Tomt skrammel i maskinparken

Tvättmaskinen har hängt med länge och de senaste åren läcker den en aning. Fast det är inte värre än att det kan hejdas med en trasa. Jag gillar min tvättmaskin, den har ett gulligt namn och har aldrig tjafsat med mig.

En dag läckte den mer än vad som kan anses vara nyttigt, så jag började försiktigt snegla efter en ny maskin. Den ska vara smal, ha större trumma än min gamla och helst ha ännu bättre centrifugeringsförmåga. Sådana maskiner finns. Men sedan jag bestämde mig för vilken maskin jag ska köpa har min lilla tvättbjörn slutat läcka. Så den får hänga med ett tag till.

Centraldammsugaren tystnade en dag i vintras. Den står i en garderob och är lätt att byta ut. Jag kollade på nätet om det fortfarande tillverkas centraldammsugare av den typ jag har, sådana som man inte ska installera med rör i väggarna.

Jodå, det finns. De är ännu mindre och förhoppningsvis lika trevliga att ha i en garderob som den gamla varit. Innan jag bar ut den till grovsoporna gav jag den en sista chans till revansch. Jag gillar dammsugare som återuppstår från de döda. Den behövde uppenbarligen bara vila sig en smula. Jag är ju så ruskigt flitig med dammsugare (inte) att den ansåg sig temporärt överhettad. Nu jagar den dammråttor som aldrig förr.

Gräsklipparen flyttade in i ett nytt hus i höstas. När jag lät bygga mitt lilla fina förråd (som jag är väldigt nöjd med) gjorde jag det först och främst för att min uppladdningsbara gräsklippare skulle ha någonstans att bo, och kunna laddas utan att jag måste dra en lång sladd över halva tomten. Men den otacksamma maskinen fattade inte hur bra den fick det. Den tvärdog. Ville inte laddas. Gick inte att starta.
Jag letade upp ett fräscht alternativ och inväntade våren för att inhandla ett nytt exemplar.

När gräset började spira bestämde jag mig för att lura den gamla gräsklipparen och låtsa att jag inte fattade att den tjurade. Jag satte den på laddning (ingen lampa tändes) och efter ett par dygn tog jag ut den och vred på startnyckeln. Maskinen startade, precis som den skulle och multiklippte hela gräsmattan utan protest.

Diskmaskinen är så dum att jag vill sparka på den. Den diskar inte rent. Jag har rengjort den, kalkat ur den, hällt i spolglans och stuckit in huvudet i maskinen för att skrämma den, men det är som att spela på lotteri. Ibland blir det bra, oftast inte. Att säga att jag hatar den är en underdrift. Om den inte skärper sig åker den ut.

De enda problem jag har med frysboxen och spisen är att jag är trött på dem. Boxen har jag haft i fjorton år och det är snart legitimt att kassera den och köpa ett skåp i stället. Men spisen är bara nio år och det enda felet med den är att den har plattor i stället för häll.

I somras när jag hade en mus inneboende några dagar önskade jag att den skulle gnaga sönder någon vital sladd på spisen så jag kunde köpa ny, men det gjorde den inte. Den lämnade bara efter sig lortar här och där. Och en äckelkänsla som inte gått över än (tack Cayenne, för att du bar in en mus i huset).

Jag vill ha en spis med häll. Men om jag förtidspensionerar den fullt fungerande spisen är jag övertygad om att tvättmaskinen, dammsugaren, gräsklipparen och frysboxen lägger ner verksamheten följande dag. Så jag får fortsätta lyssna till deras tomma vapenskrammel och fjäska för att hålla dem vid liv.

Även publicerad i Hallandsposten 27 april 2009.

Jordnära rikedomar

Det här med rikedom är inte helt lätt. På många sätt tror jag att det är som med skönhet: det beror på vem betraktaren är. När jag betraktar mitt bibliotek känner jag mig rik. Tack alla författare som förser mig med ordkombinationer som gör att min tillvaro aldrig behöver kännas tom och meningslös.

Vid denna tiden på året flödar rikedomen över mig så fort jag möter en dag då solen skiner. Jag har börjat gå mina rundor i trädgården. Bortsett från att snödropparna aldrig kom upp är allt precis som jag hoppats på. Spetsiga gröna spjut sticker upp ur den förvildade gräsmattan på baksidan av huset. Jag hade glömt att jag grävde ner lökar där i höstas, men blev påmind när jag upptäckte stora cirklar i marken, som om någon skurit loss grässvålen och sedan lagt den på plats igen.

Pärlhyacinter och scilla visar också sina söta små trynen. Krokusarnas tid är redan förbi. Det gick i ett nafs. Över en natt.

Jag var som vanligt ute i min stökiga trädgård när jag fick syn på några minipåskliljor som var på väg att börja blomma precis vid kanten av en uppochnervänd skottkärra. I ett par steg var jag framme vid kärran och lyfte bort den. Dagens överraskning visade upp sig under kärran: en stor kruka alldeles full med blommande krokusar. Jag måste ha preparerat krukan med lökar för ett par år sedan och ställt undan och glömt bort den efter förra vårens blomning.

Nu bar jag fram den till förrådet och njöt av den våldsamma blomningen.

Två dagar senare var alla blommor borta och stjälkarna kapade fem centimeter ovanför krukans kant. De kära vännerna på långa ben, som trivs så illa på is, hade varit framme, lockade av påskens allra vackraste salladsbuffé.

