I begynnelsen fanns inte internet. Det är faktiskt lite svårt att förstå även för en som var med på den tiden då cyberrymden inte var uppfunnen.
Uppringt internet var första vägen ut i rymden. Det var fantastiskt. Via en dator, en telefon, ett modem och en sladd kunde man nå ut till den där okända världen. Jag anslöt mig till bank via internet och det var sannerligen ett äventyr varje gång jag skulle betala räkningarna.
I samma stund som allt var klart och skulle okejas en sista stund kopplade modemet ner och den tidsödande proceduren fick göras om igen.
Sedan kom krav på snabbare vägar till internet och någonting som jag alltid föreställt mig som ett brett platt lakritssnöre blev lösningen. Jag värjde mig i det längsta för det här med bredband. Så himla mycket behövde jag inte internet att jag tänkte betala hundratals kronor varje månad. Men så dök det upp ett företag som erbjöd gratis bredband.
Ingenting i livet är gratis. Förr trodde man att frisk luft var fritt men nu krävs skyhöga bensinpriser för att man på sikt eventuellt ska kunna andas in frisk luft. Men gratis bredband lät precis som något jag kunde tänka mig att testa. Gratis var bredbandet när det inte användes. I övrigt betalade man för mängden information man tog del av. Dyrast var att ladda ner rörliga bilder. I stort sett tyckte jag att det fungerade bra. Och under de vår-, sommar- och höstmånader då jag inte utnyttjade bredbandet var det rasande billigt. Sedan köptes företaget upp av en operatör som brukar skryta med att hålla väldigt låga priser och jag erbjöds följa med. Okej, tänkte jag, nu har jag vant mig vid bredband och måste ha det.
I slutet av januari sa jag upp abonnemanget via företagets hemsida eftersom jag inte skulle bo kvar i lägenheten. Tre månader senare förväntade jag mig att bli fri, men i stället kom en faktura som meddelade att företaget tänkte dra en summa från mitt konto precis som vanligt.
Jag ringde upp företaget och krävde en förklaring. Varför fick jag en faktura trots att uppsägningstiden nu var över?
”Vi har inte fått in någon uppsägning”, sa kvinnan jag pratade med. ”Jag sa upp abonnemanget i slutet av januari, och jag har fått ett mejl från er som bekräftar att ni tagit emot uppsägningen”, svarade jag.
”Vi har inte fått in någon uppsägning”, sa kvinnan och jag körde min replik i repris.
Så där höll vi på och jag blev så arg att det vällde ut svart rök ur öronen.
Till slut kom vi överens om att jag skulle skicka in den mejlkontakt som förekommit. Ett par veckor senare fick jag ett brev där det stod att mitt bredbandsabonnemang var uppsagt och skulle avslutas tre månader senare.
Jag höll för öronen en stund. Sedan ringde jag upp och förklarade mycket långsamt att jag sagt upp abonnemanget i slutet av januari och inte tänkte betala avgift för ytterligare tre månader. Förmodligen fanns en liten varningstriangel bredvid mitt namn, en sådan som indikerar att de har med en obalanserad människa att göra, för efter en kort paus fick jag besked att de tänkte avsluta mitt abonnemang där och då.
Tio dagar senare fick jag en faktura med en prydlig påminnelseavgift på femtio kronor. Det var en miss i kommunikationen som reddes ut med ett telefonsamtal. Varningstriangeln vid mitt namn fanns säkert kvar. Jag hoppas att den hindrar dem från att någonsin kontakta mig och erbjuda mig att bli kund hos dem.
Tidigare publicerat i Hallandsposten 26 maj 2008.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
