spåren efter en misslyckad pizza.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.