Mitt förråd är nästan klart. Det är bara elen som ska in. Samt en lång hög arbetsbänk framför fönstren, så att mina övervintrande Medelhavsväxter ska få lite lugn och ro några månader. Och så mycket ljus som möjligt. Förmodligen skulle de klara sig utomhus nittiofem procent av tiden, men även i dessa delar av världen slår kylan till hårt och obarmhärtigt någon gång då och då. Det vet jag från tidigare misslyckade försök att låta rosmarin överleva utomhus.
I samma ögonblick som snickarna begav sig av för nya äventyr började jag tömma en bokhylla i biblioteket för vidare transport till förrådet. Medan jag tömde den förundrades jag över hur otroligt mycket papper den rymde. Pärmar, mappar, tidskriftssamlare i en aldrig sinande ström. Golvet i biblioteket fylldes snabbt och jag hann tänka att det där ska jag sortera när jag får tid.
Så fick jag besked från möbelvaruhuset att de skulle komma med de fyra nya bokhyllorna ett par dagar senare. De levererar till det rum där möblerna ska stå så det behövs ledig yta. Jag drog ett djupt andetag och försökte lossa de redan stressade axlarna från sitt uppskjutna läge.
Sedan körde jag till min mamma för att hämta hem de hyllor och flyttkartonger som stått där sedan jag lämnade lägenheten i stan, i väntan på en plats i förrådet. Även om det var några månader sedan jag höll på med mina flyttbestyr kom kroppen ihåg känslan av att bära flyttkartonger.
Den var i maskopi med hjärnan som talade om för den att det jag höll på med var tungt och tråkigt. Jag satte mig över de där signalerna.
När nästan alla flyttlådorna var på plats i förrådet förstod jag att den där garderoben jag hoppats på blir svår att placera om jag inte vill ha den mitt på golvet. I stället för att gräma mig över detta fyllde jag ena väggen med lagerhyllor och sedan började den fas i förrådsfyllandet som jag sett fram emot allra mest. Den gick ut på att tömma en garderob i hallen på plastbackar fyllda med verktyg, färgburkar och annat krafs och flytta dessa till hyllorna i förrådet.
Medan detta skedde sjönk axlarna till en behaglig position och jag kände mig nästan lite lycklig. Eller befriad i alla fall. Jag hade dragit en sladd från huset och kopplat på ett element och ett par lampor och medan regnet smattrade mot plåttaket såg jag ut genom fönstren i mitt lilla förråd och trivdes rätt gott.
Ännu mer trivdes jag när jag såg garderoben i hallen gapa tom. Tänk så mycket jag skulle kunna få plats med där. Men det tillståndet varade bara i några minuter, sedan var jag tvungen att i all hast ställa in lite lådor och lösa prylar i väntan på att få tid att organisera och skapa ordning.
Och i biblioteket låg fortfarande drivor av papper på golvet, och väggarna där de nya bokhyllorna skulle stå var delvis fyllda av udda hyllor och en överfull anslagstavla.
Jag bar ut det mesta i förrådet, ställde där det fanns plats och tänkte att jag ska försöka få tid att organisera lite senare. Lite senare måste jag också försöka hitta en plats för fyra däck. Helst skulle jag även behöva utrymme för min plastkalv. Möjligen under arbetsbänken? Var han högre än nittio centimeter? Jag hämtade en tumstock och mätte. Det icke idisslande kräket är nittiofem centimeter hög både fram och bak. Jag sneglade mot taket. Kanske skulle han kunna hissas upp där. Jag kunde kalla det en installation och bjuda in till vernissage.
Nyss lyste förrådet vitt och fint invändigt. Nu råder kaos, bara delvis organiserat.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
