Jag är inte längre lika begeistrad över bokmässan som jag brukade vara. De senaste åren har jag inte ens köpt några böcker, jag blir mätt bara av att titta på boktravarna. Och att räkna kändisar är inte heller lika kul. De flesta ser likadana ut i verkligheten som på tv. Fast inte alla. När jag fick syn på Lasse Kronér gick min trötta hjärna upp lite i varv och jag undrade vem han var. Han påminde lite om någon jag kände. Att han förekommer i tv skulle jag aldrig trott.
Jag brukar ta tåget till mässan. Varje gång jag sätter mig på ett tåg (när det äntligen kommit, alltid lite försenat) känner jag hur tråkigt det är att sitta där utan möjlighet att påverka min situation. Runt omkring mig snörvlas det och jag vet redan då att den förkylning som så snällt hållit sig borta i över ett år (nytt personligt rekord) är på väg. Jag tror i och för sig inte att det är de snörvlande människorna på tåget som gör att jag blir förkyld redan på hemvägen men den får hjälp på traven.
Lite upplivad blev jag av att det satt fyra medelålders tjejer och drack whisky ur små plastmuggar. De skulle åka till London. Jag gissar att de får kul. Två muggar whisky hann de med från Varberg till Göteborg och det som blev kvar i flaskan tänkte de inmundiga innan de var framme vid incheckningen.
Jag satte fart mot biljettförsäljningen så fort jag kom fram till Göteborg. Jag hade tänkt vänta med att köpa biljett till återresan, men på stationen utanför Laholm (lilla huset på prärien) träffade jag en dam (tjej, kvinna) som berättade att hon varit sent ute att köpa biljett en gång och blivit utan. Folk åker tydligen tåg helt ohämmat för alla klass 2-biljetter var slut så jag fick ta en klass 1.
Sedan berättade biljettförsäljaren för mig om en genväg till mässan. Det borde han inte ha gjort. Jag är nästan säker på att jag gick fel. Ett tag var jag helt förlorad, det enda jag med säkerhet visste var att jag befann mig i Göteborg. Men efter att ha frågat tre personer hittade jag till slut rätt och kunde med god fart traska in på mässområdet. När jag är ute och går håller jag alltid hög hastighet. På så sätt skulle jag passa bra i New York eller London, där folk alltid går fort. I Göteborg strosar människor. Eller släpar fötterna efter sig, som om de har all tid i världen.
På bokmässan kan man inte hålla alltför hög hastighet. Däremot kan man gå i cirklar. Det gjorde jag. Runt runt i snäva cirklar och i vida. Mellan varven gjorde jag de besök jag tänkt göra och till slut var jag så trött på alltsammans att jag gick därifrån. När jag sa hejdå till min förläggare och förklarade att jag inte orkade vara kvar längre nickade han förstående och sa att han längtade till stillheten vid en fjällsjö.
Jag köpte en glass och drog ner på tempot, gick faktiskt och njöt i solskenet, med gott om tid och utsläppt från galenskaperna på mässan. I sakta mak närmade jag mig Brunnsparken och den verkliga höjdpunkten på hela resan. Jag gick fram till gatuköket och beställde en vegetarisk korv med bröd, stark senap, ingen ketchup. Och kände mig som en människa. För en som levde på korv i närmare sexton år och sedan slutade tvärt är det en synnerligen angenäm känsla att få tugga i sig en vegetarisk variant av denna min livrätt under så många år.
Senapen var dessutom så stark att den kändes i bakhuvudet, vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Sedan blev det en stor mugg te och lång väntan. Tåget var naturligtvis försenat och första klass-upplevelsen inte värd priset.
Nästa år åker jag nog inte till bokmässan. Fast så säger jag varje år.
Även publicerad i Hallandsposten 29 september 2008.
GAMMALT OCH NYTT
lördag 27 september 2008
torsdag 11 september 2008
Tarzan visste vad han gjorde
Varför finns det inga skrikskolor? Det är ett känt faktum att vi då och då har behov av att brista ut i ett saftigt skrik, men jag får alltid ont i halsen när jag försöker.
Senaste gången stod jag på en pall och försökte sätta fast kupan till en plafond i taket. Någon gång i början av sommaren plockade jag ner den för att testa om den eventuellt kunde passa i köket. Där behöver jag en platt armatur som ger ljus ifrån sig. Förra plafonden hade svårigheter att ens lysa upp sig själv. När jag fått ner den i detta sammanhang aktuella plafonden, som vanligtvis sitter i hallen, upptäckte jag att den var fast monterad. Alltså med sladdar rakt ut från ingenstans (eller från rör i taket) direkt in i lampan (på något mystiskt vis) och därmed var den dagen förstörd. I köket måste jag ha en lampa som kopplas med en liten kontakt.
Jag lät plafonden ligga på hatthyllan, balanserande bland en massa annat som legat där väldigt länge. Och jag var inte i närheten av att behöva ett skrik.
Men så en dag när jag kände mig ovanligt slö och oföretagsam tog jag ett rejält tag i kragen på den nyinköpta skjortan och lyfte mig från fåtöljen. Tvingade mig ut i hallen och beordrade mig att städa. Jag fritog hatthyllan från en massa onödigheter och till slut var jag framme vid plafonden.
Nu skulle den upp. Anledningen till att den inte kom upp igen efter misslyckad köksutflykt var att jag tänkte byta ut glödlampan mot något mer miljövänligt. Har det blivit av?
Svaret är negativt.
Jag ställde mig på en pall och försökte få glaskupan på plats. Det visade sig vara omöjligt utan en skruvmejsel. Hämtade jag alltså en sådan och klev upp på pallen igen. Kom jag på att en liten uppladdningsbar skruvdragare vore bättre varvid jag hämtade en sådan. Försökte jag balansera skruvdragaren i ena handen och plafonden i den andra samtidigt som jag med ren viljekraft försökte trycka den i rätt läge.
