Kluvenhet i brytningstid

Nu åker dubbdäcken av och i normala fall skulle jag varit väldigt glad över detta. Jag tycker fortfarande att lagen om vinterdäck är idiotisk. Förra vintern bytte jag aldrig till dubbat och den enda gång jag hade anledning att ångra det var några timmar under påskhelgen då det kom lite snö.

Nu är jag tvungen att köra bil för att komma till jobbet och därmed har jag inget val. För att det inte ska kännas helt meningslöst att köra omkring med dubbdäck blir jag lite extra glad varje gång det snöar eller är halkigt. Jag tror att jag haft anledning att vara glad åtminstone sju gånger i vinter, vilket är helt okej.

Glad hade jag också, som sagt var, normalt varit i dessa dagar då dubbdäcken ska bytas mot sommardäck. Men i år är jag lite kluven. För några veckor sedan fick bilen sig en välbehövlig omgång, både utvändigt och inuti. Jag lämnade den på morgonen, cyklade därefter hem i lätt medvind och njöt av att det såg ut att bli en solig dag. Flera timmar senare satte jag mig på cykeln för att trampa iväg och hämta bilen. Det var den värsta cykelfärd jag någonsin gjort. Motvinden var brutal. Det tog tre gånger så lång tid att cykla de sex kilometerna som det gjort i motsatt riktning på morgonen.

Men jag fick lön för mödan. Min bil tog strålande och glänsande emot mig. Nytvättad, lackförseglad och doftande invändigt som en ny bil. Allra mest imponerad blev jag av däcken. Dubbdäck är av naturen fula. Fälgarna är givetvis allra fulast, men det är inte mer än rätt. Däcken sitter där för att jag är tvungen att ha dem där, då ska de inte ha några favörer i form av snygga fälgar eller annat trams.

Nu glänste de lika mycket som bilen i övrigt. Dessvärre kan jag inte påstå att sommardäcken, med sina lättmetallfälgar, glänser ett dugg. Tvärtom. Det blir inte roligt att kombinera min uppfräschade bil med de extremsmutsiga däcken.

En annan sak som sker i denna brytningstid är skiftet från vinterjacka till jacka mer anpassad för våren. Även här är jag kluven. Å ena sidan längtar jag verkligen efter ljumma dagar och frostfria nätter. Men å andra sidan vill jag inte hänga undan vinterjackan. Jag är nämligen så omåttligt förtjust i den att jag saknar den varje gång jag tar av mig den.

Det är naturligtvis inte sunt att tycka så mycket om en jacka. Men jag har frusit mig igenom varenda vinter så länge jag kan minnas, tills jag köpte min nuvarande vinterjacka och upptäckte att den är omöjlig att frysa i. Dessutom är den försedd med så många fickor och fack att man kan förvara en del av sitt bohag i den. Jag har haft handskar som gått vilse i jackan, och en mössa som parkerade i en av fickorna och snabbt kunde plockas fram vid behov.

Det sägs att man ska svettas in våren och möta hösten frysande, så jag behåller nog min kära vinterjacka på ett tag till. Jag tog vårjackan på prov en dag men skakade som en kinesisk nakenhund i snålblåst och lovade mig själv att inte utsätta mig för fler plågsamma djurförsök.

En dag känns det kanske helt naturligt att hänga undan jackan. Och det är ju inte så många månader till nästa vinter.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

Att lägga en pizza i ugnen

Jag bekänner att jag levat. Så heter den chilenske poeten Pablo Nerudas självbiografi. Den kom ut i Sverige i mitten av sjuttiotalet. Av okänd anledning är det den jag tänker på när jag tittar på min baksten.

Det har blivit trendigt att baka sitt eget bröd. På så sätt har jag varit trendig i närmare tret-tio år utan att veta om det, vilket i sin tur innebär att jag nu utan att skämmas kan få vara helt otrendig de närmaste trettio åren utan att sluta på minus.

Bakning tänker jag i alla fall inte sluta med, det är ett givande pyssel på flera sätt. Rogi-vande, inte minst. Och nu är jag, sedan några veckor tillbaka, ägare till en baksten. Den är rund och egentligen avsedd att baka pizza på, men jag har prövat att baka bröd och det blir väldigt bra.

