Det är något speciellt med öar. När jag är som mest stressad drömmer jag om att bli avsläppt på en tämligen öde ö, där jag utan tillgång till varesig teve eller internet (hemska tanke) efter en tids frustration ska återfinna lugnet och börja andas igen.
Tillsammans med goda livsnjutarvänner åker jag ibland till Ven, och varje gång jag stiger i land tänker jag att jag skulle vilja bo där i ett år. Vi har bara varit där under sommaren. Ibland har det regnat när vi kommit dit, ibland har regn och moln dragit undan lagom tills båten lagt till och ibland, som senast, var det mulet men inte speciellt kallt.
Men jag skulle vilja bo på Ven när höststormarna drar förbi. När himmel och hav är grått och normala människor suckande önskar sig soliga stränder i främmande länder.
Jag skulle hyra ett hus med utsikt över vatten och horisont och när regn och vind tvingade in mig skulle jag ha gott om ved så att jag kunde tända en brasa, och i skenet från en lampa skulle jag långsamt läsa mig igenom den ständigt växande högen av böcker som jag inte hunnit med tidigare.
Första gången vi var på väg till Ven var vi lite nervösa för att cyklarna skulle ta slut. De där gula cyklarna som syns precis överallt på ön och som går att hyra om man tar sig upp för Landsvägsbacken. För säkerhets skulle ringde vi från färjan, och blev utskrattade. Varför förstod vi när vi kom fram och tittade ut över det rapsgula fältet av uthyrningscyklar.
Nu för tiden tar vi det lugnt, stannar i hamnen en stund för att avnjuta världens godaste glass. För min del blir det alltid chokladglass, den är så sagolikt god att den trotsar all beskrivning.
Om jag skulle bo på Ven när hösten kom skulle jag ha bunkrat upp med chokladglass. Vissa dagar skulle vara krispigt klara med starka färger och jag skulle sitta utmed husväggen, äta glass och vara där just då.
När man cyklar på Ven gäller det att vara koncentrerad. Var som helst kan man möta en flock cyklister som är på väg åt andra hållet. Senast vi var där cyklade vi i en annan riktning än tidigare och dagens stora viktiga fråga var om det var vi eller dem vi mötte som cyklade åt rätt håll.
Jag skulle tro att det inte finns något rätt håll på Ven eftersom de flesta vägar slutligen leder tillbaka till cykeluthyrningen.
När jag är på Ven gör jag saker som förvånar mig. Sist åt jag rökt sill, trots att jag inte tycker att sill är gott. Men i rökt sammanhang och med rätt sällskap (potatissallad respektive goda vänner) var det njutbart. Sedan badade vi, trots att jag i stort sett är en badkruka som alltid tänker att jag ska cykla ner och bada men sällan gör det. Friskt och skönt vad badet på Ven, även om stenarna på bottnen gjorde det svårt att ta sig i och ur vattnet med ens skymten av elegans.
Om jag skulle bo på Ven om vintern skulle jag gå förbi den där stranden ibland och dra jackan tätare om mig och undra hur det var möjligt att någonsin kunna bada i detta kalla vatten. En annan dag skulle jag ta mig upp längs Kyrkbacken till S:t Ibbs gamla kyrka och spana mot horisonten efter ljuset. Sedan skulle våren komma, långsamt och tvekande, och jag skulle längta efter någonstans där jag kunde odla kryddor och grönsaker, ett ställe som var mitt eget, och när sommaren kom skulle jag stå på kajen och gå på färjan för att åka hem, medan förväntansfulla dagbesökare klev i land och styrde mot hamnkiosken för att köpa glass.
Jag skulle verkligen vilja bo på Ven i ett år. Det tänker jag varje gång jag kommer dit.
Även publicerad i Hallandsposten 20 juli 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
