Psalmer och äppelvin

Ibland börjar man på ett ställe och slutar i en helt annan ände och efteråt har man ingen aning om hur det gick till att komma dit.

Sedan försöker man följa tråden bakåt och blir förvånad.

Den här gången började det med att jag en vecka var nära att sänka vårt lag i quiz. Frågesportsledare Svante ville veta vilken som var nyligen bortgångne Alf Robertsons största hit. Barbro skrev snabbt ner en låttitel som var totalt okänd för mig. Jag tänkte så att det slog gnistor i huvudet och till slut kom jag fram till ett par stavelser som utvecklade sig till en annan låttitel. Självbelåten tyckte jag mig ha kommit på något riktigt bra, och svaret ändrades.

Från rätt till helt fel, visade det sig. Fast ibland kan man inte acceptera ett svar. Jag har exempelvis fortfarande svårt att tro att det var Tintin Anderzon på en bild från en quiz för några år sedan. Och den här gången har jag svårt att inse att ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” skulle vara Alf Robertsons största hit. Jag har aldrig hört den. Däremot känner väl varenda människa till ”Lasse och Marie”.

Flera dagar senare malde detta ännu i min hjärna och en kväll satte jag mig att googla. Överallt där Alf Robertsons namn dyker upp finns även den där fåniga låttiteln om hundar och äppelvin (ibland är vinet hembränt, och har följaktligen förvandlats till calvados). Men i noggranna texter står även att ”Lasse och Marie” var hans första hit. Och största, vill jag hävda i min blinda envishet. (Hans sista lär, enligt uppgift på nätet, bli en svensk version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg”.)

Det var när jag skummade igenom sökträffarna på google som blicken föll på namnet Lars Hollmer, en av medlemmarna i Samla Mammas Manna, mina husgudar på sjuttiotalet. Han har, precis som Alf Robertson, dött nyligen vilket var en smula chockartat att läsa om. Hollmer blev känd i början av åttiotalet med dragspelslåten ”Boeves psalm” som fortfarande spelas över nästan hela världen.

Och hur står det till med övriga i bandet? Jag letade mig fram till Coste Apetrea, sökte förgäves efter rätt Lars Krantz och gick sedan raskt vidare till trummisen Hasse Bruniusson, som förblivit idealen trogen. Jag hittade en hemsida med ett av hans projekt, Flying Food Circus, klickade på ljudfilerna och upptäckte att musiken gick rätt in i mig på samma sätt som när jag var sjutton år och hörde Samla första gången. På en sajt står att musiken är både lekfull och djupt seriös, rolig och sorglig, knepig och lättnynnad. Det är ungefär så som allt annat intressant i tillvaron kan beskrivas.

En stund senare stängde jag av datorn och funderade över hur jag hamnade hos Flying Food Circus. Jag nystade upp tråden, följde den in och ut ur kaninhål och andra trånga utrymmen innan jag till slut var tillbaka med funderingarna kring Alf Robertson.
Vandringen i cybervärlden var ganska trevlig. Men jag har fortfarande ingen aning om hur ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” låter. Kan det verkligen ha varit hans största hit?

Sviken av otacksamma kräk

Jag begriper inte hur fåglar tänker. Om de har någon plan eller bara låter sig styras av instinkter.

När det är sommar hänger de dagligen i min trädgård för att leta efter godsaker. Körsbärsträdet, som aldrig lyckas frambringa mer än något tiotal frukter, är deras favoritkrog. Hur jag än bär mig åt för att freda trädet hittar de en väg till de halvmogna bären. Det är likadant med jordgubbarna. Skatorna sitter på pinnarna som håller uppe skyddsnätet och stirrar på mig med ondskefulla blickar innan de hånfullt hackar i sig det de kommer åt.

Varför beter de sig så? Om sommaren är skogen full av fågeldelikatesser, och gräsmattorna ligger öppna för maskjakt. Det finns ingen anledning för dem att söka mat bland bärbuskar och fruktträd. Likväl gör de det. Utsätter sig frivilligt för min vrede och accepterar att ideligen störas, i bästa fall skrämmas, i sin dagliga jakt på mat.

Sedan blir det vinter. Då är de färre, maten finns inte längre i samma överflöd och de borde söka sig till trädgårdarna för att kolla om det inte finns framdukade delikatesser att hacka i sig.

Jag har inte matat fåglar under vintern tidigare, eftersom jag inte bott i huset under dessa månader. Någonstans har jag läst att man måste fortsätta mata dem om man en gång börjat. Det är grymt att bara utfodra dem sporadiskt.

Grym vill jag bara vara om sommaren, när jag ursinnig jagar bort dem från mina bär. Om vintern vill jag vara mild till sinnet. Den här vintern vill jag även vara generös.

Jag började med att trä äpplen på en tråd. Mellan varje äpple knöt jag en bit kraftig blomsterpinne, så att fåglarna skulle ha något att sitta på medan de mumsade på godsakerna. Eftersom jag vet att fåglarna hittar till mitt körsbärsträd var det där jag hängde upp äppelraderna. Sedan slog jag mig ner vid ett fönster för att iaktta festen.

Den uteblev. Det kom inte en enda fågel till mitt arrangemang. Inte en enda fågel ville ha maten jag i all välmening hängt ut till dem.

Sådant kan knäcka den bäste. Äpplena ruttnade och jag slängde dem på komposten. Sedan köpte jag en hel hög talgbollar och hängde ut i körsbärsträdet samt i en kaprifolhärva. Här har ni, era otacksamma kräk, tänkte jag och väntade på en reaktion.

Efter en evighet hittade den första fågeln fram. Den flög snabbt därifrån och sedan dröjde det ett bra tag tills nästa kom på inspektionsrunda. Om fåglarna vore lika kallsinniga om sommaren hade vi kunnat leva i utsökt harmoni.

Men så blev det riktigt kallt några dagar och trafiken till bollarna blev tätare. Till och med en hackspett hittade dit. Jag kastade några äpplen på marken under trädet och vred sönder ett halvt vörtbröd, och därmed var koltrastar och skator nöjda.

Då stod jag plötsligt inför nästa problem. En dag satt tio fåglar av samma art runt bollarna. Fåglarna var vita och hade nedhasade svarta hättor på nacken. Min brist på kunskap blev uppenbar. Det var varken blåmes, talgoxe eller sidensvans, de enda mindre fåglar jag känner igen. Efter idogt sökande lyckades jag identifiera dem. Jag kände mig som en upptäcktsresande när jag stolt kunde konstatera att besökarna var stjärtmesar.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag senast hade påhälsning. Till sommaren ska jag ta de talgbollar jag har över och kasta på fåglarna. Det är i alla fall ett språk de förstår sig på.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009

Smärtsamma möten i nyårstid

Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.

Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.

På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.

Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.

Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.

Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.

Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.

Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.

Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.

Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?

Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.

Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.