Växtkraft och åsiktsbyte

Jag är en person med bestämda åsikter. Ibland är det bra att veta vad man vill, ibland är det bara ett hinder. Som när jag bestämmer mig för att jag inte tycker om vissa saker. Det kan vara böcker, (jag har exempelvis inte läst Millenniumserien och nu när den kommer som film behöver jag inte göra det heller, vilket sparar mycket tid), musik, film eller växter.

Under många år tyckte jag illa om pioner. Enda anledningen till det var att jag bestämt mig för det. Så fort jag kom fram till ett pionreportage i en tidning bläddrade jag förbi. Tills jag motvilligt upptäckte att jag liksom längtande dröjde mig kvar med blicken på bilderna av de nästan vulgärt vackra blommorna och suckade när jag vände blad och hamnade bland städsegröna växter i stället.

Bestämda åsikter hör ungdomen till. I medelåldern anses ett sådant karaktärsdrag vara likställt med negativ tjurighet. Därför försöker jag då och då byta åsikt. Som med pioner, exempelvis. Jag har inte blivit någon fanatisk samlare men jag är barnsligt förtjust i mina sex pionplantor och hoppas på desserttallriksstora blommor fram i juni, framför allt hos Sarah Bernhardt. Henne köpte jag förra våren men hon tyckte inte om mig och vägrade växa. Jag ska fjäska för henne den här säsongen och om det inte hjälper blir det hårdare tag.

Dahlia är en annan växt som jag länge ratade av okänd anledning. Förra året bytte jag åsikt och köpte tre dahliaknölar och i år har jag beställt tre knölar till på nätet, bland annat en som heter Optic Illusion och kanske visar sig vara en illusion.

Amaryllis är ett tredje exempel på en växt som jag inte skulle kunna tänka mig att ha i huset. Men för tre år sedan köpte jag en minivariant som slog ut lagom till jul det året. Sedan lät jag den stå kvar i krukan, glömde att vattna och väntade på att den slutgiltigt skulle ge upp så jag kunde förpassa den till soporna.

Den stod utan ordentligt dagsljus, utan vatten och utan näring i ett år och trots det tittade några bleka gröna blad fram, obetydligt grövre än grässtrån. Då skämdes jag. Tillsammans med en annan miniamaryllis fick den stå ute hela förra sommaren och jag försökte komma ihåg att gödselvattna den då och då. I september slängde jag in den under huset och i december tog jag fram den för att se om det fanns något liv i den.
Jo, det kom några bleka gröna blad. Jag hade nog varit för snål med näring. Den andra amaryllisen hade bildat en sidoknöl och från den kom också några blad. Det fick jag vara nöjd med, i synnerhet med tanke på att jag inte planterat om dem någon gång. Men nästa sommar, då …

En dag skedde undret, ett livets mirakel. Ur den kraftigaste amaryllisen tittade en knopp fram och därefter ännu en. Några dagar senare kom det även en knopp ur det misskötta exemplaret och till slut även en ur den lilla sidoknölen.

En sådan tur att jag bytte åsikt om amaryllis. Det är ju egentligen himla trevliga växter, även om de är en smula stela. Men vissa bestämda åsikter har jag kvar. Om det i min trädgård skulle dyka upp en endaste tagetes eller skuggan av en begonia – då är det dags att flytta.



Även publicerad i Hallandsposten februari 2009.

På snabbvisit i Emmaljunga

Några av kollegerna på jobbet har varit iväg på långresor under vintern. Själv åkte jag till Jönköping. Problemet med den resan var inte att hitta dit utan hem.

När jag ska köra till ett ställe jag inte är bekant med brukar jag skriva ut en detaljerad färdbeskrivning från internet. Sedan specialgranskar jag den, försöker memorera antalet rondeller jag passerar, avfarter hit och dit, och under resans gång har jag papperet liggande bredvid mig eftersom min memoreringsförmåga är usel. (Jag har ännu inte uppdaterat mig tekniskt till en gps.)

Jag brukar köra fel minst en gång vid varje resa men hittar trots allt resmålet utan några större bekymmer.

Hotellet i Jönköping låg exakt där det förväntades ligga och vägbeskrivningens uppmaning att göra en u-sväng på hotellgatan fick också sin förklaring – det var för att kunna parkera precis utanför.