Men jag låter mig inte nedslås. Det går inte att nedslås sådana här dagar. Och rikedomen är så stor, närmast tung, att den knappt kan hanteras. Jag förvarar den i fem svarta sopsäckar. Tittar på den då och då. Känner mig spendersam och tömmer en av säckarna i odlingsbäddarna. Gräver en grop i en rabatt och häller ner en rejäl kladd innan jag placerar en stor lupinplanta som jag flyttat. Om ett par månader ska det blomma rosa, blåa och vita lupiner i rabatten. Rikedom. Slösande rikedom.

Innehållet i ännu en säck strös ut i andra rabatter och myllas försiktigt ner. Jag sänder en tacksam tanke till Idas hästar och det de lämnar efter sig. Och till Ida som låter mig hämta hästskit och påstår att hon bara är glad att bli av med den.
Hon är rik: behöver aldrig stå utan gödsel i rabatter och odlingar.

Men min rikedom slutar inte vid hästskit, den är större än så. I förra veckan tömde jag varmkomposten och kunde konstatera att maskarna gjort ett gott jobb. Och förökat sig kopiöst. De vällde ut när jag tömde tunnan och grävde fram komposten. I den magra jord som min trädgård är skapad på kommer maskarna att göra gott. Och några slitsamma timmar senare var komposten rättvist fördelad över alla jordytor. Det gäller att sprida rikedomen så att den kan bidra till sådant som berikar livet ytterligare. Blommor, exempelvis. Och egenodlade grönsaker.

I år har jag utökat mitt potatisland till att omfatta åtta plasthinkar och två stora odlingsbaljor. De första skotten har redan tittat upp och om mindre än två månader är det dags att tömma första hinken och konstatera att det är ett bra år för potatisodling.

Nyupptagen, kokt potatis med en liten klick gräddfil och några korn salt: det är vad jag kallar rikedom.

Även publicerad i Hallandsposten 14 april 2009.

Om käringars lott i livet

Det kan ha sina fördelar ibland att vara käring. Inte för att det händer ofta. Vanligen bör käringar hålla sig ur vägen, oavsett om de bär hatt eller käpp, alternativt basker och kundvagn, eller är så små att de ännu inte insett sin käringlott.

Speciellt roligt är det inte att konstatera denna märkliga omständighet men man kan inte längre blunda för fakta. Precis som George Orwell en gång uttryckte det om djur, att alla djur är jämlika fast somliga är mer jämlika än andra, är det nog så illa ställt att käringar är mindre jämlika än andra delar av befolkningen.

Och käring blir man hur lätt som helst. Eller kärring, för att ytterligare förvärra begreppet. Jag har alltid förordat en skillnad mellan de två stavningarna, bortsett från den extra bokstaven. Att vara käring är inte alls så nedsättande som att vara kärring. Denna tolkning har jag dock inte funnit något belägg för, så det har nog mest varit ett önsketänkande från min sida.

Om två människor står med huvudena tätt ihop och pratar kan det mycket väl hända att de på en enda gång blir utsatta för omgivningens förakt.

– Stå inte där och skvallra som två kärringar!

Eller om någon exempelvis tycker att det finns fortskaffningsmedel som är betydligt behagligare att färdas med än flyget, kan en annan föraktfullt fnysa:

– Var nu inte en sådan kärring, det är klart att vi ska flyga!

En felaktigt knuten råbandsknop kallas ofta käringknut, oavsett vem som åstadkommit den.

Så kärringar är dels illvilliga, dels fega och dessutom tämligen odugliga när det gäller att göra knopar.

Fast ibland är det, som sagt, rätt åtråvärt att vara käring. Eller kärring, för den delen.

Säg skärtorsdag som ett exempel.

Visst raljeras det en hel del om att en och annan drar iväg till Blåkulla. Men innerst inne handlar det om avundsjuka.

På skärtorsdagen vill nästan alla vara kärringar.

Till affären hemma inbjöds en skärtorsdag alla små påskkärringar att få sina påskägg fyllda med godis och se barnprogram på dvd.

Och bakom alla hucklen, rödfärgade kinder, svartmålade fräknar på näsan och långa kjolar dolde sig inte bara små flickor.

Även pojkar fann denna dag uppenbara fördelar i att bli betraktad som kärring.

Minsta kärringen satt i en kundvagn och tuggade på ett korvbröd. Hennes huckle nådde halvvägs ner på ryggen och ansiktet var så litet att det knappt fanns plats att måla annat än mycket små röda fläckar på kinderna.

Frågan är om hon ens lärt sig äta godis än. Kanske genomförde godissugna föräldrar en kupp.

Korvbröd gillade hon i alla fall, den lilla. Och när pappan även hittade tillhörande korv i kundvagnen och erbjöd kärringen denna spis var lyckan gjord.

För ett ögonblick fäste hon sin blick på mig och med munnen full av halvtuggad korv kostade hon på sig ett stort, nästan tandlöst och oemotståndligt flin.

Jag betvivlar dock att hon kom iväg till Blåkulla. Det gjorde inte heller den kärring som varje påsk parkerar i ett av mina verandafönster. Hon heter Olivia, är trettio centimeter lång, ful som stryk och startklar, med kvasten mellan benen och allt.

Tänk er förresten att flyga på en kvast, det kan inte vara speciellt enkelt. Inte skulle jag känna mig som en feg kärring om jag kunde. Eller vågade.

Anledningen till att inte Olivia kom iväg beror säkert på att hon inte fick någon katt med sig.

Kanske ramlade den av på vägen. Jag såg en svart katt på taket till ett hus i lördags.
Den stod och spanade mot skyn och såg rätt vilsen ut. Jag tror att den längtade efter sin käring till matte.

Ett gammalt kåseri, tidigare publicerat i Hallandsposten.