Sviken av otacksamma kräk

Jag begriper inte hur fåglar tänker. Om de har någon plan eller bara låter sig styras av instinkter.

När det är sommar hänger de dagligen i min trädgård för att leta efter godsaker. Körsbärsträdet, som aldrig lyckas frambringa mer än något tiotal frukter, är deras favoritkrog. Hur jag än bär mig åt för att freda trädet hittar de en väg till de halvmogna bären. Det är likadant med jordgubbarna. Skatorna sitter på pinnarna som håller uppe skyddsnätet och stirrar på mig med ondskefulla blickar innan de hånfullt hackar i sig det de kommer åt.

Varför beter de sig så? Om sommaren är skogen full av fågeldelikatesser, och gräsmattorna ligger öppna för maskjakt. Det finns ingen anledning för dem att söka mat bland bärbuskar och fruktträd. Likväl gör de det. Utsätter sig frivilligt för min vrede och accepterar att ideligen störas, i bästa fall skrämmas, i sin dagliga jakt på mat.

Sedan blir det vinter. Då är de färre, maten finns inte längre i samma överflöd och de borde söka sig till trädgårdarna för att kolla om det inte finns framdukade delikatesser att hacka i sig.

Jag har inte matat fåglar under vintern tidigare, eftersom jag inte bott i huset under dessa månader. Någonstans har jag läst att man måste fortsätta mata dem om man en gång börjat. Det är grymt att bara utfodra dem sporadiskt.

Grym vill jag bara vara om sommaren, när jag ursinnig jagar bort dem från mina bär. Om vintern vill jag vara mild till sinnet. Den här vintern vill jag även vara generös.

Jag började med att trä äpplen på en tråd. Mellan varje äpple knöt jag en bit kraftig blomsterpinne, så att fåglarna skulle ha något att sitta på medan de mumsade på godsakerna. Eftersom jag vet att fåglarna hittar till mitt körsbärsträd var det där jag hängde upp äppelraderna. Sedan slog jag mig ner vid ett fönster för att iaktta festen.

Den uteblev. Det kom inte en enda fågel till mitt arrangemang. Inte en enda fågel ville ha maten jag i all välmening hängt ut till dem.

Sådant kan knäcka den bäste. Äpplena ruttnade och jag slängde dem på komposten. Sedan köpte jag en hel hög talgbollar och hängde ut i körsbärsträdet samt i en kaprifolhärva. Här har ni, era otacksamma kräk, tänkte jag och väntade på en reaktion.

Efter en evighet hittade den första fågeln fram. Den flög snabbt därifrån och sedan dröjde det ett bra tag tills nästa kom på inspektionsrunda. Om fåglarna vore lika kallsinniga om sommaren hade vi kunnat leva i utsökt harmoni.

Men så blev det riktigt kallt några dagar och trafiken till bollarna blev tätare. Till och med en hackspett hittade dit. Jag kastade några äpplen på marken under trädet och vred sönder ett halvt vörtbröd, och därmed var koltrastar och skator nöjda.

Då stod jag plötsligt inför nästa problem. En dag satt tio fåglar av samma art runt bollarna. Fåglarna var vita och hade nedhasade svarta hättor på nacken. Min brist på kunskap blev uppenbar. Det var varken blåmes, talgoxe eller sidensvans, de enda mindre fåglar jag känner igen. Efter idogt sökande lyckades jag identifiera dem. Jag kände mig som en upptäcktsresande när jag stolt kunde konstatera att besökarna var stjärtmesar.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag senast hade påhälsning. Till sommaren ska jag ta de talgbollar jag har över och kasta på fåglarna. Det är i alla fall ett språk de förstår sig på.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009

Smärtsamma möten i nyårstid

Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.

Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.

På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.

Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.

Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.

Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.

Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.

Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.

Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.

Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?

Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.

Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.

Tomtar på loftet

Det sitter en liten norsk tomte på byrån i hallen. Han sitter på ett halvt suddgummi vid foten av en lampa, brer ut armarna och skrattar lycksaligt.

I arbetsrummet, på fönsterbänken under de nedhängande bladen från kattens ampellilja, ligger hans kompis och sover. Uppkrupen på andra suddgummihalvan har han plötsligt slocknat, mitt i julbestyren.

De där små gynnarna har fått en plats i den delen av mitt hjärta som rymmer tomtar. Detta utrymme är annars ack så trångt.

Under många år ägde jag bara två stycken. En gammal sliten porslinstomte som troligen hängt med från min barndom, traditionellt klädd i röd dräkt och luva, och en liten grönklädd nisse som jag fick i tidiga tonåren och först på senare år identifierat som en av konstnären Ulla Sönnerstams skapelser.