Jag köpte mig två nätters parkering i ett källargarage och stötte på problem direkt. Porten gick inte upp när jag kom körande. Jag hade fått en kod som jag skulle använda för att komma ut ur garaget, men ingen hade talat om för mig hur jag skulle komma in. På nyckelknippan jag fått låna i receptionen satt en rund ful plastbricka, lämplig att använda när man skrapar trisslotter. Eftersom jag inte hade några trisslotter med mig och satt fast i en skarp nedförsbacke med en låst port framför mig drog jag upp plastbrickan och strök planlöst över den tigande automaten. Då skedde miraklet: porten öppnade sig.

Det var inte världens mest rymliga källargarage jag hamnat i. Jag hukade inuti min bil, som visserligen inte är så stor men högre än en vanlig personbil, samtidigt som jag innerligt hoppades slippa möte.

Så fort jag befriats från mitt fordon gick allt väldigt bra. Jag hittade till mitt rum, jag hann kolla in stan i väntan på övriga sällskapet och när det väl dök upp satt jag i hotellbaren med en irish coffee. Helgen kunde börja.

Ett par dagar senare var det dags att styra hemåt. Det är alltid där bekymren börjar på allvar. Jag har två återkommande madrömmar. Den ena handlar om grodor. Den andra om att tvingas köra uppför en väg som pekar väldigt brant uppför. I somras blev mardrömmen om grodor sann, och när jag skulle ta mig ut ur det underjordiska garaget i Jönköping hamnade jag i en kort men väldigt brant uppförsbacke. Kallsvetten gjorde mig lätt yr, jag svor högljutt och förbannade både mig själv och resten av världen för den situation jag hamnat i.

När jag en kort stund senare kom upp ur underjorden var jag så lättad att resten av resan gick av bara farten. Tills jag kom till Markaryd.

I vanliga fall när jag är på väg norröver kör jag förbi Jönköping. På hemresan kör jag fel varannan gång. Det är de gånger jag får syn på en skylt där det står Halmstad, och bestämmer mig för att följa den. För sent inser jag att jag kunde ha valt en bättre väg.

Den här gången lämnade jag Jönköping och problemet med Halmstadskylten var därmed inte aktuellt. Tills jag kom till Markaryd, alltså. Jag visste att jag inte skulle till Halmstad så jag undvek skickligt att köra åt det hållet.

Det var inte förrän jag var framme i Emmaljunga som jag begrep att jag kört fel. Borde inte ett visst mått av sunt förnuft ingå som körkortskrav? Eller åtminstone att man kan läsa en karta? Det skulle ha sparat mig många mil genom åren.

Psalmer och äppelvin

Ibland börjar man på ett ställe och slutar i en helt annan ände och efteråt har man ingen aning om hur det gick till att komma dit.

Sedan försöker man följa tråden bakåt och blir förvånad.

Den här gången började det med att jag en vecka var nära att sänka vårt lag i quiz. Frågesportsledare Svante ville veta vilken som var nyligen bortgångne Alf Robertsons största hit. Barbro skrev snabbt ner en låttitel som var totalt okänd för mig. Jag tänkte så att det slog gnistor i huvudet och till slut kom jag fram till ett par stavelser som utvecklade sig till en annan låttitel. Självbelåten tyckte jag mig ha kommit på något riktigt bra, och svaret ändrades.

Från rätt till helt fel, visade det sig. Fast ibland kan man inte acceptera ett svar. Jag har exempelvis fortfarande svårt att tro att det var Tintin Anderzon på en bild från en quiz för några år sedan. Och den här gången har jag svårt att inse att ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” skulle vara Alf Robertsons största hit. Jag har aldrig hört den. Däremot känner väl varenda människa till ”Lasse och Marie”.

Flera dagar senare malde detta ännu i min hjärna och en kväll satte jag mig att googla. Överallt där Alf Robertsons namn dyker upp finns även den där fåniga låttiteln om hundar och äppelvin (ibland är vinet hembränt, och har följaktligen förvandlats till calvados). Men i noggranna texter står även att ”Lasse och Marie” var hans första hit. Och största, vill jag hävda i min blinda envishet. (Hans sista lär, enligt uppgift på nätet, bli en svensk version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg”.)

