GAMMALT OCH NYTT

GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.

lördag 28 februari 2009

Växtkraft och åsiktsbyte

Jag är en person med bestämda åsikter. Ibland är det bra att veta vad man vill, ibland är det bara ett hinder. Som när jag bestämmer mig för att jag inte tycker om vissa saker. Det kan vara böcker, (jag har exempelvis inte läst Millenniumserien och nu när den kommer som film behöver jag inte göra det heller, vilket sparar mycket tid), musik, film eller växter.

Under många år tyckte jag illa om pioner. Enda anledningen till det var att jag bestämt mig för det. Så fort jag kom fram till ett pionreportage i en tidning bläddrade jag förbi. Tills jag motvilligt upptäckte att jag liksom längtande dröjde mig kvar med blicken på bilderna av de nästan vulgärt vackra blommorna och suckade när jag vände blad och hamnade bland städsegröna växter i stället.

Bestämda åsikter hör ungdomen till. I medelåldern anses ett sådant karaktärsdrag vara likställt med negativ tjurighet. Därför försöker jag då och då byta åsikt. Som med pioner, exempelvis. Jag har inte blivit någon fanatisk samlare men jag är barnsligt förtjust i mina sex pionplantor och hoppas på desserttallriksstora blommor fram i juni, framför allt hos Sarah Bernhardt. Henne köpte jag förra våren men hon tyckte inte om mig och vägrade växa. Jag ska fjäska för henne den här säsongen och om det inte hjälper blir det hårdare tag.

Dahlia är en annan växt som jag länge ratade av okänd anledning. Förra året bytte jag åsikt och köpte tre dahliaknölar och i år har jag beställt tre knölar till på nätet, bland annat en som heter Optic Illusion och kanske visar sig vara en illusion.

Amaryllis är ett tredje exempel på en växt som jag inte skulle kunna tänka mig att ha i huset. Men för tre år sedan köpte jag en minivariant som slog ut lagom till jul det året. Sedan lät jag den stå kvar i krukan, glömde att vattna och väntade på att den slutgiltigt skulle ge upp så jag kunde förpassa den till soporna.

Den stod utan ordentligt dagsljus, utan vatten och utan näring i ett år och trots det tittade några bleka gröna blad fram, obetydligt grövre än grässtrån. Då skämdes jag. Tillsammans med en annan miniamaryllis fick den stå ute hela förra sommaren och jag försökte komma ihåg att gödselvattna den då och då. I september slängde jag in den under huset och i december tog jag fram den för att se om det fanns något liv i den.
Jo, det kom några bleka gröna blad. Jag hade nog varit för snål med näring. Den andra amaryllisen hade bildat en sidoknöl och från den kom också några blad. Det fick jag vara nöjd med, i synnerhet med tanke på att jag inte planterat om dem någon gång. Men nästa sommar, då …

En dag skedde undret, ett livets mirakel. Ur den kraftigaste amaryllisen tittade en knopp fram och därefter ännu en. Några dagar senare kom det även en knopp ur det misskötta exemplaret och till slut även en ur den lilla sidoknölen.

En sådan tur att jag bytte åsikt om amaryllis. Det är ju egentligen himla trevliga växter, även om de är en smula stela. Men vissa bestämda åsikter har jag kvar. Om det i min trädgård skulle dyka upp en endaste tagetes eller skuggan av en begonia – då är det dags att flytta.



Även publicerad i Hallandsposten februari 2009.

fredag 13 februari 2009

På snabbvisit i Emmaljunga

Några av kollegerna på jobbet har varit iväg på långresor under vintern. Själv åkte jag till Jönköping. Problemet med den resan var inte att hitta dit utan hem.

När jag ska köra till ett ställe jag inte är bekant med brukar jag skriva ut en detaljerad färdbeskrivning från internet. Sedan specialgranskar jag den, försöker memorera antalet rondeller jag passerar, avfarter hit och dit, och under resans gång har jag papperet liggande bredvid mig eftersom min memoreringsförmåga är usel. (Jag har ännu inte uppdaterat mig tekniskt till en gps.)

Jag brukar köra fel minst en gång vid varje resa men hittar trots allt resmålet utan några större bekymmer.

Hotellet i Jönköping låg exakt där det förväntades ligga och vägbeskrivningens uppmaning att göra en u-sväng på hotellgatan fick också sin förklaring – det var för att kunna parkera precis utanför.

Jag köpte mig två nätters parkering i ett källargarage och stötte på problem direkt. Porten gick inte upp när jag kom körande. Jag hade fått en kod som jag skulle använda för att komma ut ur garaget, men ingen hade talat om för mig hur jag skulle komma in. På nyckelknippan jag fått låna i receptionen satt en rund ful plastbricka, lämplig att använda när man skrapar trisslotter. Eftersom jag inte hade några trisslotter med mig och satt fast i en skarp nedförsbacke med en låst port framför mig drog jag upp plastbrickan och strök planlöst över den tigande automaten. Då skedde miraklet: porten öppnade sig.

Det var inte världens mest rymliga källargarage jag hamnat i. Jag hukade inuti min bil, som visserligen inte är så stor men högre än en vanlig personbil, samtidigt som jag innerligt hoppades slippa möte.

Så fort jag befriats från mitt fordon gick allt väldigt bra. Jag hittade till mitt rum, jag hann kolla in stan i väntan på övriga sällskapet och när det väl dök upp satt jag i hotellbaren med en irish coffee. Helgen kunde börja.

Ett par dagar senare var det dags att styra hemåt. Det är alltid där bekymren börjar på allvar. Jag har två återkommande madrömmar. Den ena handlar om grodor. Den andra om att tvingas köra uppför en väg som pekar väldigt brant uppför. I somras blev mardrömmen om grodor sann, och när jag skulle ta mig ut ur det underjordiska garaget i Jönköping hamnade jag i en kort men väldigt brant uppförsbacke. Kallsvetten gjorde mig lätt yr, jag svor högljutt och förbannade både mig själv och resten av världen för den situation jag hamnat i.

När jag en kort stund senare kom upp ur underjorden var jag så lättad att resten av resan gick av bara farten. Tills jag kom till Markaryd.

I vanliga fall när jag är på väg norröver kör jag förbi Jönköping. På hemresan kör jag fel varannan gång. Det är de gånger jag får syn på en skylt där det står Halmstad, och bestämmer mig för att följa den. För sent inser jag att jag kunde ha valt en bättre väg.

Den här gången lämnade jag Jönköping och problemet med Halmstadskylten var därmed inte aktuellt. Tills jag kom till Markaryd, alltså. Jag visste att jag inte skulle till Halmstad så jag undvek skickligt att köra åt det hållet.

Det var inte förrän jag var framme i Emmaljunga som jag begrep att jag kört fel. Borde inte ett visst mått av sunt förnuft ingå som körkortskrav? Eller åtminstone att man kan läsa en karta? Det skulle ha sparat mig många mil genom åren.