För ett par jular sedan fick jag tomteskaran utökad med det dubbla, i form av ett hemstickat tomtepar, oemotståndliga för alla utom katten, som rev ner dem från gungstolen.

Till förra advent råkade jag så ut för de senaste i raden, de små norska figurerna som fick mitt hjärta att smälta.

I ärlighetens namn måste sägas att jag äger en till. Han anlände i den stora tomtevågen som forsade fram på jobbet för rätt många år sedan.

Alla tjejer på avdelningen samlade tomtar under ett helt år. Varje månad samlades in pengar och tomtemor själv, initiativtagaren till samlandet, gick till posten för att hämta ut paketet med nya tomtar. Det var bara jag som ståndaktigt höll mig undan tomtehysterin, medan övriga jollrade om hur förträffliga dessa små figurer var.

De var signerade, numrerade och hade samlarvärde, allt enligt broschyren. Hämtade från Jenny Nyströms underbara tomtevärld och förpassade till svenska hem från norr till söder.

Det året rådde åtminstone ingen brist på samtalsämnen. Jag gav med mig till slut och beställde en. Fast jag har aldrig riktigt uppskattat honom, han kommer alltid fram sist i tomteraden och är svårast att placera.

Jag vet inte hur alla de andra har det med sina tomtar nu för tiden. Men jag minns när en av tjejerna berättade att hon, när det äntligen var jul, glömde plocka fram sina tolv signerade tomtar, som hon ägnat ett helt år åt att samla.

Så är det med tomtar som inte är på riktigt.

När jag var barn och gick i skolan hade vi traditionell julfest den tjugonde december varje år. Då fick vi grönkål med grus i, halvkokt risgrynsgröt med saftsoppa och skinksmörgås.

Sedan dansades det runt granen och delades ut julklappar.

Ett år fick jag en tomte i plast.

Han såg ut som en vanlig docka och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha honom till. Jag menar, dockor lekte jag med, gärna och mycket, men tomtar har en högst begränsad hållbarhet och det var liksom inte lönt att inleda någon närmare bekantskap med honom, när jag visste att han snart skulle slumra ett helt år i en låda.

Jag ville i alla fall kolla hur han såg ut utan kläder. Så har det alltid varit med mig och dockor. Först kläddes de av, sedan kläddes de på igen och först därefter presenterade vi oss för varandra.

Det är väl ungefär som det alltid gått till när flickor mött pojkar och ljuv musik uppstått.

Den här lille plasttomten var inte mycket att hurra för. En tomte ser lätt lite löjlig ut endast iklädd skägg och luva.

Jag slet av honom luvan också. Den hängde ihop med håret, som därmed också åkte av.
Sedan drog jag bort skägget som blottade världens mest utskjutande haka.


Efter denna misshandel blev han aldrig mer tomte, utan bara en liten naken gubbe i lådan för överblivna leksaker.

Så kan det vara om man är gjord i fel material och hamnar i fel hem.

Fel hemvist har också ett gäng envetna små tomtar, som vägrar ge sig av. De har bosatt sig på loftet. Nu hör jag hur de sjunger och tipp-tappar.

”Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...”

Ett gammalt julkåseri som tidigare publicerats i Hallandsposten.

Julångesten slår till med kraft

Jag fattar inte riktigt vad det är för fel på mig. Varför jag inte, hur goda föresatser jag än har, kan få ihop alla delarna av julen.

Varje år i slutet av november är jag fast besluten att lyckas. Detta året ska bli helt enligt planen. Men det blir aldrig så. Det är alltid något som jag inte förmår.

Alltsammans har säkert sin grund i det faktum att julen är årets mest överskattade helg. Den är fullständigt absurd. Jag har full förståelse för att den hade betydelse för länge sedan, i det gamla bondesamhället. Då måste julen ha upplevts som ett välkommet avbrott i slitet, en tid då det äntligen vankades färskt bröd, kött i överflöd och härlig gröt kokt på mjölk. Några dagars stillhet och ro. Fest, gemenskap och gott om mat. Inte en salt sillrumpa i synhåll.

Men att vi fortfarande firar jul som om dessa dagar är de sista vi får uppleva är en smula märkligt. Att vi fortfarande frossar i all mat trots att vi kan äta vad vi vill när som helst under året, att de julklappar som en gång i tiden mest var att betrakta som godmodiga skämt nu är ångestfyllda berg klädda i grällt papper, det är häpnadsväckande.

