Tomtar på loftet

Det sitter en liten norsk tomte på byrån i hallen. Han sitter på ett halvt suddgummi vid foten av en lampa, brer ut armarna och skrattar lycksaligt.

I arbetsrummet, på fönsterbänken under de nedhängande bladen från kattens ampellilja, ligger hans kompis och sover. Uppkrupen på andra suddgummihalvan har han plötsligt slocknat, mitt i julbestyren.

De där små gynnarna har fått en plats i den delen av mitt hjärta som rymmer tomtar. Detta utrymme är annars ack så trångt.

Under många år ägde jag bara två stycken. En gammal sliten porslinstomte som troligen hängt med från min barndom, traditionellt klädd i röd dräkt och luva, och en liten grönklädd nisse som jag fick i tidiga tonåren och först på senare år identifierat som en av konstnären Ulla Sönnerstams skapelser.

För ett par jular sedan fick jag tomteskaran utökad med det dubbla, i form av ett hemstickat tomtepar, oemotståndliga för alla utom katten, som rev ner dem från gungstolen.

Till förra advent råkade jag så ut för de senaste i raden, de små norska figurerna som fick mitt hjärta att smälta.

I ärlighetens namn måste sägas att jag äger en till. Han anlände i den stora tomtevågen som forsade fram på jobbet för rätt många år sedan.

Alla tjejer på avdelningen samlade tomtar under ett helt år. Varje månad samlades in pengar och tomtemor själv, initiativtagaren till samlandet, gick till posten för att hämta ut paketet med nya tomtar. Det var bara jag som ståndaktigt höll mig undan tomtehysterin, medan övriga jollrade om hur förträffliga dessa små figurer var.

De var signerade, numrerade och hade samlarvärde, allt enligt broschyren. Hämtade från Jenny Nyströms underbara tomtevärld och förpassade till svenska hem från norr till söder.

Det året rådde åtminstone ingen brist på samtalsämnen. Jag gav med mig till slut och beställde en. Fast jag har aldrig riktigt uppskattat honom, han kommer alltid fram sist i tomteraden och är svårast att placera.

Jag vet inte hur alla de andra har det med sina tomtar nu för tiden. Men jag minns när en av tjejerna berättade att hon, när det äntligen var jul, glömde plocka fram sina tolv signerade tomtar, som hon ägnat ett helt år åt att samla.

Så är det med tomtar som inte är på riktigt.

När jag var barn och gick i skolan hade vi traditionell julfest den tjugonde december varje år. Då fick vi grönkål med grus i, halvkokt risgrynsgröt med saftsoppa och skinksmörgås.

Sedan dansades det runt granen och delades ut julklappar.

Ett år fick jag en tomte i plast.

Han såg ut som en vanlig docka och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha honom till. Jag menar, dockor lekte jag med, gärna och mycket, men tomtar har en högst begränsad hållbarhet och det var liksom inte lönt att inleda någon närmare bekantskap med honom, när jag visste att han snart skulle slumra ett helt år i en låda.

Jag ville i alla fall kolla hur han såg ut utan kläder. Så har det alltid varit med mig och dockor. Först kläddes de av, sedan kläddes de på igen och först därefter presenterade vi oss för varandra.

Det är väl ungefär som det alltid gått till när flickor mött pojkar och ljuv musik uppstått.

Den här lille plasttomten var inte mycket att hurra för. En tomte ser lätt lite löjlig ut endast iklädd skägg och luva.

Jag slet av honom luvan också. Den hängde ihop med håret, som därmed också åkte av.
Sedan drog jag bort skägget som blottade världens mest utskjutande haka.


Efter denna misshandel blev han aldrig mer tomte, utan bara en liten naken gubbe i lådan för överblivna leksaker.

Så kan det vara om man är gjord i fel material och hamnar i fel hem.

Fel hemvist har också ett gäng envetna små tomtar, som vägrar ge sig av. De har bosatt sig på loftet. Nu hör jag hur de sjunger och tipp-tappar.

”Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...”

Ett gammalt julkåseri som tidigare publicerats i Hallandsposten.

Julångesten slår till med kraft

Jag fattar inte riktigt vad det är för fel på mig. Varför jag inte, hur goda föresatser jag än har, kan få ihop alla delarna av julen.

Varje år i slutet av november är jag fast besluten att lyckas. Detta året ska bli helt enligt planen. Men det blir aldrig så. Det är alltid något som jag inte förmår.

