Jag var på en musikfestival i Leicester förra helgen. Även om jag trivs allra bäst hemma skadar det inte att lämna sitt bekväma liv då och då.
Att resa är allt annat än bekvämt. Ofta börjar resan tidigt. Jag ställde mobilen på väckning tjugo minuter över fem på morgonen, och för säkerhets skull lät jag även klockradion väcka mig vid samma tid.
Jag vaknade varken av radion eller mobilen. Det berodde naturligtvis på att jag satt i öronproppar för att inte bli störd av fågelsången klockan tre på morgonen. I vanliga fall vaknar jag av radion även med öronproppar i, men den kanal jag valt börjar inte sändningarna förrän kvart i sex.
Av en slump öppnade jag ögonen strax före halv sex och flög upp. Jag brukar använda mobilen till väckare när jag verkligen vill vara säker på att vakna, så att den helt fräckt underlåtit att pipa gjorde mig upprörd.
Vid en närmare granskning visade det sig att signalen i min nya mobil var så svag att man måste vara vaken för att höra den. Vad är det för fel på moderna mobiler? Sms-signalen är också svag, den har jag tvingats byta ut mot en ringsignal.
Jag har inga problem med att stiga upp tidigt. Problemen börjar inte förrän ett par timmar senare när jag hunnit ikapp mig själv och inser att jag faktiskt är vaken vid alldeles fel tid. Då vill mina ögon slutas igen.
En sak som förbryllar mig i samband med resor är hur beskedliga människor är. Hur underdånigt de köar till incheckning, till säkerhetskontroll, till boarding och för att få en plats i planet. En plats med nästan inget utrymme för benen och utan någon behaglig lutning av ryggstödet. Och inte ens den torraste lilla brödskalk blir man serverad.
Vad är det egentligen som får folk att utan vidare ta av sig skorna i säkerhetskontrollen? Eller bältet? Unga män behöver sina livremmar för att hålla byxorna ovanför knävecken, men vid flygplatsernas säkerhetskontroll åker bältet av och byxorna ner.
När jag var på väg hem från Leicester fick jag för mig att jag ville kliva av planet. Inte för att jag ville stanna i Leicester (det är inte någon speciellt vacker stad och jag skulle inte vilja bo där) utan för att jag plötsligt avskydde tanken på att sitta instängd i ett trångt flygplan utan möjlighet att röra mig.
En av anledningarna till att det bara blev en tanke var att planet redan befann sig högt uppe i luften när jag ville kliva av. Jag bestämde mig raskt för att aldrig flyga mer. Kanske inte ens resa fler gånger. Men eftersom jag fick en sådan fin resväska i födelsedagspresent förra året, som jag till och med kommer ihåg låskoden till, har jag redan tänkt om. Även om jag tycker allra bäst om att vara hemma, gunga min själ i en hammock och sova gott i min egen säng, så måste jag skärpa mig då och då och bege mig ut i världen.
När jag befinner mig ute i världen tycker jag att det är ganska intressant. Det är vägen dit och därifrån som jag skulle vilja slippa. Jag önskar man kunde knäppa två gånger med fingrarna, eller möjligen tre. Med den första knäppen skulle man kliva ur flygplanet, med den andra skulle passkontrollen vara över och väskan lyckligt och väl ha anlänt på transportbandet och med den tredje och sista knäppen skulle man ha nyckeln till hotellrummet i sin hand.
Sedan kan det roliga börja. Bekvämligheten får vänta tills man är hemma igen.
Även publicerad i Hallandsposten 23 juni 2008
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