Jag gör mitt bästa för att hänga med, men det går inte.

Ibland stupar det på pyntandet. Ett år skyllde jag på Cayenne. Det var när han var liten och jag hade goda skäl att hålla julfri zon i hans närhet. Han var vild på den tiden. Jag minns en oerhört praktfull ampellilja som han lyckades slakta på tio minuter. Han rev ner varenda grönskimrande skott på golvet innan han sprang vidare till nästa projekt och bet skägget av en tomte.

Jag har verkligen inte mycket pynt. Och de senaste åren har jag lyckats hitta en balans som jag gör mitt bästa för att bevara.

Ibland handlar mina svårigheter om julmaten. Jag har inte ätit skinka, köttbullar och prinskorv på över trettio år och tycker inte heller om sill. Därmed äter jag inte någonting av det som de flesta svenskar anser vara det viktigaste på julbordet. Men det har funnits perioder i mitt liv då jag stått och knåpat ihop fuskskinka, fusksylta och fuskjanzon bara för att verka lite normal. Nu skulle jag lätt kunnat byta ut hela det svenska julbordet mot en buffé med libanesisk mat. I ena hörnet kunde jag smugit in grönkålen och ris à la maltan, de två komponenter som jag fortfarande uppskattar riktigt mycket. Brunkål är också helt okej.

Julkort är roligt att få men vissa år finns i mitt inre ett kompakt motstånd mot att skriva och skicka. Jag vet inte vad det beror på. Alla julkort i affären ser fåniga ut och som vanligt har jag inte hittat några bilder i kameran som kan passa att göra om till julkort. Obehaget ligger som en klump i magen. Jag vill vara normal, jag vill skicka julkort och jag vill få kort med tomtar och snö på.

I år fick jag hysteriskt utbrott över julklapparna. Jag fick inte tag i någonting av det jag tänkt mig och när jag satt i bilen och körde från affär till affär skrek jag av frustration. Ett par dagar senare hade jag hittat det jag ville ha och en inre frid lade sig som bomull i magen.

Doften av hyacinter når mig från alla rum, en brasa är tänd i kaminen och jag har lyckats hålla liv i alla tre julstjärnorna.

Nästa år ska jag lära mig att uppskatta allt som har med julen att göra. Utom skinkan, köttbullarna, prinskorven och sillen. Jag håller mig till hummos, taboulet, mhamara. Och grönkål.

Även publicerad i Hallandsposten 22 december 2008

Tid för eftertanke

Jag står inför uppgiften att flytta om böckerna i mina bokhyllor. Det har gjorts otaliga gånger i mindre omfattning men sällan så radikalt som nu. Fyra nya hyllor gapar tomma och nakna i väntan på böcker. Jag greppar den första bunten från en hylla längre bort. Hans Olof Abrahamssons roman ”Tvekan” är först, följd av Richard Adams ”Den långa flykten”. Ytterligare ett par böcker av Adams är med i greppet, samt Lars Ahlins ”Kanelbiten”.

Innan jag sätter dem längst till vänster på den översta hyllan i första nya bokhyllan blåser jag på dem. Ett dammoln virvlar upp. Jag känner mig med ens förflyttad till ett riktigt bibliotek. Ett sådan som legat dolt för världen under en längre tid och där nu en dörr ställts på glänt så att jag kan smyga in och förundrad se mig omkring.

Eftersom den första bunten böcker greppats mitt i natten tvingas jag avbryta arbetet med att flytta böckerna. Jag är inte intresserad av att plocka fram dammsugaren vid den här tiden på dygnet. Men nästa morgon kopplar jag slangen till centraldammsugaren, letar upp en liten borste som hör till dammsugaren och trycker på knappen.

Ingenting händer. Dammsugaren fungerar inte. Förlängningssladd saknas. Förlängningssladd saknas i hela huset. Alla är upptagna med viktiga kopplingar och jag sätter mig ner för att tillverka en ny sladd. När jag ser de tre olikfärgade trådarna blir jag ytterst tveksam. Bättre att vänta tills jag får besked om vilken av dem som är den (förg)jordade än att koppla fel och tvinga jordfelsbrytaren att träda i tjänst.

Jag hämtar en portabel dammsugare från förrådet. Den saknar praktisk liten borste och efter att förgäves ha letat i en halvtimme startar jag den och drar med röret längs tre av böckernas kanter. Där och då inleds ett arbete som det tar mig flera dagar att komma igenom.

