Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.
Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.
På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.
Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.
Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.
Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.
Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.
Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.
Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.
Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?
Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.
Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.
Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