Alltsammans har säkert sin grund i det faktum att julen är årets mest överskattade helg. Den är fullständigt absurd. Jag har full förståelse för att den hade betydelse för länge sedan, i det gamla bondesamhället. Då måste julen ha upplevts som ett välkommet avbrott i slitet, en tid då det äntligen vankades färskt bröd, kött i överflöd och härlig gröt kokt på mjölk. Några dagars stillhet och ro. Fest, gemenskap och gott om mat. Inte en salt sillrumpa i synhåll.

Men att vi fortfarande firar jul som om dessa dagar är de sista vi får uppleva är en smula märkligt. Att vi fortfarande frossar i all mat trots att vi kan äta vad vi vill när som helst under året, att de julklappar som en gång i tiden mest var att betrakta som godmodiga skämt nu är ångestfyllda berg klädda i grällt papper, det är häpnadsväckande.

Jag gör mitt bästa för att hänga med, men det går inte.

Ibland stupar det på pyntandet. Ett år skyllde jag på Cayenne. Det var när han var liten och jag hade goda skäl att hålla julfri zon i hans närhet. Han var vild på den tiden. Jag minns en oerhört praktfull ampellilja som han lyckades slakta på tio minuter. Han rev ner varenda grönskimrande skott på golvet innan han sprang vidare till nästa projekt och bet skägget av en tomte.

Jag har verkligen inte mycket pynt. Och de senaste åren har jag lyckats hitta en balans som jag gör mitt bästa för att bevara.

Ibland handlar mina svårigheter om julmaten. Jag har inte ätit skinka, köttbullar och prinskorv på över trettio år och tycker inte heller om sill. Därmed äter jag inte någonting av det som de flesta svenskar anser vara det viktigaste på julbordet. Men det har funnits perioder i mitt liv då jag stått och knåpat ihop fuskskinka, fusksylta och fuskjanzon bara för att verka lite normal. Nu skulle jag lätt kunnat byta ut hela det svenska julbordet mot en buffé med libanesisk mat. I ena hörnet kunde jag smugit in grönkålen och ris à la maltan, de två komponenter som jag fortfarande uppskattar riktigt mycket. Brunkål är också helt okej.

Julkort är roligt att få men vissa år finns i mitt inre ett kompakt motstånd mot att skriva och skicka. Jag vet inte vad det beror på. Alla julkort i affären ser fåniga ut och som vanligt har jag inte hittat några bilder i kameran som kan passa att göra om till julkort. Obehaget ligger som en klump i magen. Jag vill vara normal, jag vill skicka julkort och jag vill få kort med tomtar och snö på.

I år fick jag hysteriskt utbrott över julklapparna. Jag fick inte tag i någonting av det jag tänkt mig och när jag satt i bilen och körde från affär till affär skrek jag av frustration. Ett par dagar senare hade jag hittat det jag ville ha och en inre frid lade sig som bomull i magen.

Doften av hyacinter når mig från alla rum, en brasa är tänd i kaminen och jag har lyckats hålla liv i alla tre julstjärnorna.

Nästa år ska jag lära mig att uppskatta allt som har med julen att göra. Utom skinkan, köttbullarna, prinskorven och sillen. Jag håller mig till hummos, taboulet, mhamara. Och grönkål.

Även publicerad i Hallandsposten 22 december 2008

Tid för eftertanke

Jag står inför uppgiften att flytta om böckerna i mina bokhyllor. Det har gjorts otaliga gånger i mindre omfattning men sällan så radikalt som nu. Fyra nya hyllor gapar tomma och nakna i väntan på böcker. Jag greppar den första bunten från en hylla längre bort. Hans Olof Abrahamssons roman ”Tvekan” är först, följd av Richard Adams ”Den långa flykten”. Ytterligare ett par böcker av Adams är med i greppet, samt Lars Ahlins ”Kanelbiten”.

Innan jag sätter dem längst till vänster på den översta hyllan i första nya bokhyllan blåser jag på dem. Ett dammoln virvlar upp. Jag känner mig med ens förflyttad till ett riktigt bibliotek. Ett sådan som legat dolt för världen under en längre tid och där nu en dörr ställts på glänt så att jag kan smyga in och förundrad se mig omkring.

