Det har blivit trendigt att baka sitt eget bröd. På så sätt har jag varit trendig i närmare tret-tio år utan att veta om det, vilket i sin tur innebär att jag nu utan att skämmas kan få vara helt otrendig de närmaste trettio åren utan att sluta på minus.
Bakning tänker jag i alla fall inte sluta med, det är ett givande pyssel på flera sätt. Rogi-vande, inte minst. Och nu är jag, sedan några veckor tillbaka, ägare till en baksten. Den är rund och egentligen avsedd att baka pizza på, men jag har prövat att baka bröd och det blir väldigt bra.
Första gången (och hittills enda) som jag använt stenen i samband med pizzabakning hade jag bjudit min mamma att dela mina triumfer. Jag är ganska bra på det här med pizza. Mina bottnar är väldigt tunna, tomatsåsen har bra smak och jag använder alltid äkta kalamataoliver som toppning. Innan jag köpt mig en baksten hade jag en noga utprovad metod för att få pizzan så bra som möjligt. Jag satte in en plåt i ugnen och lät den bli varm, kavlade under tiden ut pizzan på bakplåtspapper och lade på fyllningen. När ugnen var riktigt varm tog jag snabb ut plåten och föste över pizzan, sedan slängde jag lika snabbt in plåten i ugnen och några minuter senare var mästerverket ett faktum.
Tänk så bra pizzan skulle bli med en äkta baksten. Jag såg allt för min inre blick. Frasig gyllene botten, bubblande ost och ljuvliga oliver. Samt kapris. Ingen pizza utan kapris.
Mitt första misstag gjorde jag med degen. När den jäst första gången, över all förväntan, knådade jag den inte tillräckligt.
Mitt andra misstag handlade också om degen. Jag kavlade ut bottnen för tunt. Det var med svårighet jag lyckades få över bottnen på träspaden, den som jag skulle använda för att skjutsa in pizzan på den heta bakstenen i ugnen.
Tredje misstaget hade med tomatsåsen att göra. Ibland gör jag tomatsås utan att koka den. Det blir väldigt gott och väldigt blött.
Fjärde misstaget var att jag gjorde klart pizzan innan ugnen var varm. Pizzan fick ligga kvar på träspaden. Med hjälp av den blöta tomatsåsen ingick den nästan förening med spaden och var vid tiden för inskjutsandet i ugnen omöjlig att separera från denna.
Medan jag desperat och bestämt skakade spaden för att avlägsna pizzan och få den på plats på stenen började oliverna dansa bort från pizzan. Några lade sig i ugnen, andra rullade ut på golvet. Kaprisen följde olivernas exempel.
Jag lyckades få ut stenen ur ugnen och placera halva pizzan på den medan jag knölade ihop andra halvan och låtsade att det var en inbakad variant. Under tiden rann ost och tomatsås ut på stenen så när jag fick ut det gräddade pizzahaveriet såg stenen ut som en inbränd uppkastning.
Pizzan blev trots allt ätlig men stenen kommer aldrig mer att bli sig lik. Trots att jag skrubbat den noggrant är den fläckig och ser ut att ha varit med ett tag.
Som om den har bekännelser om ett innehållsrikt liv att komma med, och inte bara bär spåren efter en misslyckad pizza.
Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.
