Fyra smutsiga små tassar

Cayenne tycker inte att han behöver tvätta sig. När han var liten, redan innan jag fick hem honom, imponerades jag av att han var så duktig på att balansera när han skulle tvätta de mer intima delarna. Jag har sett många kattungar som drattat på ändan i motsvarande situationer, men Cayenne klarade elegant sitt tvättuppdrag.

Han var dessutom noggrann med att putsa ansikte och tassar, och när jag bodde i lägenhet var hyresvärden imponerad över att Cayennes tassar alltid var så vita trots att kattpojken var ute och sprätte i jorden då och då.

Just det här med jord är tydligen extra spännande i en katts värld. Det är det förvisso i min värld också, men på ett annat sätt. Jag ser möjligheterna när jag betraktar god jord. Cayenne ser en plats han måste rulla sig på och köra ner nosen i.

Sedan kommer han in och spänner ögonen i mig. Ibland är ansiktet grått av smuts, tassarna är solkiga och när jag klappar honom över ryggen får jag små jordpartiklar i händerna.

– Tvätta dig, katt, säger jag myndigt men det struntar han i.

Han tycker helt enkelt att han kan stå över sådana basala saker. Jag vet inte varför han har förvandlats till en smutsgris, och jag vet inte exakt när det hände. Jord har han alltid älskat att vara i närkontakt med, men tidigare tvättade han bort spåren innan jag hann klaga.

Andra katter jag haft har ägnat en tredjedel av sitt vakna liv åt att tvätta och putsa sig, varesig det behövts eller ej, men Cayenne är inte som andra katter jag haft. Han lever, på många sätt, efter devisen ”Så lite som möjligt”.

Vi kan ta det där med kel, exempelvis. Min förra katt bodde i mitt knä. Jag kunde inte ens sätta mig på huk framför en hylla för att leta efter något utan att hon hoppade upp och lade sig. På nätterna låg hon vid mitt knäveck och om jag vände mig klättrade hon över mig och lade sig tillrätta igen. Så kunde vi hålla på i en evighet och hon tröttnade aldrig. Det enda hon inte gillade var att bli pussad på nosen. Då skelade hon med ögonen och fnös. Hon var inte intresserad av att buffa sitt ansikte mot mitt.

Just att buffa är det enda Cayenne kan tänka sig göra för att visa tillgivenhet. Han gör det hårt och gärna snett mot min näsa så att det känns som om den bryts. Ett par buffanden är nog, vill jag fortsätta klappa honom biter han mig eller slår efter mig med ena tassen.

Enda gången han vill ligga i mitt knä är när det redan är upptaget av datorn, och jag tittar på någon filmsnutt och det kommer ljud ur den konstiga platta maskinen. Då lägger han sig så nära han kan och tittar på mig och klappar mig. Jag tror att han, av någon anledning, tycker synd om mig och vill trösta mig.

Men det kommer inte ljud ur min dator dagligen så de där stunderna är inte många. I övrigt är det minsta möjliga kel som gäller. Och ofta lämnar han sovrummet när jag kommer in för att lägga mig. Han tittar på mig som om jag är ett otroligt störande element, och sedan går han.

Någon gång, när natten är ovanligt kall eller otäck på annat sätt, kan han komma gående och lägga sig vid mitt ansikte. Men det är flera månader sedan det senast hände. Däremot vaknade jag en morgon av att han satt med sin nos tre millimeter från min. Så fort jag slog upp ögonen rusade han sin väg.

Minsta möjliga kel och knappt något synligt tvättande (fast varje morgon är han trots allt ren) från den gossen, alltså. Men när det gäller mat råder andra regler. Då är det ”Så mycket som möjligt”.

Så är det också en ovanligt stor smutsig katt som härskar i mitt hem.

Även publicerad i Hallandsposten 25 maj 2009.

Min nya hjälte heter Rambo

Sedan några veckor tillbaka har jag en ny hobby. Den går ut på att sitta på huk och glo. Ibland lägger jag huvudet lätt på sned, ibland sträcker jag på halsen för att få bättre vinkel på spanandet. Då och då kompletteras iakttagandet med lätt pekfingerpetande.

Jag är inne på tredje året av mitt sparrisodlande. Det innebär att jag får skörda under hela maj månad. Jag har bara fyra plantor, så skörden lär aldrig bli överväldigande. Det gör ingenting eftersom jag själv är överväldigad av varje knopp som sticker upp ur jorden.

Att se sparris växa är mycket roligare än att exempelvis se när färg torkar. Jag brukar titta till mina plantor flera gånger om dagen och ibland händer det saker medan jag gör annat. Plötsligt har en sparrisknopp sprängt sig upp och visat sin bleka nos.

Då blir jag så där löjligt glad, som om det var min förtjänst. När fyra eller fem stänglar har vuxit sig tillräckligt stora bryter jag av dem, bär snabbt in dem, sköljer och kokar i en låg traktörpanna. Det finns speciella sparriskastruller – jag skulle tro att de är höga och smala – men så långt sträcker sig inte min galenskap än. Strax är sparrisen kokt, då serverar jag den med lite smör och några korn salt. Det är väldigt gott.

Min sparris heter Rambo. Det är en tysk sort som tidigt ger stor skörd av kraftiga skott. Jag läser det på instruktionsbladet jag fick när jag köpte plantorna. Där står också att jag kommer att kunna skörda under tio till femton år, kanske längre.

Första året fick jag stå med händerna på ryggen och bara titta. Inte ett enda skott tilläts jag skörda. Andra året tog jag ett skott per planta. De andra växte sig höga och snart öppnade sig knopparna och det blev väldigt vackert.

Men i år är tredje året, och alla goda ting är som bekant tre. Så nu sitter jag på huk framför pallkragarna och glor på mina sparrisar och väntar på att skotten ska visa sig. Med tanke på att sorten heter Rambo lär det bli många skott så småningom.

När jag tittat på sparrisodlingen från olika håll och petat lite försiktigt för att hjälpa skotten på traven går jag vidare. I förbifarten förvånas jag över att ruccolan har kommit så fint trots att den såg bedrövad ut för några veckor sedan. Den är visserligen perenn men det trodde jag var mest i teorin.

Körsbärsträdet och dess arton frukter brukar jag ge en årlig rapport om. Hur många frukter det blir i år kan jag ännu inte säga, men det var betydligt fler humlor bland blommorna och jag riggade dessutom med blommande kvistar från ett annat körsbärsträd så kanske blir det tjugosju körsbär i år. I så fall ska väl fåglarna ha tjugofem, om jag inte kan överlista dem.

Jag har hängt ut ett par dvd-skivor i trädet. Det är två avsnitt av ”Så ska det låta” som SVT skickat för att jag ska kunna se och skriva. Nu uppfyller jag deras önskan och ser dessutom till att programmet i bästa fall hjälper mig att hålla fåglarna borta från mina bär. Fast jag misstänker att det behövs fler skivor och ständigt solsken som kastar reflexer för att det ska fungera. Kanske hade det även behövts ett piano och några trallande kändisar, men då är risken stor att jag också hade skrämts på flykten.

Det är några veckor kvar tills karten är så utvecklade att jag kan bedöma läget. Kanske gör jag som förra året – sveper in trädet i tyllgardiner.

Eller också sätter jag mig med ryggen mot körsbärsträdet och kollar in när Rambo spänner musklerna i stället.

Även publicerad i Hallandsposten 11 maj 2009.