Eftersom den första bunten böcker greppats mitt i natten tvingas jag avbryta arbetet med att flytta böckerna. Jag är inte intresserad av att plocka fram dammsugaren vid den här tiden på dygnet. Men nästa morgon kopplar jag slangen till centraldammsugaren, letar upp en liten borste som hör till dammsugaren och trycker på knappen.

Ingenting händer. Dammsugaren fungerar inte. Förlängningssladd saknas. Förlängningssladd saknas i hela huset. Alla är upptagna med viktiga kopplingar och jag sätter mig ner för att tillverka en ny sladd. När jag ser de tre olikfärgade trådarna blir jag ytterst tveksam. Bättre att vänta tills jag får besked om vilken av dem som är den (förg)jordade än att koppla fel och tvinga jordfelsbrytaren att träda i tjänst.

Jag hämtar en portabel dammsugare från förrådet. Den saknar praktisk liten borste och efter att förgäves ha letat i en halvtimme startar jag den och drar med röret längs tre av böckernas kanter. Där och då inleds ett arbete som det tar mig flera dagar att komma igenom.

Under tiden tänker jag. Ibland stannar jag upp vid en boktitel jag trodde att jag glömt, ibland fladdrar tankarna ut ur huset och ibland tänker jag bara att jag i själ och hjärta hatar böcker. De är så många, de är så dammiga och det tar sådan tid att få dem på plats.

Jag sneglar nervöst mot slutet av hyllorna. Varje gång man flyttar om böcker på ett grundläggande sätt ställs man inför samma problem. Att lyckas smeta ut dem så att de täcker samtliga hyllor. I slutet av varje plan bör finnas utrymme för åtminstone ett par ännu ej inhandlade böcker. För så fort man fyllt ett plan så att det inte får plats mer än högst ett halvt ark papper kan man vara säker på att en ny bok vill in där. Samtidigt vill man inte stå med en helt tom hylla i slutet, för om man gör det dröjer det inte länge förrän den är fylld av helt andra saker än vad den ursprungligen är tillverkad för.

Ibland lägger jag ner arbetet och går ut för att hugga några stickor så att jag kan tända en trivsam och värmande brasa i kaminen. Jag är inte bra på att hantera yxan. Jag kan stå länge och sikta och sedan hugger jag tio centimeter vid sidan om.

En dag när jag står där och hugger är mina tankar långt borta. Plötsligt upptäcker jag att jag träffat rätt i varje hugg. Tjoff, tjoff, tjoff, som ett riktigt vedhuggarproffs.

Jag bär in stickorna, tänder en brasa och fortsätter dammsuga och flytta böcker. Den lyckade huggningen tål att tänka på. Efteråt. För medan man hugger ska man tänka på annat.

Sista boken i samlingen är Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar”. Efter den finns närmare sex tomma hyllplan. Man kan inte lyckas jämt.

Så fyller man ett förråd

Mitt förråd är nästan klart. Det är bara elen som ska in. Samt en lång hög arbetsbänk framför fönstren, så att mina övervintrande Medelhavsväxter ska få lite lugn och ro några månader. Och så mycket ljus som möjligt. Förmodligen skulle de klara sig utomhus nittiofem procent av tiden, men även i dessa delar av världen slår kylan till hårt och obarmhärtigt någon gång då och då. Det vet jag från tidigare misslyckade försök att låta rosmarin överleva utomhus.

I samma ögonblick som snickarna begav sig av för nya äventyr började jag tömma en bokhylla i biblioteket för vidare transport till förrådet. Medan jag tömde den förundrades jag över hur otroligt mycket papper den rymde. Pärmar, mappar, tidskriftssamlare i en aldrig sinande ström. Golvet i biblioteket fylldes snabbt och jag hann tänka att det där ska jag sortera när jag får tid.

Så fick jag besked från möbelvaruhuset att de skulle komma med de fyra nya bokhyllorna ett par dagar senare. De levererar till det rum där möblerna ska stå så det behövs ledig yta. Jag drog ett djupt andetag och försökte lossa de redan stressade axlarna från sitt uppskjutna läge.

Sedan körde jag till min mamma för att hämta hem de hyllor och flyttkartonger som stått där sedan jag lämnade lägenheten i stan, i väntan på en plats i förrådet. Även om det var några månader sedan jag höll på med mina flyttbestyr kom kroppen ihåg känslan av att bära flyttkartonger.

Den var i maskopi med hjärnan som talade om för den att det jag höll på med var tungt och tråkigt. Jag satte mig över de där signalerna.