Under tiden tänker jag. Ibland stannar jag upp vid en boktitel jag trodde att jag glömt, ibland fladdrar tankarna ut ur huset och ibland tänker jag bara att jag i själ och hjärta hatar böcker. De är så många, de är så dammiga och det tar sådan tid att få dem på plats.

Jag sneglar nervöst mot slutet av hyllorna. Varje gång man flyttar om böcker på ett grundläggande sätt ställs man inför samma problem. Att lyckas smeta ut dem så att de täcker samtliga hyllor. I slutet av varje plan bör finnas utrymme för åtminstone ett par ännu ej inhandlade böcker. För så fort man fyllt ett plan så att det inte får plats mer än högst ett halvt ark papper kan man vara säker på att en ny bok vill in där. Samtidigt vill man inte stå med en helt tom hylla i slutet, för om man gör det dröjer det inte länge förrän den är fylld av helt andra saker än vad den ursprungligen är tillverkad för.

Ibland lägger jag ner arbetet och går ut för att hugga några stickor så att jag kan tända en trivsam och värmande brasa i kaminen. Jag är inte bra på att hantera yxan. Jag kan stå länge och sikta och sedan hugger jag tio centimeter vid sidan om.

En dag när jag står där och hugger är mina tankar långt borta. Plötsligt upptäcker jag att jag träffat rätt i varje hugg. Tjoff, tjoff, tjoff, som ett riktigt vedhuggarproffs.

Jag bär in stickorna, tänder en brasa och fortsätter dammsuga och flytta böcker. Den lyckade huggningen tål att tänka på. Efteråt. För medan man hugger ska man tänka på annat.

Sista boken i samlingen är Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar”. Efter den finns närmare sex tomma hyllplan. Man kan inte lyckas jämt.

Så fyller man ett förråd

Mitt förråd är nästan klart. Det är bara elen som ska in. Samt en lång hög arbetsbänk framför fönstren, så att mina övervintrande Medelhavsväxter ska få lite lugn och ro några månader. Och så mycket ljus som möjligt. Förmodligen skulle de klara sig utomhus nittiofem procent av tiden, men även i dessa delar av världen slår kylan till hårt och obarmhärtigt någon gång då och då. Det vet jag från tidigare misslyckade försök att låta rosmarin överleva utomhus.

I samma ögonblick som snickarna begav sig av för nya äventyr började jag tömma en bokhylla i biblioteket för vidare transport till förrådet. Medan jag tömde den förundrades jag över hur otroligt mycket papper den rymde. Pärmar, mappar, tidskriftssamlare i en aldrig sinande ström. Golvet i biblioteket fylldes snabbt och jag hann tänka att det där ska jag sortera när jag får tid.

Så fick jag besked från möbelvaruhuset att de skulle komma med de fyra nya bokhyllorna ett par dagar senare. De levererar till det rum där möblerna ska stå så det behövs ledig yta. Jag drog ett djupt andetag och försökte lossa de redan stressade axlarna från sitt uppskjutna läge.

Sedan körde jag till min mamma för att hämta hem de hyllor och flyttkartonger som stått där sedan jag lämnade lägenheten i stan, i väntan på en plats i förrådet. Även om det var några månader sedan jag höll på med mina flyttbestyr kom kroppen ihåg känslan av att bära flyttkartonger.

Den var i maskopi med hjärnan som talade om för den att det jag höll på med var tungt och tråkigt. Jag satte mig över de där signalerna.

När nästan alla flyttlådorna var på plats i förrådet förstod jag att den där garderoben jag hoppats på blir svår att placera om jag inte vill ha den mitt på golvet. I stället för att gräma mig över detta fyllde jag ena väggen med lagerhyllor och sedan började den fas i förrådsfyllandet som jag sett fram emot allra mest. Den gick ut på att tömma en garderob i hallen på plastbackar fyllda med verktyg, färgburkar och annat krafs och flytta dessa till hyllorna i förrådet.

Medan detta skedde sjönk axlarna till en behaglig position och jag kände mig nästan lite lycklig. Eller befriad i alla fall. Jag hade dragit en sladd från huset och kopplat på ett element och ett par lampor och medan regnet smattrade mot plåttaket såg jag ut genom fönstren i mitt lilla förråd och trivdes rätt gott.

Ännu mer trivdes jag när jag såg garderoben i hallen gapa tom. Tänk så mycket jag skulle kunna få plats med där. Men det tillståndet varade bara i några minuter, sedan var jag tvungen att i all hast ställa in lite lådor och lösa prylar i väntan på att få tid att organisera och skapa ordning.

