Helt slut på bränsle

Aldrig har jag längtat så mycket efter semestern som i år. Och sällan har jag blivit så besviken som när jag upptäckte att jag inte orkade njuta av den. Jag var fullständigt slut, mest mentalt.

Alla planer jag hade, allt jag ville göra blev betungande krav att bära på. Det tog ungefär en vecka innan jag fattade att orkeslösheten och den bristande entusiasmen inte berodde på att jag var allmänt slö utan slutligen tvingats ta konsekvenserna av att försöka pressa in för mycket projekt på tid som inte fanns.

Suckande satte jag mig i soffan och strök alla planer, innan jag skrev in några få som inte var allt för betungande. Lite förbannad var jag över att behöva offra min semester på att försöka komma i form inför jobbet, men jag förmodar att det är sådant här som kallas att ladda batterierna.

Kommen halvvägs in i semestern konstaterar jag att batterierna fortfarande inte laddats nämnvärt, men jag hoppas att kraften till slut återvänder för det är rätt frustrerande att drälla omkring och vara sur för att man inte orkar något annat.

Att krypa på knä och rensa ogräs från den singelbelagda infarten är inte mer betungande än att även en slutkörd stackare klarar det, även om jobbet fick delas upp på tre dagar. Medan jag långsamt förflyttade mig och insåg att min egen uppenbarelse inte är mycket att imponeras över för tillfället, tänkte jag på sådant som faktiskt är lite imponerande.

Som gräshoppor, exempelvis. För ett par år sedan hörde jag konstiga ljud i huset. Varje gång jag försökte lokalisera ljuden tystnade de. Till slut förstod jag att jag fått besök av en filande liten gynnare. Men var fanns den? Och hur skulle jag få ut den ur huset? Jag ville inte gärna vakna på natten av att ha den hoppande i ansiktet.

Men jag behövde inte bekymra mig. Nästa gång jag närmade mig dörren satt gräshoppan på dörrbladet och väntade på mig. Det var bara att öppna och släppa ut den.

I år hände samma sak. Jag hörde märkliga ljud som tystnade så fort jag försökte identifiera dem. Gräshoppsbesök. Ett par timmar senare skulle jag gå ut. Vid det laget hade jag glömt bort min gäst. När jag kom till dörren satt gräshoppan och väntade på att bli utsläppt. Det tycker jag är ganska smart. Speciellt i jämförelse med hur en fluga beter sig i en liknande situation.

En annan sak som imponerar på mig är gräs. Speciellt gräs som växer där det inte ska växa. Gräs som tvingar sig upp i grusgångar och rabatter. På väldigt kort tid lyckas gräset utveckla ett enormt rotsystem. Hur är det möjligt att växa så snabbt? När jag lyckats befria hela infarten från gräs och rödnarv och kvickrot och inledningen till strandråg kände jag ett visst vemod. Men jag är fullständigt övertygad om att det snart växer upp nytt gräs i gruset.

En dag i början av sommaren grävde jag upp en liten rönn för att plantera i en kruka. Jag lyckades dessvärre inte få med speciellt mycket rötter, men jag tryckte ändå ner det lilla trädet i krukan och gav det massor av god jord och vatten. Dagen efter blev det varmt och torrt och snart slokade trädet. Värmen fortsatte samtidigt som jag åkte hemifrån några dagar. När jag kom tillbaka hade trädet vissnat och tappat i stort sett samtliga blad.

Jag gjorde mig redo att dra upp trädet och plantera något annat i krukan, men av olika skäl blev det aldrig av. Och nu kommer det massor av nya blad. Mitt lilla träd lever.

Den överlevnadsinstinkten imponerar. Jag försöker se och lära.

Även publicerad i Hallandsposten 3 augusti 2009.

Drömmar om ett års öliv

Det är något speciellt med öar. När jag är som mest stressad drömmer jag om att bli avsläppt på en tämligen öde ö, där jag utan tillgång till varesig teve eller internet (hemska tanke) efter en tids frustration ska återfinna lugnet och börja andas igen.

Tillsammans med goda livsnjutarvänner åker jag ibland till Ven, och varje gång jag stiger i land tänker jag att jag skulle vilja bo där i ett år. Vi har bara varit där under sommaren. Ibland har det regnat när vi kommit dit, ibland har regn och moln dragit undan lagom tills båten lagt till och ibland, som senast, var det mulet men inte speciellt kallt.

Men jag skulle vilja bo på Ven när höststormarna drar förbi. När himmel och hav är grått och normala människor suckande önskar sig soliga stränder i främmande länder.

Jag skulle hyra ett hus med utsikt över vatten och horisont och när regn och vind tvingade in mig skulle jag ha gott om ved så att jag kunde tända en brasa, och i skenet från en lampa skulle jag långsamt läsa mig igenom den ständigt växande högen av böcker som jag inte hunnit med tidigare.

Första gången vi var på väg till Ven var vi lite nervösa för att cyklarna skulle ta slut. De där gula cyklarna som syns precis överallt på ön och som går att hyra om man tar sig upp för Landsvägsbacken. För säkerhets skulle ringde vi från färjan, och blev utskrattade. Varför förstod vi när vi kom fram och tittade ut över det rapsgula fältet av uthyrningscyklar.

Nu för tiden tar vi det lugnt, stannar i hamnen en stund för att avnjuta världens godaste glass. För min del blir det alltid chokladglass, den är så sagolikt god att den trotsar all beskrivning.