När nästan alla flyttlådorna var på plats i förrådet förstod jag att den där garderoben jag hoppats på blir svår att placera om jag inte vill ha den mitt på golvet. I stället för att gräma mig över detta fyllde jag ena väggen med lagerhyllor och sedan började den fas i förrådsfyllandet som jag sett fram emot allra mest. Den gick ut på att tömma en garderob i hallen på plastbackar fyllda med verktyg, färgburkar och annat krafs och flytta dessa till hyllorna i förrådet.

Medan detta skedde sjönk axlarna till en behaglig position och jag kände mig nästan lite lycklig. Eller befriad i alla fall. Jag hade dragit en sladd från huset och kopplat på ett element och ett par lampor och medan regnet smattrade mot plåttaket såg jag ut genom fönstren i mitt lilla förråd och trivdes rätt gott.

Ännu mer trivdes jag när jag såg garderoben i hallen gapa tom. Tänk så mycket jag skulle kunna få plats med där. Men det tillståndet varade bara i några minuter, sedan var jag tvungen att i all hast ställa in lite lådor och lösa prylar i väntan på att få tid att organisera och skapa ordning.

Och i biblioteket låg fortfarande drivor av papper på golvet, och väggarna där de nya bokhyllorna skulle stå var delvis fyllda av udda hyllor och en överfull anslagstavla.

Jag bar ut det mesta i förrådet, ställde där det fanns plats och tänkte att jag ska försöka få tid att organisera lite senare. Lite senare måste jag också försöka hitta en plats för fyra däck. Helst skulle jag även behöva utrymme för min plastkalv. Möjligen under arbetsbänken? Var han högre än nittio centimeter? Jag hämtade en tumstock och mätte. Det icke idisslande kräket är nittiofem centimeter hög både fram och bak. Jag sneglade mot taket. Kanske skulle han kunna hissas upp där. Jag kunde kalla det en installation och bjuda in till vernissage.

Nyss lyste förrådet vitt och fint invändigt. Nu råder kaos, bara delvis organiserat.

Ting som inte talar till oss

Även om det är de stora händelserna som drar till sig mest uppmärksamhet är det de små tingen som bär upp våra liv. Ibland kommer de små tingen till oss utan att vi ber om det.

Två gånger under loppet av några veckor fick jag en liten pryl med posten. Ett litet obehagligt ting som jag inte kunde relatera till. Jag hade ingen aning om vad det var. Det kom tillsammans med en inbjudan om medlemskap i en bokklubb så jag förmodade att det hade med böcker att göra.

Tinget såg ut lite grand som en snigel, en sådan som har hus på ryggen. Eller som en cirkel med svans och en liten pigg under svansen. Kanske en grodd. Men på vilket sätt passade den ihop med bokläsande?

Jag vände och vred på det lilla plastföremålet, försökte gnugga geniknölarna men lyckades inte hitta dem och därmed lyckades jag inte heller lista ut vad den lilla presenten fyllde för funktion. Orolig såg jag mig om i huset. Satt det möjligen diskret uppmonterade kameror uppe i taket? Skulle det när som helst dyka upp en olustig figur och tala om för mig att jag befann mig i ”Dolda kameran”?

Tidigare har jag fått små ting som jag inte heller lyckats artbestämma förrän långt senare. Det har visat sig vara stämplar som man ska använda i samband med klippbokspyssel. Jag försökte i det längsta att använda de små sakerna med utstansade blommor som suddgummi, men det var de usla till. Så kanske var det till pysselvärlden jag skulle vända mig för att få veta vad den lilla piggförsedda grodden var bra till.

Små ting kan driva människor till vansinne. Eftersom jag inte hade varesig tid eller lust att bli vansinnig kastade jag helt enkelt den fåniga lilla grodden och trodde att allt, i och med detta, var över. Inte alls. Några veckor senare kom ett nytt brev med samma mystiska innehåll.


En ring? Fast den var lite för stor. Ett vapen? Vid angrepp för man fram änden på grodden och försvarar sig. Nå, jag skulle nog inte vilja vara James Bond om det enda vapen jag hade att tillgå var en fånig liten plastpryl.

Då kom jag på lösningen. En brevsprättare. Jag hämtade ett tomt kuvert, slickade och förslöt och sedan krånglade jag ner grodden och sprättade upp det.