Och i biblioteket låg fortfarande drivor av papper på golvet, och väggarna där de nya bokhyllorna skulle stå var delvis fyllda av udda hyllor och en överfull anslagstavla.

Jag bar ut det mesta i förrådet, ställde där det fanns plats och tänkte att jag ska försöka få tid att organisera lite senare. Lite senare måste jag också försöka hitta en plats för fyra däck. Helst skulle jag även behöva utrymme för min plastkalv. Möjligen under arbetsbänken? Var han högre än nittio centimeter? Jag hämtade en tumstock och mätte. Det icke idisslande kräket är nittiofem centimeter hög både fram och bak. Jag sneglade mot taket. Kanske skulle han kunna hissas upp där. Jag kunde kalla det en installation och bjuda in till vernissage.

Nyss lyste förrådet vitt och fint invändigt. Nu råder kaos, bara delvis organiserat.

Ting som inte talar till oss

Även om det är de stora händelserna som drar till sig mest uppmärksamhet är det de små tingen som bär upp våra liv. Ibland kommer de små tingen till oss utan att vi ber om det.

Två gånger under loppet av några veckor fick jag en liten pryl med posten. Ett litet obehagligt ting som jag inte kunde relatera till. Jag hade ingen aning om vad det var. Det kom tillsammans med en inbjudan om medlemskap i en bokklubb så jag förmodade att det hade med böcker att göra.

Tinget såg ut lite grand som en snigel, en sådan som har hus på ryggen. Eller som en cirkel med svans och en liten pigg under svansen. Kanske en grodd. Men på vilket sätt passade den ihop med bokläsande?

Jag vände och vred på det lilla plastföremålet, försökte gnugga geniknölarna men lyckades inte hitta dem och därmed lyckades jag inte heller lista ut vad den lilla presenten fyllde för funktion. Orolig såg jag mig om i huset. Satt det möjligen diskret uppmonterade kameror uppe i taket? Skulle det när som helst dyka upp en olustig figur och tala om för mig att jag befann mig i ”Dolda kameran”?

Tidigare har jag fått små ting som jag inte heller lyckats artbestämma förrän långt senare. Det har visat sig vara stämplar som man ska använda i samband med klippbokspyssel. Jag försökte i det längsta att använda de små sakerna med utstansade blommor som suddgummi, men det var de usla till. Så kanske var det till pysselvärlden jag skulle vända mig för att få veta vad den lilla piggförsedda grodden var bra till.

Små ting kan driva människor till vansinne. Eftersom jag inte hade varesig tid eller lust att bli vansinnig kastade jag helt enkelt den fåniga lilla grodden och trodde att allt, i och med detta, var över. Inte alls. Några veckor senare kom ett nytt brev med samma mystiska innehåll.


En ring? Fast den var lite för stor. Ett vapen? Vid angrepp för man fram änden på grodden och försvarar sig. Nå, jag skulle nog inte vilja vara James Bond om det enda vapen jag hade att tillgå var en fånig liten plastpryl.

Då kom jag på lösningen. En brevsprättare. Jag hämtade ett tomt kuvert, slickade och förslöt och sedan krånglade jag ner grodden och sprättade upp det.

Det var sannerligen ingen imponerande brevsprättare. Jag läste för femtonde gången igenom välkomstbrevet från bokklubben för att se om det inte, åtminstone i det finstilta, stod vad det var för skräp de skickat.

När jag inte kunde finna ens en svagaste antydning rann sinnet på mig. Jag reste mig och gick för att hämta hammaren. Bar ut både den och det lilla värdelösa tinget på trappan och slog sönder det.

Jag fick kämpa en stund innan jag lyckades få in en fullträff och demolera fanstyget. Snabbt kastade jag resterna och andades ut, klart befriad.

Långt senare fick jag veta att det var en apelsinskalare jag slagit sönder. Jag kan precis se bilden framför mig. Den presumtive bokklubbsmedlemmen sitter i sin fåtölj med en filt om benen och en spännande bok i knäet. I ena handen en apelsin, i den andra, piffigt trädd på långfingret, en apelsinskalare som enkelt och gesvint ser till att bokklubbsmedlemmen får i sig några c-vitaminer för att orka läsa vidare.

Jag vill redan nu flagga för nästa lilla ting som kan tänkas följa med som present i slika sammanhang. Det är en manick som man skruvar på pastejtuben och gör att pastejsträngen blir utplattad.
Fattar ni hur ovärderlig ett sådant litet ting är i de stora sammanhangen?

Även publicerad i Hallandsposten 10 november 2008