Det var när jag skummade igenom sökträffarna på google som blicken föll på namnet Lars Hollmer, en av medlemmarna i Samla Mammas Manna, mina husgudar på sjuttiotalet. Han har, precis som Alf Robertson, dött nyligen vilket var en smula chockartat att läsa om. Hollmer blev känd i början av åttiotalet med dragspelslåten ”Boeves psalm” som fortfarande spelas över nästan hela världen.

Och hur står det till med övriga i bandet? Jag letade mig fram till Coste Apetrea, sökte förgäves efter rätt Lars Krantz och gick sedan raskt vidare till trummisen Hasse Bruniusson, som förblivit idealen trogen. Jag hittade en hemsida med ett av hans projekt, Flying Food Circus, klickade på ljudfilerna och upptäckte att musiken gick rätt in i mig på samma sätt som när jag var sjutton år och hörde Samla första gången. På en sajt står att musiken är både lekfull och djupt seriös, rolig och sorglig, knepig och lättnynnad. Det är ungefär så som allt annat intressant i tillvaron kan beskrivas.

En stund senare stängde jag av datorn och funderade över hur jag hamnade hos Flying Food Circus. Jag nystade upp tråden, följde den in och ut ur kaninhål och andra trånga utrymmen innan jag till slut var tillbaka med funderingarna kring Alf Robertson.
Vandringen i cybervärlden var ganska trevlig. Men jag har fortfarande ingen aning om hur ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” låter. Kan det verkligen ha varit hans största hit?

Sviken av otacksamma kräk

Jag begriper inte hur fåglar tänker. Om de har någon plan eller bara låter sig styras av instinkter.

När det är sommar hänger de dagligen i min trädgård för att leta efter godsaker. Körsbärsträdet, som aldrig lyckas frambringa mer än något tiotal frukter, är deras favoritkrog. Hur jag än bär mig åt för att freda trädet hittar de en väg till de halvmogna bären. Det är likadant med jordgubbarna. Skatorna sitter på pinnarna som håller uppe skyddsnätet och stirrar på mig med ondskefulla blickar innan de hånfullt hackar i sig det de kommer åt.

Varför beter de sig så? Om sommaren är skogen full av fågeldelikatesser, och gräsmattorna ligger öppna för maskjakt. Det finns ingen anledning för dem att söka mat bland bärbuskar och fruktträd. Likväl gör de det. Utsätter sig frivilligt för min vrede och accepterar att ideligen störas, i bästa fall skrämmas, i sin dagliga jakt på mat.

Sedan blir det vinter. Då är de färre, maten finns inte längre i samma överflöd och de borde söka sig till trädgårdarna för att kolla om det inte finns framdukade delikatesser att hacka i sig.

Jag har inte matat fåglar under vintern tidigare, eftersom jag inte bott i huset under dessa månader. Någonstans har jag läst att man måste fortsätta mata dem om man en gång börjat. Det är grymt att bara utfodra dem sporadiskt.

Grym vill jag bara vara om sommaren, när jag ursinnig jagar bort dem från mina bär. Om vintern vill jag vara mild till sinnet. Den här vintern vill jag även vara generös.

Jag började med att trä äpplen på en tråd. Mellan varje äpple knöt jag en bit kraftig blomsterpinne, så att fåglarna skulle ha något att sitta på medan de mumsade på godsakerna. Eftersom jag vet att fåglarna hittar till mitt körsbärsträd var det där jag hängde upp äppelraderna. Sedan slog jag mig ner vid ett fönster för att iaktta festen.

Den uteblev. Det kom inte en enda fågel till mitt arrangemang. Inte en enda fågel ville ha maten jag i all välmening hängt ut till dem.

Sådant kan knäcka den bäste. Äpplena ruttnade och jag slängde dem på komposten. Sedan köpte jag en hel hög talgbollar och hängde ut i körsbärsträdet samt i en kaprifolhärva. Här har ni, era otacksamma kräk, tänkte jag och väntade på en reaktion.

Efter en evighet hittade den första fågeln fram. Den flög snabbt därifrån och sedan dröjde det ett bra tag tills nästa kom på inspektionsrunda. Om fåglarna vore lika kallsinniga om sommaren hade vi kunnat leva i utsökt harmoni.

Men så blev det riktigt kallt några dagar och trafiken till bollarna blev tätare. Till och med en hackspett hittade dit. Jag kastade några äpplen på marken under trädet och vred sönder ett halvt vörtbröd, och därmed var koltrastar och skator nöjda.