Det var sannerligen ingen imponerande brevsprättare. Jag läste för femtonde gången igenom välkomstbrevet från bokklubben för att se om det inte, åtminstone i det finstilta, stod vad det var för skräp de skickat.

När jag inte kunde finna ens en svagaste antydning rann sinnet på mig. Jag reste mig och gick för att hämta hammaren. Bar ut både den och det lilla värdelösa tinget på trappan och slog sönder det.

Jag fick kämpa en stund innan jag lyckades få in en fullträff och demolera fanstyget. Snabbt kastade jag resterna och andades ut, klart befriad.

Långt senare fick jag veta att det var en apelsinskalare jag slagit sönder. Jag kan precis se bilden framför mig. Den presumtive bokklubbsmedlemmen sitter i sin fåtölj med en filt om benen och en spännande bok i knäet. I ena handen en apelsin, i den andra, piffigt trädd på långfingret, en apelsinskalare som enkelt och gesvint ser till att bokklubbsmedlemmen får i sig några c-vitaminer för att orka läsa vidare.

Jag vill redan nu flagga för nästa lilla ting som kan tänkas följa med som present i slika sammanhang. Det är en manick som man skruvar på pastejtuben och gör att pastejsträngen blir utplattad.
Fattar ni hur ovärderlig ett sådant litet ting är i de stora sammanhangen?

Även publicerad i Hallandsposten 10 november 2008

Bästa kryddan på maten är luft

Det var inte förrän jag hamnade mitt i ett livsnjutargäng som jag till fullo lärde mig uppskatta konsten att äta ute. Då menar jag inte på restaurang utan i naturen. Jag tycker fortfarande inte om förberedelserna, att stå hemma och göra smörgåsar, brygga te och hälla på termos, lägga ner frukt och servett i ryggsäcken, och allt det andra. Det skulle jag gärna slippa. Men resten – detta att slå sig ner i en solig glänta, eller huka under en hög gran om det är dåligt väder, och packa upp matsäcken, sätta tänderna i smörgåsen eller, som nu senast, en tortillasnibb med smält ost mellan och upptäcka att det smakar hur gott som helst – det uppskattar jag väldigt mycket.

Jag känner en till i min omedelbara närhet som har fått smak på att äta ute. Cayenne är en lustig liten krabat. Sedan han föddes har han varit ett matvrak. När jag lärde känna honom, han var då i treveckorsåldern, gjorde han inget annat än åt och allt sedan dess har han ägnat mycket tid åt att hänga över matskålen. Lugnt och metodiskt har han ätit tills han skådat botten i skålen. Eller ätit några tuggor, gått en kort runda, återvänt till skålen och ätit några fler. Ibland har jag undrat om han möjligen börjar bli senil och glömmer vad han håller på med. Tiden får utvisa hur det är med den saken.

Det stora matintresset har fått honom att bli lite rund om magen och trots dietmat och noggrannhet i utportionerandet har det varit omöjligt att banta ner honom. I somras fick jag tips på en annan sorts mat, en som skulle vara extra bra just för katter som behöver gå ner i vikt. Cayenne gillade inte den där maten. Jag plågade honom med den i ett par veckor utan att lyckas få i honom mer än högst marginellt.

Och även om det är jobbigt med en katt som springer runt benen och ständigt vill ha mer mat är det ännu värre med en som inte äter alls. Så jag gav bort den där dyra fina kattmaten och återvände till butiken för att köpa samma gamla märke som vanligt. Men för att skoja till det valde jag en annan variant.

Som Cayenne inte gillade. För att vara ett matvrak måste jag säga att han är onödigt petig. Han äter inte blötfoder. Han äter inte kattgodis. Han äter inte strömming. Han äter inte lax. Och när det gäller torsk har han begripit att den finns på röda listan, varför han även ratar den. Däremot älskar han alaska pollock.

Den nya varianten av kattmat var alltså något som inte föll herrn på läppen. Jag portionerade ut daglig ranson, han åt några tuggor och gick sedan ut och försåg sig med en mus eller två. Långt om länge tog trekilospåsen ändå slut och då fick det bli den dietmat han vant sig vid och alltid uppskattat.

Men vid det laget hade han vant sig vid att knappt äta, så någon riktig ordning har det ändå inte blivit. Tills jag satte ut matskålen.

