Aldrig har jag längtat så mycket efter semestern som i år. Och sällan har jag blivit så besviken som när jag upptäckte att jag inte orkade njuta av den. Jag var fullständigt slut, mest mentalt.
Alla planer jag hade, allt jag ville göra blev betungande krav att bära på. Det tog ungefär en vecka innan jag fattade att orkeslösheten och den bristande entusiasmen inte berodde på att jag var allmänt slö utan slutligen tvingats ta konsekvenserna av att försöka pressa in för mycket projekt på tid som inte fanns.
Suckande satte jag mig i soffan och strök alla planer, innan jag skrev in några få som inte var allt för betungande. Lite förbannad var jag över att behöva offra min semester på att försöka komma i form inför jobbet, men jag förmodar att det är sådant här som kallas att ladda batterierna.
Kommen halvvägs in i semestern konstaterar jag att batterierna fortfarande inte laddats nämnvärt, men jag hoppas att kraften till slut återvänder för det är rätt frustrerande att drälla omkring och vara sur för att man inte orkar något annat.
Att krypa på knä och rensa ogräs från den singelbelagda infarten är inte mer betungande än att även en slutkörd stackare klarar det, även om jobbet fick delas upp på tre dagar. Medan jag långsamt förflyttade mig och insåg att min egen uppenbarelse inte är mycket att imponeras över för tillfället, tänkte jag på sådant som faktiskt är lite imponerande.
Som gräshoppor, exempelvis. För ett par år sedan hörde jag konstiga ljud i huset. Varje gång jag försökte lokalisera ljuden tystnade de. Till slut förstod jag att jag fått besök av en filande liten gynnare. Men var fanns den? Och hur skulle jag få ut den ur huset? Jag ville inte gärna vakna på natten av att ha den hoppande i ansiktet.
Men jag behövde inte bekymra mig. Nästa gång jag närmade mig dörren satt gräshoppan på dörrbladet och väntade på mig. Det var bara att öppna och släppa ut den.
I år hände samma sak. Jag hörde märkliga ljud som tystnade så fort jag försökte identifiera dem. Gräshoppsbesök. Ett par timmar senare skulle jag gå ut. Vid det laget hade jag glömt bort min gäst. När jag kom till dörren satt gräshoppan och väntade på att bli utsläppt. Det tycker jag är ganska smart. Speciellt i jämförelse med hur en fluga beter sig i en liknande situation.
En annan sak som imponerar på mig är gräs. Speciellt gräs som växer där det inte ska växa. Gräs som tvingar sig upp i grusgångar och rabatter. På väldigt kort tid lyckas gräset utveckla ett enormt rotsystem. Hur är det möjligt att växa så snabbt? När jag lyckats befria hela infarten från gräs och rödnarv och kvickrot och inledningen till strandråg kände jag ett visst vemod. Men jag är fullständigt övertygad om att det snart växer upp nytt gräs i gruset.
En dag i början av sommaren grävde jag upp en liten rönn för att plantera i en kruka. Jag lyckades dessvärre inte få med speciellt mycket rötter, men jag tryckte ändå ner det lilla trädet i krukan och gav det massor av god jord och vatten. Dagen efter blev det varmt och torrt och snart slokade trädet. Värmen fortsatte samtidigt som jag åkte hemifrån några dagar. När jag kom tillbaka hade trädet vissnat och tappat i stort sett samtliga blad.
Jag gjorde mig redo att dra upp trädet och plantera något annat i krukan, men av olika skäl blev det aldrig av. Och nu kommer det massor av nya blad. Mitt lilla träd lever.
Den överlevnadsinstinkten imponerar. Jag försöker se och lära.
Även publicerad i Hallandsposten 3 augusti 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