Och upptäckte att den inte alls var med på noterna. Jag höll på rätt länge. Konstaterade att Cayenne var ute och därmed inte skulle bli ihjälskrämd. Sedan skrek jag.
Och fick ont i halsen.
Därför frågar jag igen: varför finns det inga skrikskolor?
En måndagseftermiddag förra hösten ramlade en synnerligen hes ung man in på jobbet. Han hade skrikit sitt kära IFK Göteborg till SM-guld. Det tog honom flera dagar att återfå normal röst. Tänk vilken nytta han kunde ha haft av att lära sig skrikkonsten på rätt sätt.
Skälen att vilja skrika kan vara många. Jag skriker oftast i frustration, men det händer även att jag ger ifrån mig ett glädjetjut då och då. Glädjetjuten är dock ganska tama och jag skulle vilja lära mig att få mer kraft i dem.
Höjdhopperskan Tia Hellebaut skriker varje gång hon gjort ett riktigt lyckat hopp. Hon skriker inte måttligt, i Peking fyllde det hela OS-stadion. Och flera av spjutkastarna ger ifrån sig mäktiga vrål medan spjutet far (som ett spjut) genom luften. Vad jag undrar är om de har någon speciell teknik för skriken, någonting som gör att de vid eventuell seger kan klara av att hålla presskonferens utan en smärtande hals.
Jag tycker att det här med skrik bör tas på allvar. Vi är så kontrollerade, så åtstramade, så tuktade att vi kommer att dö med hela vårt inre som en förtorkad klump, bara för att vi inte förväntas reagera på ett naturligt sätt när vi blir förbannade eller riktigt glada.
Ett illvrål då och då skadar inte. Med rätt teknik, vill säga. Så, för tredje gången: varför finns det inga skrikskolor?
Även publicerad i Hallandsposten 15 september 2008.
Senaste gången stod jag på en pall och försökte sätta fast kupan till en plafond i taket. Någon gång i början av sommaren plockade jag ner den för att testa om den eventuellt kunde passa i köket. Där behöver jag en platt armatur som ger ljus ifrån sig. Förra plafonden hade svårigheter att ens lysa upp sig själv. När jag fått ner den i detta sammanhang aktuella plafonden, som vanligtvis sitter i hallen, upptäckte jag att den var fast monterad. Alltså med sladdar rakt ut från ingenstans (eller från rör i taket) direkt in i lampan (på något mystiskt vis) och därmed var den dagen förstörd. I köket måste jag ha en lampa som kopplas med en liten kontakt.
Jag lät plafonden ligga på hatthyllan, balanserande bland en massa annat som legat där väldigt länge. Och jag var inte i närheten av att behöva ett skrik.
Men så en dag när jag kände mig ovanligt slö och oföretagsam tog jag ett rejält tag i kragen på den nyinköpta skjortan och lyfte mig från fåtöljen. Tvingade mig ut i hallen och beordrade mig att städa. Jag fritog hatthyllan från en massa onödigheter och till slut var jag framme vid plafonden.
Nu skulle den upp. Anledningen till att den inte kom upp igen efter misslyckad köksutflykt var att jag tänkte byta ut glödlampan mot något mer miljövänligt. Har det blivit av?
Svaret är negativt.
Jag ställde mig på en pall och försökte få glaskupan på plats. Det visade sig vara omöjligt utan en skruvmejsel. Hämtade jag alltså en sådan och klev upp på pallen igen. Kom jag på att en liten uppladdningsbar skruvdragare vore bättre varvid jag hämtade en sådan. Försökte jag balansera skruvdragaren i ena handen och plafonden i den andra samtidigt som jag med ren viljekraft försökte trycka den i rätt läge.
Och upptäckte att den inte alls var med på noterna. Jag höll på rätt länge. Konstaterade att Cayenne var ute och därmed inte skulle bli ihjälskrämd. Sedan skrek jag.
Och fick ont i halsen.
Därför frågar jag igen: varför finns det inga skrikskolor?
En måndagseftermiddag förra hösten ramlade en synnerligen hes ung man in på jobbet. Han hade skrikit sitt kära IFK Göteborg till SM-guld. Det tog honom flera dagar att återfå normal röst. Tänk vilken nytta han kunde ha haft av att lära sig skrikkonsten på rätt sätt.
Skälen att vilja skrika kan vara många. Jag skriker oftast i frustration, men det händer även att jag ger ifrån mig ett glädjetjut då och då. Glädjetjuten är dock ganska tama och jag skulle vilja lära mig att få mer kraft i dem.
Höjdhopperskan Tia Hellebaut skriker varje gång hon gjort ett riktigt lyckat hopp. Hon skriker inte måttligt, i Peking fyllde det hela OS-stadion. Och flera av spjutkastarna ger ifrån sig mäktiga vrål medan spjutet far (som ett spjut) genom luften. Vad jag undrar är om de har någon speciell teknik för skriken, någonting som gör att de vid eventuell seger kan klara av att hålla presskonferens utan en smärtande hals.
Jag tycker att det här med skrik bör tas på allvar. Vi är så kontrollerade, så åtstramade, så tuktade att vi kommer att dö med hela vårt inre som en förtorkad klump, bara för att vi inte förväntas reagera på ett naturligt sätt när vi blir förbannade eller riktigt glada.
Ett illvrål då och då skadar inte. Med rätt teknik, vill säga. Så, för tredje gången: varför finns det inga skrikskolor?
Även publicerad i Hallandsposten 15 september 2008.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)