Att äta ute smakar mycket bättre. Det vet vi livsnjutare. Så när jag åker iväg för att i goda vänners sällskap avnjuta picknick i det gröna får han en skål med torrfoder serverad ute på trappan, och när jag kommer hem är han nöjd och glad och skålen är tom.

Han springer före mig, stannar då och då på vägen till dörren för att lägga sig och rulla några varv och uppskattande stryka sig mot mina ben eller på prov bita lite i dem, och går sedan direkt till matskålen. Jag häller upp en portion, han äter några bitar och traskar sedan till dörren för att gå ut och kolla om det inte finns mer kvar i den skålen i stället.

Oroligt ser jag på honom och undrar om han är en ovanligt dum katt – eller en ovanligt smart.

Även publicerad i Hallandsposten 27 oktober 2008

En köksö att slappna av vid

Jag har svårt att hålla mig borta från inredningstidningar. För tillfället nöjer jag mig med att regelbundet läsa en, men i omgångar konsumerar jag fler. Fast egentligen ljuger jag när jag påstår att jag läser dem, för det finns i sanningens namn inte mycket att läsa. Det är bilderna som lockar. Formuleringarna är ibland så krystade att de får mig på helt fel spår. Som när jag tittade på ännu ett reportage om ett kök, med den obligatoriska köksön. Snart finns det fler köksöar än kök, de simmar omkring i ett hav av drömmar och visioner, och jag börjar bli grundligt trött på dem. Fast det beror kanske på att mitt eget kök är för smalt för öar.

I en av bildtexterna i reportaget stod det om köksön att ”här kan gästerna slappna av i väntan på maten”. Det behövs inte mycket för att min fantasi ska gå igång. Jag tycker att det var en fånig formulering och ser framför mig två scenarior:

I det första har gästerna verkligen stressat för att hinna i tid. Medan kvinnan snabbt dragit på sig en klänning, fluffat till håret och sminkat sig i expressfart har mannen blivit stående framför garderoben för att välja skjorta, och sedan misslyckats med att få fason på håret, trots frisyrvax.

Något försenade anländer de därmed till den intima festen och får där slå sig ner vid köksön i väntan på maten (och för att slappna av). Han väser till henne: ”och vi som stressade så förbannat, det hade vi inte behövt göra. Maten är ju inte klar än. Jag känner mig så obekväm i de här byxorna, ser du inte att Erling (värden) har samma färg på sina.”

I nästa scenario ser jag gästerna sitta vid köksön i ett nervöst försök att slappna av. De vet nämligen att värdparet är uselt på att laga mat och nu förväntar de sig att ännu en gång bli serverade något onämnbart som de kommer att ägna natten åt att idissla.

Förutom köksöar är det öppna planlösningar som regerar och jag tittar förgäves efter rum där det får plats böcker. I bästa fall får en halv vägg bilda fond till något som kallas läshörna.

Min egen läsvrå är inte alltid till belåtenhet. Trots att jag fyllt ett helt rum med bokhyllor och böcker vistas jag där så lite som möjligt. Ibland går jag in i biblioteket och frågar mig varför. Och en dag bestämde jag mig för att testa ommöblering.

Jag bytte plats på skrivbord och sittgrupp och lyckades samtidigt hitta en realistisk plan för fem nya bokhyllor. Man skulle kunna tro att mitt bibliotek är lika stort som en bättre filial till stadsbiblioteket, men så är det förstås inte. Däremot hade jag tidigare ett antal löpmeter som var fria från hyllor. Det var i hörnan där mitt skrivbord stod. Nu är planen att fylla dessa meter med låga hyllor och ha fåtöljerna framför.

Sedan jag möblerade om har jag varje morgon intagit min frukost i biblioteket. Och sedan flyttar jag mig två och en halv meter till skrivbordet och datorn, och när kvällen kommer sitter jag gärna med en bok i en av fåtöljerna medan Cayenne ligger på rygg i en av de andra.

I övrigt väntar jag allra mest på att äntligen få byggt ett nytt förråd. Snickarna har lovat att komma nu i oktober eller november, och sedan ska jag ägna vintern åt att långsamt fylla detta förråd på bästa sätt. Jag är rädd att det kommer att spricka av allt som ska få plats, men då får jag väl dra ett djupt andetag och kasta ett och annat.

Kanske kan jag leta upp en köksö någonstans att slappna av vid, medan jag väntar på utrensningsmod.

Även publicerad i Hallandsposten 13 oktober 2008.