Första gången (och hittills enda) som jag använt stenen i samband med pizzabakning hade jag bjudit min mamma att dela mina triumfer. Jag är ganska bra på det här med pizza. Mina bottnar är väldigt tunna, tomatsåsen har bra smak och jag använder alltid äkta kalamataoliver som toppning. Innan jag köpt mig en baksten hade jag en noga utprovad metod för att få pizzan så bra som möjligt. Jag satte in en plåt i ugnen och lät den bli varm, kavlade under tiden ut pizzan på bakplåtspapper och lade på fyllningen. När ugnen var riktigt varm tog jag snabb ut plåten och föste över pizzan, sedan slängde jag lika snabbt in plåten i ugnen och några minuter senare var mästerverket ett faktum.

Tänk så bra pizzan skulle bli med en äkta baksten. Jag såg allt för min inre blick. Frasig gyllene botten, bubblande ost och ljuvliga oliver. Samt kapris. Ingen pizza utan kapris.

Mitt första misstag gjorde jag med degen. När den jäst första gången, över all förväntan, knådade jag den inte tillräckligt.

Mitt andra misstag handlade också om degen. Jag kavlade ut bottnen för tunt. Det var med svårighet jag lyckades få över bottnen på träspaden, den som jag skulle använda för att skjutsa in pizzan på den heta bakstenen i ugnen.

Tredje misstaget hade med tomatsåsen att göra. Ibland gör jag tomatsås utan att koka den. Det blir väldigt gott och väldigt blött.

Fjärde misstaget var att jag gjorde klart pizzan innan ugnen var varm. Pizzan fick ligga kvar på träspaden. Med hjälp av den blöta tomatsåsen ingick den nästan förening med spaden och var vid tiden för inskjutsandet i ugnen omöjlig att separera från denna.

Medan jag desperat och bestämt skakade spaden för att avlägsna pizzan och få den på plats på stenen började oliverna dansa bort från pizzan. Några lade sig i ugnen, andra rullade ut på golvet. Kaprisen följde olivernas exempel.

Jag lyckades få ut stenen ur ugnen och placera halva pizzan på den medan jag knölade ihop andra halvan och låtsade att det var en inbakad variant. Under tiden rann ost och tomatsås ut på stenen så när jag fick ut det gräddade pizzahaveriet såg stenen ut som en inbränd uppkastning.


Pizzan blev trots allt ätlig men stenen kommer aldrig mer att bli sig lik. Trots att jag skrubbat den noggrant är den fläckig och ser ut att ha varit med ett tag.

Som om den har bekännelser om ett innehållsrikt liv att komma med, och inte bara bär spåren efter en misslyckad pizza.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

Växtkraft och åsiktsbyte

Jag är en person med bestämda åsikter. Ibland är det bra att veta vad man vill, ibland är det bara ett hinder. Som när jag bestämmer mig för att jag inte tycker om vissa saker. Det kan vara böcker, (jag har exempelvis inte läst Millenniumserien och nu när den kommer som film behöver jag inte göra det heller, vilket sparar mycket tid), musik, film eller växter.

Under många år tyckte jag illa om pioner. Enda anledningen till det var att jag bestämt mig för det. Så fort jag kom fram till ett pionreportage i en tidning bläddrade jag förbi. Tills jag motvilligt upptäckte att jag liksom längtande dröjde mig kvar med blicken på bilderna av de nästan vulgärt vackra blommorna och suckade när jag vände blad och hamnade bland städsegröna växter i stället.

Bestämda åsikter hör ungdomen till. I medelåldern anses ett sådant karaktärsdrag vara likställt med negativ tjurighet. Därför försöker jag då och då byta åsikt. Som med pioner, exempelvis. Jag har inte blivit någon fanatisk samlare men jag är barnsligt förtjust i mina sex pionplantor och hoppas på desserttallriksstora blommor fram i juni, framför allt hos Sarah Bernhardt. Henne köpte jag förra våren men hon tyckte inte om mig och vägrade växa. Jag ska fjäska för henne den här säsongen och om det inte hjälper blir det hårdare tag.