Då stod jag plötsligt inför nästa problem. En dag satt tio fåglar av samma art runt bollarna. Fåglarna var vita och hade nedhasade svarta hättor på nacken. Min brist på kunskap blev uppenbar. Det var varken blåmes, talgoxe eller sidensvans, de enda mindre fåglar jag känner igen. Efter idogt sökande lyckades jag identifiera dem. Jag kände mig som en upptäcktsresande när jag stolt kunde konstatera att besökarna var stjärtmesar.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag senast hade påhälsning. Till sommaren ska jag ta de talgbollar jag har över och kasta på fåglarna. Det är i alla fall ett språk de förstår sig på.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009

Smärtsamma möten i nyårstid

Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.

Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.

På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.

Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.

Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.

Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.

Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.

Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.

Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.

Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?

Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.

Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.

Tomtar på loftet

Det sitter en liten norsk tomte på byrån i hallen. Han sitter på ett halvt suddgummi vid foten av en lampa, brer ut armarna och skrattar lycksaligt.

I arbetsrummet, på fönsterbänken under de nedhängande bladen från kattens ampellilja, ligger hans kompis och sover. Uppkrupen på andra suddgummihalvan har han plötsligt slocknat, mitt i julbestyren.

De där små gynnarna har fått en plats i den delen av mitt hjärta som rymmer tomtar. Detta utrymme är annars ack så trångt.

Under många år ägde jag bara två stycken. En gammal sliten porslinstomte som troligen hängt med från min barndom, traditionellt klädd i röd dräkt och luva, och en liten grönklädd nisse som jag fick i tidiga tonåren och först på senare år identifierat som en av konstnären Ulla Sönnerstams skapelser.

För ett par jular sedan fick jag tomteskaran utökad med det dubbla, i form av ett hemstickat tomtepar, oemotståndliga för alla utom katten, som rev ner dem från gungstolen.

Till förra advent råkade jag så ut för de senaste i raden, de små norska figurerna som fick mitt hjärta att smälta.

I ärlighetens namn måste sägas att jag äger en till. Han anlände i den stora tomtevågen som forsade fram på jobbet för rätt många år sedan.

Alla tjejer på avdelningen samlade tomtar under ett helt år. Varje månad samlades in pengar och tomtemor själv, initiativtagaren till samlandet, gick till posten för att hämta ut paketet med nya tomtar. Det var bara jag som ståndaktigt höll mig undan tomtehysterin, medan övriga jollrade om hur förträffliga dessa små figurer var.

De var signerade, numrerade och hade samlarvärde, allt enligt broschyren. Hämtade från Jenny Nyströms underbara tomtevärld och förpassade till svenska hem från norr till söder.

Det året rådde åtminstone ingen brist på samtalsämnen. Jag gav med mig till slut och beställde en. Fast jag har aldrig riktigt uppskattat honom, han kommer alltid fram sist i tomteraden och är svårast att placera.

Jag vet inte hur alla de andra har det med sina tomtar nu för tiden. Men jag minns när en av tjejerna berättade att hon, när det äntligen var jul, glömde plocka fram sina tolv signerade tomtar, som hon ägnat ett helt år åt att samla.

Så är det med tomtar som inte är på riktigt.

När jag var barn och gick i skolan hade vi traditionell julfest den tjugonde december varje år. Då fick vi grönkål med grus i, halvkokt risgrynsgröt med saftsoppa och skinksmörgås.

Sedan dansades det runt granen och delades ut julklappar.

Ett år fick jag en tomte i plast.

Han såg ut som en vanlig docka och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha honom till. Jag menar, dockor lekte jag med, gärna och mycket, men tomtar har en högst begränsad hållbarhet och det var liksom inte lönt att inleda någon närmare bekantskap med honom, när jag visste att han snart skulle slumra ett helt år i en låda.

Jag ville i alla fall kolla hur han såg ut utan kläder. Så har det alltid varit med mig och dockor. Först kläddes de av, sedan kläddes de på igen och först därefter presenterade vi oss för varandra.

Det är väl ungefär som det alltid gått till när flickor mött pojkar och ljuv musik uppstått.

Den här lille plasttomten var inte mycket att hurra för. En tomte ser lätt lite löjlig ut endast iklädd skägg och luva.

