När Michelangelo fick uppdraget att måla taket i Sixtinska Kapellet hissades han upp på en ställning och målade Genesis, Skapelsen, liggande på rygg. Det tog honom fyra år och gjorde honom mer eller mindre galen.
I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.
Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.
Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.
Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.
Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.
Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.
Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.
Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.
Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.
När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.
Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.
En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.
Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.
Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