Dahlia är en annan växt som jag länge ratade av okänd anledning. Förra året bytte jag åsikt och köpte tre dahliaknölar och i år har jag beställt tre knölar till på nätet, bland annat en som heter Optic Illusion och kanske visar sig vara en illusion.

Amaryllis är ett tredje exempel på en växt som jag inte skulle kunna tänka mig att ha i huset. Men för tre år sedan köpte jag en minivariant som slog ut lagom till jul det året. Sedan lät jag den stå kvar i krukan, glömde att vattna och väntade på att den slutgiltigt skulle ge upp så jag kunde förpassa den till soporna.

Den stod utan ordentligt dagsljus, utan vatten och utan näring i ett år och trots det tittade några bleka gröna blad fram, obetydligt grövre än grässtrån. Då skämdes jag. Tillsammans med en annan miniamaryllis fick den stå ute hela förra sommaren och jag försökte komma ihåg att gödselvattna den då och då. I september slängde jag in den under huset och i december tog jag fram den för att se om det fanns något liv i den.
Jo, det kom några bleka gröna blad. Jag hade nog varit för snål med näring. Den andra amaryllisen hade bildat en sidoknöl och från den kom också några blad. Det fick jag vara nöjd med, i synnerhet med tanke på att jag inte planterat om dem någon gång. Men nästa sommar, då …

En dag skedde undret, ett livets mirakel. Ur den kraftigaste amaryllisen tittade en knopp fram och därefter ännu en. Några dagar senare kom det även en knopp ur det misskötta exemplaret och till slut även en ur den lilla sidoknölen.

En sådan tur att jag bytte åsikt om amaryllis. Det är ju egentligen himla trevliga växter, även om de är en smula stela. Men vissa bestämda åsikter har jag kvar. Om det i min trädgård skulle dyka upp en endaste tagetes eller skuggan av en begonia – då är det dags att flytta.



Även publicerad i Hallandsposten februari 2009.

På snabbvisit i Emmaljunga

Några av kollegerna på jobbet har varit iväg på långresor under vintern. Själv åkte jag till Jönköping. Problemet med den resan var inte att hitta dit utan hem.

När jag ska köra till ett ställe jag inte är bekant med brukar jag skriva ut en detaljerad färdbeskrivning från internet. Sedan specialgranskar jag den, försöker memorera antalet rondeller jag passerar, avfarter hit och dit, och under resans gång har jag papperet liggande bredvid mig eftersom min memoreringsförmåga är usel. (Jag har ännu inte uppdaterat mig tekniskt till en gps.)

Jag brukar köra fel minst en gång vid varje resa men hittar trots allt resmålet utan några större bekymmer.

Hotellet i Jönköping låg exakt där det förväntades ligga och vägbeskrivningens uppmaning att göra en u-sväng på hotellgatan fick också sin förklaring – det var för att kunna parkera precis utanför.

Jag köpte mig två nätters parkering i ett källargarage och stötte på problem direkt. Porten gick inte upp när jag kom körande. Jag hade fått en kod som jag skulle använda för att komma ut ur garaget, men ingen hade talat om för mig hur jag skulle komma in. På nyckelknippan jag fått låna i receptionen satt en rund ful plastbricka, lämplig att använda när man skrapar trisslotter. Eftersom jag inte hade några trisslotter med mig och satt fast i en skarp nedförsbacke med en låst port framför mig drog jag upp plastbrickan och strök planlöst över den tigande automaten. Då skedde miraklet: porten öppnade sig.

Det var inte världens mest rymliga källargarage jag hamnat i. Jag hukade inuti min bil, som visserligen inte är så stor men högre än en vanlig personbil, samtidigt som jag innerligt hoppades slippa möte.

Så fort jag befriats från mitt fordon gick allt väldigt bra. Jag hittade till mitt rum, jag hann kolla in stan i väntan på övriga sällskapet och när det väl dök upp satt jag i hotellbaren med en irish coffee. Helgen kunde börja.

