Ett glas vin om dagen lär vara så nyttigt att det inom en snar framtid kan komma att skrivas ut på recept. En dålig idé, tycker jag. Läkemedelsmissbruk är svårt att komma till rätta med. Jag föredrar att dricka ett glas vin utan att blanda in myndigheterna allt för mycket. Strängt taget angår det dem inte vad jag väljer till måltidsdryck om aftonen.
För min del är det rödvin i glaset. Om jag äter mat som fungerar ihop med vin, alltså. När jag åt säsongens första färskpotatis ihop med en klick creme fraich, lite gräslök och några soltorkade tomater sneglade jag inte ens åt vinet. Det fick bli ett glas öl och en liten porssnaps i stället. Och om jag inte tillagar någonting alls utan hastigt breder mig en smörgås eller två: då dricker jag kallt kranvatten. Det är gott, det också.
Men oftast ser jag till att anpassa menyn så att det kan ingå ett glas vin. Jag tänker gärna på hälsoeffekten. När boxvinet infördes blev jag en varm anhängare. Men sedan upptäckte jag att min konsumtion av vin var så blygsam att jag tvingades dricka samma sorts vin i vecka efter vecka efter vecka och därför gick jag över till flaska. Jag köper alltid två flaskor åt gången, och olika sorter varje gång. Ett tag höll jag mig till ekologiskt, nu är det nyhetshyllan som lockar.
Senast fick jag tag i ett spanskt vin, Segares från Rioja, som enligt informationsetiketten skulle ha en fruktig kryddig doft med inslag av röda bär, plommon och färska örter.
Det lät gott. Smaken angavs som ungdomlig (bra för en som inte längre är helt ung) fruktig och kryddig med inslag av tranbär. Ett vin som både doftar och smakar kryddigt borde vara som bryggt för mig. Jag lät mig inte heller avskräckas av den blålila färgen.
Ett argentinskt vin med lika ungdomlig yra som det spanska fick göra sällskap hem. Sedan inväntades aftonen av första lediga dagen och möjligheten att avnjuta ett glas av det argentinska.
Helt okej. Inga stående ovationer men heller inget som fick mig att misstänksamt studera flaskan. Några lediga kvällar senare var det så dags för spanska Segares.
Första klunken fick mig att rynka lätt på näsan, men eftersom jag inte är någon vinprovare spottade jag inte utan svalde snällt. Hur blekt vin jag än dricker brukar andra klunken vara godare än den första, men Segares smakade lika illa varje gång. Jag började misstänka att det var på god väg att förvandlas till vinäger, kolsyrad sådan, så jag hällde ut det och drack ett glas gott friskt vatten i stället.
Sedan kollade jag på nätet och upptäckte att det jag trodde var kolsyra var en uppfriskande spritsighet och att anledningen till att jag inte kunde fördra vinet var att jag haft helt fel tillbehör. Serveringsförslaget i en lyrisk text förespråkade fläsk, helst griskind, långsamt tillagad enligt konstens alla regler.
En långsamt tillagad griskind är kanske inte riktigt vad jag kan tänka mig på tallriken, men jag blev nyfiken på tillagningsmetoden så jag letade vidare. En griskind ska kokas och bräseras i en och en halv timme. Man kan även confitera den, vilket innebär att den kokas i fett. Sedan bör den konfiskeras så som varande hälsovådlig.
Med denna nyvunna kunskap känns tranbärsjuice som ett fräscht alternativ i glaset.
Även publicerad i Hallandsposten 22 juni 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