Jag slet av honom luvan också. Den hängde ihop med håret, som därmed också åkte av.
Sedan drog jag bort skägget som blottade världens mest utskjutande haka.


Efter denna misshandel blev han aldrig mer tomte, utan bara en liten naken gubbe i lådan för överblivna leksaker.

Så kan det vara om man är gjord i fel material och hamnar i fel hem.

Fel hemvist har också ett gäng envetna små tomtar, som vägrar ge sig av. De har bosatt sig på loftet. Nu hör jag hur de sjunger och tipp-tappar.

”Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...”

Ett gammalt julkåseri som tidigare publicerats i Hallandsposten.

Julångesten slår till med kraft

Jag fattar inte riktigt vad det är för fel på mig. Varför jag inte, hur goda föresatser jag än har, kan få ihop alla delarna av julen.

Varje år i slutet av november är jag fast besluten att lyckas. Detta året ska bli helt enligt planen. Men det blir aldrig så. Det är alltid något som jag inte förmår.

Alltsammans har säkert sin grund i det faktum att julen är årets mest överskattade helg. Den är fullständigt absurd. Jag har full förståelse för att den hade betydelse för länge sedan, i det gamla bondesamhället. Då måste julen ha upplevts som ett välkommet avbrott i slitet, en tid då det äntligen vankades färskt bröd, kött i överflöd och härlig gröt kokt på mjölk. Några dagars stillhet och ro. Fest, gemenskap och gott om mat. Inte en salt sillrumpa i synhåll.

Men att vi fortfarande firar jul som om dessa dagar är de sista vi får uppleva är en smula märkligt. Att vi fortfarande frossar i all mat trots att vi kan äta vad vi vill när som helst under året, att de julklappar som en gång i tiden mest var att betrakta som godmodiga skämt nu är ångestfyllda berg klädda i grällt papper, det är häpnadsväckande.

Jag gör mitt bästa för att hänga med, men det går inte.

Ibland stupar det på pyntandet. Ett år skyllde jag på Cayenne. Det var när han var liten och jag hade goda skäl att hålla julfri zon i hans närhet. Han var vild på den tiden. Jag minns en oerhört praktfull ampellilja som han lyckades slakta på tio minuter. Han rev ner varenda grönskimrande skott på golvet innan han sprang vidare till nästa projekt och bet skägget av en tomte.

Jag har verkligen inte mycket pynt. Och de senaste åren har jag lyckats hitta en balans som jag gör mitt bästa för att bevara.

Ibland handlar mina svårigheter om julmaten. Jag har inte ätit skinka, köttbullar och prinskorv på över trettio år och tycker inte heller om sill. Därmed äter jag inte någonting av det som de flesta svenskar anser vara det viktigaste på julbordet. Men det har funnits perioder i mitt liv då jag stått och knåpat ihop fuskskinka, fusksylta och fuskjanzon bara för att verka lite normal. Nu skulle jag lätt kunnat byta ut hela det svenska julbordet mot en buffé med libanesisk mat. I ena hörnet kunde jag smugit in grönkålen och ris à la maltan, de två komponenter som jag fortfarande uppskattar riktigt mycket. Brunkål är också helt okej.

Julkort är roligt att få men vissa år finns i mitt inre ett kompakt motstånd mot att skriva och skicka. Jag vet inte vad det beror på. Alla julkort i affären ser fåniga ut och som vanligt har jag inte hittat några bilder i kameran som kan passa att göra om till julkort. Obehaget ligger som en klump i magen. Jag vill vara normal, jag vill skicka julkort och jag vill få kort med tomtar och snö på.

I år fick jag hysteriskt utbrott över julklapparna. Jag fick inte tag i någonting av det jag tänkt mig och när jag satt i bilen och körde från affär till affär skrek jag av frustration. Ett par dagar senare hade jag hittat det jag ville ha och en inre frid lade sig som bomull i magen.

Doften av hyacinter når mig från alla rum, en brasa är tänd i kaminen och jag har lyckats hålla liv i alla tre julstjärnorna.

Nästa år ska jag lära mig att uppskatta allt som har med julen att göra. Utom skinkan, köttbullarna, prinskorven och sillen. Jag håller mig till hummos, taboulet, mhamara. Och grönkål.

Även publicerad i Hallandsposten 22 december 2008