Sedan några veckor tillbaka har jag en ny hobby. Den går ut på att sitta på huk och glo. Ibland lägger jag huvudet lätt på sned, ibland sträcker jag på halsen för att få bättre vinkel på spanandet. Då och då kompletteras iakttagandet med lätt pekfingerpetande.
Jag är inne på tredje året av mitt sparrisodlande. Det innebär att jag får skörda under hela maj månad. Jag har bara fyra plantor, så skörden lär aldrig bli överväldigande. Det gör ingenting eftersom jag själv är överväldigad av varje knopp som sticker upp ur jorden.
Att se sparris växa är mycket roligare än att exempelvis se när färg torkar. Jag brukar titta till mina plantor flera gånger om dagen och ibland händer det saker medan jag gör annat. Plötsligt har en sparrisknopp sprängt sig upp och visat sin bleka nos.
Då blir jag så där löjligt glad, som om det var min förtjänst. När fyra eller fem stänglar har vuxit sig tillräckligt stora bryter jag av dem, bär snabbt in dem, sköljer och kokar i en låg traktörpanna. Det finns speciella sparriskastruller – jag skulle tro att de är höga och smala – men så långt sträcker sig inte min galenskap än. Strax är sparrisen kokt, då serverar jag den med lite smör och några korn salt. Det är väldigt gott.
Min sparris heter Rambo. Det är en tysk sort som tidigt ger stor skörd av kraftiga skott. Jag läser det på instruktionsbladet jag fick när jag köpte plantorna. Där står också att jag kommer att kunna skörda under tio till femton år, kanske längre.
Första året fick jag stå med händerna på ryggen och bara titta. Inte ett enda skott tilläts jag skörda. Andra året tog jag ett skott per planta. De andra växte sig höga och snart öppnade sig knopparna och det blev väldigt vackert.
Men i år är tredje året, och alla goda ting är som bekant tre. Så nu sitter jag på huk framför pallkragarna och glor på mina sparrisar och väntar på att skotten ska visa sig. Med tanke på att sorten heter Rambo lär det bli många skott så småningom.
När jag tittat på sparrisodlingen från olika håll och petat lite försiktigt för att hjälpa skotten på traven går jag vidare. I förbifarten förvånas jag över att ruccolan har kommit så fint trots att den såg bedrövad ut för några veckor sedan. Den är visserligen perenn men det trodde jag var mest i teorin.
Körsbärsträdet och dess arton frukter brukar jag ge en årlig rapport om. Hur många frukter det blir i år kan jag ännu inte säga, men det var betydligt fler humlor bland blommorna och jag riggade dessutom med blommande kvistar från ett annat körsbärsträd så kanske blir det tjugosju körsbär i år. I så fall ska väl fåglarna ha tjugofem, om jag inte kan överlista dem.
Jag har hängt ut ett par dvd-skivor i trädet. Det är två avsnitt av ”Så ska det låta” som SVT skickat för att jag ska kunna se och skriva. Nu uppfyller jag deras önskan och ser dessutom till att programmet i bästa fall hjälper mig att hålla fåglarna borta från mina bär. Fast jag misstänker att det behövs fler skivor och ständigt solsken som kastar reflexer för att det ska fungera. Kanske hade det även behövts ett piano och några trallande kändisar, men då är risken stor att jag också hade skrämts på flykten.
Det är några veckor kvar tills karten är så utvecklade att jag kan bedöma läget. Kanske gör jag som förra året – sveper in trädet i tyllgardiner.
Eller också sätter jag mig med ryggen mot körsbärsträdet och kollar in när Rambo spänner musklerna i stället.
Även publicerad i Hallandsposten 11 maj 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
