Tarzan visste vad han gjorde

Varför finns det inga skrikskolor? Det är ett känt faktum att vi då och då har behov av att brista ut i ett saftigt skrik, men jag får alltid ont i halsen när jag försöker.

Senaste gången stod jag på en pall och försökte sätta fast kupan till en plafond i taket. Någon gång i början av sommaren plockade jag ner den för att testa om den eventuellt kunde passa i köket. Där behöver jag en platt armatur som ger ljus ifrån sig. Förra plafonden hade svårigheter att ens lysa upp sig själv. När jag fått ner den i detta sammanhang aktuella plafonden, som vanligtvis sitter i hallen, upptäckte jag att den var fast monterad. Alltså med sladdar rakt ut från ingenstans (eller från rör i taket) direkt in i lampan (på något mystiskt vis) och därmed var den dagen förstörd. I köket måste jag ha en lampa som kopplas med en liten kontakt.

Jag lät plafonden ligga på hatthyllan, balanserande bland en massa annat som legat där väldigt länge. Och jag var inte i närheten av att behöva ett skrik.

Men så en dag när jag kände mig ovanligt slö och oföretagsam tog jag ett rejält tag i kragen på den nyinköpta skjortan och lyfte mig från fåtöljen. Tvingade mig ut i hallen och beordrade mig att städa. Jag fritog hatthyllan från en massa onödigheter och till slut var jag framme vid plafonden.

Nu skulle den upp. Anledningen till att den inte kom upp igen efter misslyckad köksutflykt var att jag tänkte byta ut glödlampan mot något mer miljövänligt. Har det blivit av?

Svaret är negativt.

Jag ställde mig på en pall och försökte få glaskupan på plats. Det visade sig vara omöjligt utan en skruvmejsel. Hämtade jag alltså en sådan och klev upp på pallen igen. Kom jag på att en liten uppladdningsbar skruvdragare vore bättre varvid jag hämtade en sådan. Försökte jag balansera skruvdragaren i ena handen och plafonden i den andra samtidigt som jag med ren viljekraft försökte trycka den i rätt läge.

Och upptäckte att den inte alls var med på noterna. Jag höll på rätt länge. Konstaterade att Cayenne var ute och därmed inte skulle bli ihjälskrämd. Sedan skrek jag.

Och fick ont i halsen.

Därför frågar jag igen: varför finns det inga skrikskolor?

En måndagseftermiddag förra hösten ramlade en synnerligen hes ung man in på jobbet. Han hade skrikit sitt kära IFK Göteborg till SM-guld. Det tog honom flera dagar att återfå normal röst. Tänk vilken nytta han kunde ha haft av att lära sig skrikkonsten på rätt sätt.

Skälen att vilja skrika kan vara många. Jag skriker oftast i frustration, men det händer även att jag ger ifrån mig ett glädjetjut då och då. Glädjetjuten är dock ganska tama och jag skulle vilja lära mig att få mer kraft i dem.

Höjdhopperskan Tia Hellebaut skriker varje gång hon gjort ett riktigt lyckat hopp. Hon skriker inte måttligt, i Peking fyllde det hela OS-stadion. Och flera av spjutkastarna ger ifrån sig mäktiga vrål medan spjutet far (som ett spjut) genom luften. Vad jag undrar är om de har någon speciell teknik för skriken, någonting som gör att de vid eventuell seger kan klara av att hålla presskonferens utan en smärtande hals.

Jag tycker att det här med skrik bör tas på allvar. Vi är så kontrollerade, så åtstramade, så tuktade att vi kommer att dö med hela vårt inre som en förtorkad klump, bara för att vi inte förväntas reagera på ett naturligt sätt när vi blir förbannade eller riktigt glada.

Ett illvrål då och då skadar inte. Med rätt teknik, vill säga. Så, för tredje gången: varför finns det inga skrikskolor?

Även publicerad i Hallandsposten 15 september 2008.