Ett par dagar senare var det dags att styra hemåt. Det är alltid där bekymren börjar på allvar. Jag har två återkommande madrömmar. Den ena handlar om grodor. Den andra om att tvingas köra uppför en väg som pekar väldigt brant uppför. I somras blev mardrömmen om grodor sann, och när jag skulle ta mig ut ur det underjordiska garaget i Jönköping hamnade jag i en kort men väldigt brant uppförsbacke. Kallsvetten gjorde mig lätt yr, jag svor högljutt och förbannade både mig själv och resten av världen för den situation jag hamnat i.

När jag en kort stund senare kom upp ur underjorden var jag så lättad att resten av resan gick av bara farten. Tills jag kom till Markaryd.

I vanliga fall när jag är på väg norröver kör jag förbi Jönköping. På hemresan kör jag fel varannan gång. Det är de gånger jag får syn på en skylt där det står Halmstad, och bestämmer mig för att följa den. För sent inser jag att jag kunde ha valt en bättre väg.

Den här gången lämnade jag Jönköping och problemet med Halmstadskylten var därmed inte aktuellt. Tills jag kom till Markaryd, alltså. Jag visste att jag inte skulle till Halmstad så jag undvek skickligt att köra åt det hållet.

Det var inte förrän jag var framme i Emmaljunga som jag begrep att jag kört fel. Borde inte ett visst mått av sunt förnuft ingå som körkortskrav? Eller åtminstone att man kan läsa en karta? Det skulle ha sparat mig många mil genom åren.

Psalmer och äppelvin

Ibland börjar man på ett ställe och slutar i en helt annan ände och efteråt har man ingen aning om hur det gick till att komma dit.

Sedan försöker man följa tråden bakåt och blir förvånad.

Den här gången började det med att jag en vecka var nära att sänka vårt lag i quiz. Frågesportsledare Svante ville veta vilken som var nyligen bortgångne Alf Robertsons största hit. Barbro skrev snabbt ner en låttitel som var totalt okänd för mig. Jag tänkte så att det slog gnistor i huvudet och till slut kom jag fram till ett par stavelser som utvecklade sig till en annan låttitel. Självbelåten tyckte jag mig ha kommit på något riktigt bra, och svaret ändrades.

Från rätt till helt fel, visade det sig. Fast ibland kan man inte acceptera ett svar. Jag har exempelvis fortfarande svårt att tro att det var Tintin Anderzon på en bild från en quiz för några år sedan. Och den här gången har jag svårt att inse att ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” skulle vara Alf Robertsons största hit. Jag har aldrig hört den. Däremot känner väl varenda människa till ”Lasse och Marie”.

Flera dagar senare malde detta ännu i min hjärna och en kväll satte jag mig att googla. Överallt där Alf Robertsons namn dyker upp finns även den där fåniga låttiteln om hundar och äppelvin (ibland är vinet hembränt, och har följaktligen förvandlats till calvados). Men i noggranna texter står även att ”Lasse och Marie” var hans första hit. Och största, vill jag hävda i min blinda envishet. (Hans sista lär, enligt uppgift på nätet, bli en svensk version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg”.)

Det var när jag skummade igenom sökträffarna på google som blicken föll på namnet Lars Hollmer, en av medlemmarna i Samla Mammas Manna, mina husgudar på sjuttiotalet. Han har, precis som Alf Robertson, dött nyligen vilket var en smula chockartat att läsa om. Hollmer blev känd i början av åttiotalet med dragspelslåten ”Boeves psalm” som fortfarande spelas över nästan hela världen.

Och hur står det till med övriga i bandet? Jag letade mig fram till Coste Apetrea, sökte förgäves efter rätt Lars Krantz och gick sedan raskt vidare till trummisen Hasse Bruniusson, som förblivit idealen trogen. Jag hittade en hemsida med ett av hans projekt, Flying Food Circus, klickade på ljudfilerna och upptäckte att musiken gick rätt in i mig på samma sätt som när jag var sjutton år och hörde Samla första gången. På en sajt står att musiken är både lekfull och djupt seriös, rolig och sorglig, knepig och lättnynnad. Det är ungefär så som allt annat intressant i tillvaron kan beskrivas.

