Jag är inte längre lika begeistrad över bokmässan som jag brukade vara. De senaste åren har jag inte ens köpt några böcker, jag blir mätt bara av att titta på boktravarna. Och att räkna kändisar är inte heller lika kul. De flesta ser likadana ut i verkligheten som på tv. Fast inte alla. När jag fick syn på Lasse Kronér gick min trötta hjärna upp lite i varv och jag undrade vem han var. Han påminde lite om någon jag kände. Att han förekommer i tv skulle jag aldrig trott.
Jag brukar ta tåget till mässan. Varje gång jag sätter mig på ett tåg (när det äntligen kommit, alltid lite försenat) känner jag hur tråkigt det är att sitta där utan möjlighet att påverka min situation. Runt omkring mig snörvlas det och jag vet redan då att den förkylning som så snällt hållit sig borta i över ett år (nytt personligt rekord) är på väg. Jag tror i och för sig inte att det är de snörvlande människorna på tåget som gör att jag blir förkyld redan på hemvägen men den får hjälp på traven.
Lite upplivad blev jag av att det satt fyra medelålders tjejer och drack whisky ur små plastmuggar. De skulle åka till London. Jag gissar att de får kul. Två muggar whisky hann de med från Varberg till Göteborg och det som blev kvar i flaskan tänkte de inmundiga innan de var framme vid incheckningen.
Jag satte fart mot biljettförsäljningen så fort jag kom fram till Göteborg. Jag hade tänkt vänta med att köpa biljett till återresan, men på stationen utanför Laholm (lilla huset på prärien) träffade jag en dam (tjej, kvinna) som berättade att hon varit sent ute att köpa biljett en gång och blivit utan. Folk åker tydligen tåg helt ohämmat för alla klass 2-biljetter var slut så jag fick ta en klass 1.
Sedan berättade biljettförsäljaren för mig om en genväg till mässan. Det borde han inte ha gjort. Jag är nästan säker på att jag gick fel. Ett tag var jag helt förlorad, det enda jag med säkerhet visste var att jag befann mig i Göteborg. Men efter att ha frågat tre personer hittade jag till slut rätt och kunde med god fart traska in på mässområdet. När jag är ute och går håller jag alltid hög hastighet. På så sätt skulle jag passa bra i New York eller London, där folk alltid går fort. I Göteborg strosar människor. Eller släpar fötterna efter sig, som om de har all tid i världen.
På bokmässan kan man inte hålla alltför hög hastighet. Däremot kan man gå i cirklar. Det gjorde jag. Runt runt i snäva cirklar och i vida. Mellan varven gjorde jag de besök jag tänkt göra och till slut var jag så trött på alltsammans att jag gick därifrån. När jag sa hejdå till min förläggare och förklarade att jag inte orkade vara kvar längre nickade han förstående och sa att han längtade till stillheten vid en fjällsjö.
Jag köpte en glass och drog ner på tempot, gick faktiskt och njöt i solskenet, med gott om tid och utsläppt från galenskaperna på mässan. I sakta mak närmade jag mig Brunnsparken och den verkliga höjdpunkten på hela resan. Jag gick fram till gatuköket och beställde en vegetarisk korv med bröd, stark senap, ingen ketchup. Och kände mig som en människa. För en som levde på korv i närmare sexton år och sedan slutade tvärt är det en synnerligen angenäm känsla att få tugga i sig en vegetarisk variant av denna min livrätt under så många år.
Senapen var dessutom så stark att den kändes i bakhuvudet, vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Sedan blev det en stor mugg te och lång väntan. Tåget var naturligtvis försenat och första klass-upplevelsen inte värd priset.
Nästa år åker jag nog inte till bokmässan. Fast så säger jag varje år.
Även publicerad i Hallandsposten 29 september 2008.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