Om jag skulle bo på Ven när hösten kom skulle jag ha bunkrat upp med chokladglass. Vissa dagar skulle vara krispigt klara med starka färger och jag skulle sitta utmed husväggen, äta glass och vara där just då.

När man cyklar på Ven gäller det att vara koncentrerad. Var som helst kan man möta en flock cyklister som är på väg åt andra hållet. Senast vi var där cyklade vi i en annan riktning än tidigare och dagens stora viktiga fråga var om det var vi eller dem vi mötte som cyklade åt rätt håll.

Jag skulle tro att det inte finns något rätt håll på Ven eftersom de flesta vägar slutligen leder tillbaka till cykeluthyrningen.

När jag är på Ven gör jag saker som förvånar mig. Sist åt jag rökt sill, trots att jag inte tycker att sill är gott. Men i rökt sammanhang och med rätt sällskap (potatissallad respektive goda vänner) var det njutbart. Sedan badade vi, trots att jag i stort sett är en badkruka som alltid tänker att jag ska cykla ner och bada men sällan gör det. Friskt och skönt vad badet på Ven, även om stenarna på bottnen gjorde det svårt att ta sig i och ur vattnet med ens skymten av elegans.

Om jag skulle bo på Ven om vintern skulle jag gå förbi den där stranden ibland och dra jackan tätare om mig och undra hur det var möjligt att någonsin kunna bada i detta kalla vatten. En annan dag skulle jag ta mig upp längs Kyrkbacken till S:t Ibbs gamla kyrka och spana mot horisonten efter ljuset. Sedan skulle våren komma, långsamt och tvekande, och jag skulle längta efter någonstans där jag kunde odla kryddor och grönsaker, ett ställe som var mitt eget, och när sommaren kom skulle jag stå på kajen och gå på färjan för att åka hem, medan förväntansfulla dagbesökare klev i land och styrde mot hamnkiosken för att köpa glass.

Jag skulle verkligen vilja bo på Ven i ett år. Det tänker jag varje gång jag kommer dit.

Även publicerad i Hallandsposten 20 juli 2009.

Livslånga körsbärsdrömmar

Under resten av mitt liv kommer jag att minnas sommaren tjugohundranio som det år min körsbärsdröm gick i uppfyllelse.

Jag har medvetet eller omedvetet burit på den drömmen sedan jag var barn. En del drömmar är mer seglivade än andra, och när de till slut slår in blir man antingen ruskigt besviken eller omåttligt glad. Eller kanske bara lugn och tillfreds.

När jag var barn bodde vi granne med ett stort körsbärsträd. Ägaren till trädet hade även flera plommonträd, en krusbärsbuske på stam och en fantastisk grässlänt som det gick att åka kälke utför om vintrarna.

Det där körsbärsträdet utgjorde en särskild lockelse eftersom det gick att klättra upp i. Man kunde sitta på en gren och dingla med benen samtidigt som man slet till sig en näve körsbär och åt.

Långt senare planterade jag ett körsbärsträd och såg fram emot att varje sommar få njuta av de löjligt goda bär som det vanligtvis blir på körsbärsträd (av typen bigarrå). De läsare som följt mina vedermödor i spalterna vet hur det gått. Jag skulle tro att det snart är tjugo år sedan jag planterade trädet och under årens lopp har jag njutit av trettio bär. Sammanlagt.

Värsta motståndaren har naturligtvis fåglarna varit. Hur jag än försökt skydda bären har de kommit åt dem. Varje år har jag funderat ut nya djärva grepp. Ett år trädde jag plastpåsar över bären, vilket fick till följd att de brådmognade och ruttnade. Väder och vind har varit andra motståndare. Ibland har det varit svinkallt i blomningen och då har humlor och bin suttit inne och kurat i stället för att göra sitt jobb.

I sommar hade jag inte tänkt nämna mitt körsbärsträd eftersom det är ett tämligen uttjatat ämne. Men jag kan inte låta bli.

Två drömmar har jag haft genom åren. Den ena är alltså att åtminstone en gång i livet få äta mig mätt på körsbär från eget träd. Den andra, som jag också burit med mig sedan barndomen, är den att bli författare.

Eftersom min andra roman kommer ut nu i dagarna kan jag både i praktiken och teorin kalla mig författare. Det känns bra. Men det kommer inte i närheten av känslan att stå på en stege och sträcka sig efter en handfull mörkröda söta Gårdebokörsbär.

Jag tackar vädermakterna för att vädret i april var så gynnsamt. Aldrig förr har jag hört så mycket humlesurr från trädet som denna välsignade vår då de små raringarna flitigt flög från blomma till blomma med benen fulla av frömjöl.

När blomningen var över och det började bildas kart förstod jag vartåt det barkade. Men drömmar som krossats vartenda år har gjort mig luttrad, så det var inte förrän en bit in i juni jag på allvar började tro att det faktiskt skulle bli lite körsbär på trädet i år.

Då kom de första fåglarna, redo att ta kommandot. Förra året lade jag tyllgardiner över grenarna men småfåglarna flög under gardinen och mumsade glatt på bären. I år var jag noggrannare. Jag tog hjälp av min mamma och tillsammans lyckades vi klä in stora delar av trädet i gardiner och bärnät. Synen är förfärlig, jag tror att fåglarna i ren skräck har flytt för att slippa konfronteras med den stora spöklika varelsen.

När jag i slutet av juni kom hem efter några dagar i Norrköpingstrakten hade bären börjat mogna på allvar. Det var då jag fattade att min livslånga körsbärsdröm gått i uppfyllelse. Den smakar ljuvligt.

Även publicerad i Hallandsposten 6 juli 2009.