En stund senare stängde jag av datorn och funderade över hur jag hamnade hos Flying Food Circus. Jag nystade upp tråden, följde den in och ut ur kaninhål och andra trånga utrymmen innan jag till slut var tillbaka med funderingarna kring Alf Robertson.
Vandringen i cybervärlden var ganska trevlig. Men jag har fortfarande ingen aning om hur ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” låter. Kan det verkligen ha varit hans största hit?

Sviken av otacksamma kräk

Jag begriper inte hur fåglar tänker. Om de har någon plan eller bara låter sig styras av instinkter.

När det är sommar hänger de dagligen i min trädgård för att leta efter godsaker. Körsbärsträdet, som aldrig lyckas frambringa mer än något tiotal frukter, är deras favoritkrog. Hur jag än bär mig åt för att freda trädet hittar de en väg till de halvmogna bären. Det är likadant med jordgubbarna. Skatorna sitter på pinnarna som håller uppe skyddsnätet och stirrar på mig med ondskefulla blickar innan de hånfullt hackar i sig det de kommer åt.

Varför beter de sig så? Om sommaren är skogen full av fågeldelikatesser, och gräsmattorna ligger öppna för maskjakt. Det finns ingen anledning för dem att söka mat bland bärbuskar och fruktträd. Likväl gör de det. Utsätter sig frivilligt för min vrede och accepterar att ideligen störas, i bästa fall skrämmas, i sin dagliga jakt på mat.

Sedan blir det vinter. Då är de färre, maten finns inte längre i samma överflöd och de borde söka sig till trädgårdarna för att kolla om det inte finns framdukade delikatesser att hacka i sig.

Jag har inte matat fåglar under vintern tidigare, eftersom jag inte bott i huset under dessa månader. Någonstans har jag läst att man måste fortsätta mata dem om man en gång börjat. Det är grymt att bara utfodra dem sporadiskt.

Grym vill jag bara vara om sommaren, när jag ursinnig jagar bort dem från mina bär. Om vintern vill jag vara mild till sinnet. Den här vintern vill jag även vara generös.

Jag började med att trä äpplen på en tråd. Mellan varje äpple knöt jag en bit kraftig blomsterpinne, så att fåglarna skulle ha något att sitta på medan de mumsade på godsakerna. Eftersom jag vet att fåglarna hittar till mitt körsbärsträd var det där jag hängde upp äppelraderna. Sedan slog jag mig ner vid ett fönster för att iaktta festen.

Den uteblev. Det kom inte en enda fågel till mitt arrangemang. Inte en enda fågel ville ha maten jag i all välmening hängt ut till dem.

Sådant kan knäcka den bäste. Äpplena ruttnade och jag slängde dem på komposten. Sedan köpte jag en hel hög talgbollar och hängde ut i körsbärsträdet samt i en kaprifolhärva. Här har ni, era otacksamma kräk, tänkte jag och väntade på en reaktion.

Efter en evighet hittade den första fågeln fram. Den flög snabbt därifrån och sedan dröjde det ett bra tag tills nästa kom på inspektionsrunda. Om fåglarna vore lika kallsinniga om sommaren hade vi kunnat leva i utsökt harmoni.

Men så blev det riktigt kallt några dagar och trafiken till bollarna blev tätare. Till och med en hackspett hittade dit. Jag kastade några äpplen på marken under trädet och vred sönder ett halvt vörtbröd, och därmed var koltrastar och skator nöjda.

Då stod jag plötsligt inför nästa problem. En dag satt tio fåglar av samma art runt bollarna. Fåglarna var vita och hade nedhasade svarta hättor på nacken. Min brist på kunskap blev uppenbar. Det var varken blåmes, talgoxe eller sidensvans, de enda mindre fåglar jag känner igen. Efter idogt sökande lyckades jag identifiera dem. Jag kände mig som en upptäcktsresande när jag stolt kunde konstatera att besökarna var stjärtmesar.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag senast hade påhälsning. Till sommaren ska jag ta de talgbollar jag har över och kasta på fåglarna. Det är i alla fall ett språk de förstår sig på.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009

Smärtsamma möten i nyårstid

Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.

Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.

På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.

Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.

Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.

Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.

Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.

Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.

Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.

Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?

Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.

Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.