Det här med rikedom är inte helt lätt. På många sätt tror jag att det är som med skönhet: det beror på vem betraktaren är. När jag betraktar mitt bibliotek känner jag mig rik. Tack alla författare som förser mig med ordkombinationer som gör att min tillvaro aldrig behöver kännas tom och meningslös.
Vid denna tiden på året flödar rikedomen över mig så fort jag möter en dag då solen skiner. Jag har börjat gå mina rundor i trädgården. Bortsett från att snödropparna aldrig kom upp är allt precis som jag hoppats på. Spetsiga gröna spjut sticker upp ur den förvildade gräsmattan på baksidan av huset. Jag hade glömt att jag grävde ner lökar där i höstas, men blev påmind när jag upptäckte stora cirklar i marken, som om någon skurit loss grässvålen och sedan lagt den på plats igen.
Pärlhyacinter och scilla visar också sina söta små trynen. Krokusarnas tid är redan förbi. Det gick i ett nafs. Över en natt.
Jag var som vanligt ute i min stökiga trädgård när jag fick syn på några minipåskliljor som var på väg att börja blomma precis vid kanten av en uppochnervänd skottkärra. I ett par steg var jag framme vid kärran och lyfte bort den. Dagens överraskning visade upp sig under kärran: en stor kruka alldeles full med blommande krokusar. Jag måste ha preparerat krukan med lökar för ett par år sedan och ställt undan och glömt bort den efter förra vårens blomning.
Nu bar jag fram den till förrådet och njöt av den våldsamma blomningen.
Två dagar senare var alla blommor borta och stjälkarna kapade fem centimeter ovanför krukans kant. De kära vännerna på långa ben, som trivs så illa på is, hade varit framme, lockade av påskens allra vackraste salladsbuffé.
Men jag låter mig inte nedslås. Det går inte att nedslås sådana här dagar. Och rikedomen är så stor, närmast tung, att den knappt kan hanteras. Jag förvarar den i fem svarta sopsäckar. Tittar på den då och då. Känner mig spendersam och tömmer en av säckarna i odlingsbäddarna. Gräver en grop i en rabatt och häller ner en rejäl kladd innan jag placerar en stor lupinplanta som jag flyttat. Om ett par månader ska det blomma rosa, blåa och vita lupiner i rabatten. Rikedom. Slösande rikedom.
Innehållet i ännu en säck strös ut i andra rabatter och myllas försiktigt ner. Jag sänder en tacksam tanke till Idas hästar och det de lämnar efter sig. Och till Ida som låter mig hämta hästskit och påstår att hon bara är glad att bli av med den.
Hon är rik: behöver aldrig stå utan gödsel i rabatter och odlingar.
Men min rikedom slutar inte vid hästskit, den är större än så. I förra veckan tömde jag varmkomposten och kunde konstatera att maskarna gjort ett gott jobb. Och förökat sig kopiöst. De vällde ut när jag tömde tunnan och grävde fram komposten. I den magra jord som min trädgård är skapad på kommer maskarna att göra gott. Och några slitsamma timmar senare var komposten rättvist fördelad över alla jordytor. Det gäller att sprida rikedomen så att den kan bidra till sådant som berikar livet ytterligare. Blommor, exempelvis. Och egenodlade grönsaker.
I år har jag utökat mitt potatisland till att omfatta åtta plasthinkar och två stora odlingsbaljor. De första skotten har redan tittat upp och om mindre än två månader är det dags att tömma första hinken och konstatera att det är ett bra år för potatisodling.
Nyupptagen, kokt potatis med en liten klick gräddfil och några korn salt: det är vad jag kallar rikedom.
Även publicerad i Hallandsposten 14 april 2009.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
