Jag borde förmodligen gå i terapi men jag är rädd att terapeuten skulle försöka förmå mig att röra vid en groda då. Det är ju så det går till. Exponering, kallas det. Man ska exponeras för det otäcka. Jag tror inte att jag skulle kunna förmå mig att röra vid en groda. Inte utan att svimma i alla fall. Eller dö.
Men jag har tränat på egen hand. Först genom att titta på bilder av grodor, sedan genom att titta på filmer om grodor. Och till slut genom att, helt oavsiktligt, få syn på en och annan groda i naturen.
I somras vilade till exempel en padda ut under en presenning i min trädgård. Jag lyfte på presenningen för att komma åt lite jord och då rörde den på sig. Det gjorde jag också. Jag gick med hastiga steg därifrån.
Men jag är på rätt väg. Eller åtminstone var jag det. För ett par somrar sedan var mardrömmen över mig mitt på blanka eftermiddagen och det var lite svårt att hantera. Jag tror att jag berättat om det förut. En balja med vatten som jag böjde mig fram för att tömma. Så fick jag syn på en groda. Och sedan en till och ytterligare två.
Det är vad min mardröm handlar om. Först en groda och sedan flera, tills jag inte vet var jag ska sätta fötterna.
Förra sommaren fick jag syn på en padda på altanen. Nu har du chansen, tänkte jag och bestämde mig för att klara av situationen. Den paddan dog efter några timmar. Kanske hade den fobi för femtioåriga kvinnor. Det är nog värre än grodfobi.
I övrigt mår jag bra. Jag har till och med börjat jogga igen efter ett uppehåll på flera månader. En dag när jag var ute och sprang blev jag stoppad av en utländsk cykelturist som frågade efter vägen till Gullbranna. Han undrade om det fanns en väg som gick parallellt med motorvägen, och det fanns det ju. Men hur skulle jag kunna förklara på min rostiga engelska? Jag gav honom de instruktioner jag tyckte var enklast och han tackade och trampade iväg.
Medan jag lufsade vidare funderade jag på om jag skulle ha kunnat förklara på ett bättre sätt, med mer schvung och finess. Och så räknade jag ut att om han körde fel borde han göra det på ett sådant sätt att vi skulle mötas igen, och då kunde jag lätt visa honom rätt.
När jag kom till randen av Hökafältet spanade jag bortåt vägen mot Hökhult och upptäckte honom. Härligt, han var helt rätt i tid och rum. Jag sträckte på mig och spänstade vidare.
Plötsligt fick jag syn på något och stannade. Det var en liten groda. Mallig som jag var efter min lyckade guidning tittade jag på grodan och kände ingen rädsla. En liten groda, tänkte jag. Jaha. Och fortsatte jogga.
Då upptäckte jag nästa groda. Oj, en till, tänkte jag. Och sedan såg jag nästa. Och ännu fler. Hela vägen var full av små jävla grodor.
En gång i tiden fick jag höra, av en OS-guldmedaljör och expert på området, att jag hade en vårdad joggingstil (men väldigt dåligt kondition). Jag är säker på att han skulle ändra omdöme om han sett min fortsatte färd den här dagen.
Jag övergick till att springa på tå och lite grand som hästen på ett schackbräde. Snett åt sidan och lite framåt. Samtidigt viftade jag med armarna uppe i öronhöjd och utstötte ljud: ”ousch, ousch, ousch”.
Mardrömmar borde ha vett att stanna där de hör hemma och inte överfalla en stackars vaken människa.
Även publicerad i Hallandsposten 1 september 2008.
