Siffror är som ett främmande språk för mig. Jag gick i sjunde klass när jag upptäckte det. Märkligt nog var det tre bokstäver som fick mig att inse siffrornas frånstötande mystik, nämligen x, y och z. Samtidigt pratades det om mängdlära och talpar och andra fenomen, och jag kände hur jag långsamt flöt bort på en flotte och lämnade matematikens irrläror bakom mig.
När Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö” erövrade världen insåg jag för första gången att det troligen fanns något tilltalande i matematik och siffror. Under några korta desperata ögonblick ville jag bli en sådan som förstod matematik. Lyckligtvis gick det över.
Sudoku var en form av hjärngymnastik som jag noggrant undvek eftersom det gick ut på att samla siffror. Sedan var det en som långsamt och mycket pedagogiskt förklarade för mig att man varken behövde addera, subtrahera, multiplicera eller dividera siffrorna, utan bara identifiera dem och ge dem rätt plats i sammanhanget.
Men nu har jag ställts inför värsta tänkbara utmaning. Jag måste lära mig bokföra.
Genom årens lopp har jag burit mycket böcker, ibland även fört bokkassar framför mig, och jag har tidvis fört in i böcker olika saker som jag funnit värda att lägga på minnet, men aldrig att jag snuddat vid innebörden av bokföring.
Strax innan min debutroman kom ut i höstas startade jag enskild firma och köpte ett par tjocka böcker som skulle lära mig allt om att driva ett litet företag. Vissa avsnitt hoppade jag över, och andra fick mig att se mig om efter närmaste fönster att kasta mig ut från.
Moms. Det är inte mums. I synnerhet inte när man upptäcker att man ibland ska räkna ut momsen baklänges. Bokmomsen är sex procent, vilket är lätt att förstå sig på. Men ibland ska man räkna baklänges och då blir den mindre än sex procent. I slutändan blir det dock lika mycket.
Eftersom jag aldrig fattat vad bokföring egentligen är har jag trott att det varit nog om jag samlat alla kvitton och papper i en pärm och vid årets slut varit beredd att visa upp hur mycket det finns på mitt konto och hur mycket jag har i handkassan. Med väldigt enkel matematik kan man utifrån det se om företaget går med vinst eller förlust.
Men så är det förstås inte. Det ska föras bok. Varje transaktion och vartannat andetag ska noggrant antecknas och föras in i rätt kolumn. Jag var inne i en bokhandel för att köpa en bok att föra in siffror i, men lade den ifrån mig eftersom det stod debet och kredit i olika kolumner, och jag vet inte vad det betyder.
Räddningen kom i form av ett bokföringsprogram på nätet som jag laddat ner och testar. En bilaga utlovade att jag kan lära mig bokföring på tjugo minuter.
Jag läste om lille Kalle som bokförde sina utgifter eftersom hans pappa ville veta vart pengarna tog vägen. Enkelt, tyckte jag och slappnade av. Sedan började problemen. Kalle var nämligen en klurig figur och började med dubbel bokföring.
Oj, tänkte jag och gjorde en grimas för mig själv, det här var inte bra. Har lille Kalle redan planer på hur han ska kunna lura sin pappa? En bokföring som tål granskning och en inofficiell som berättar om de verkliga transaktionerna. Sådant har man ju sett på tv.
Efter tjugo minuter snurrade det mer än vanligt i mitt huvud. Jag bestämde mig för att lägga ner mina författarplaner och ägna mig åt något som absolut inte kräver bokföringskunskap.
Stillsam läsning av trädgårdstidningar, kanske.
Tidigare publicerat i Hallandsposten 12 maj 2008.