Det kan ha sina fördelar ibland att vara käring. Inte för att det händer ofta. Vanligen bör käringar hålla sig ur vägen, oavsett om de bär hatt eller käpp, alternativt basker och kundvagn, eller är så små att de ännu inte insett sin käringlott.
Speciellt roligt är det inte att konstatera denna märkliga omständighet men man kan inte längre blunda för fakta. Precis som George Orwell en gång uttryckte det om djur, att alla djur är jämlika fast somliga är mer jämlika än andra, är det nog så illa ställt att käringar är mindre jämlika än andra delar av befolkningen.
Och käring blir man hur lätt som helst. Eller kärring, för att ytterligare förvärra begreppet. Jag har alltid förordat en skillnad mellan de två stavningarna, bortsett från den extra bokstaven. Att vara käring är inte alls så nedsättande som att vara kärring. Denna tolkning har jag dock inte funnit något belägg för, så det har nog mest varit ett önsketänkande från min sida.
Om två människor står med huvudena tätt ihop och pratar kan det mycket väl hända att de på en enda gång blir utsatta för omgivningens förakt.
– Stå inte där och skvallra som två kärringar!
Eller om någon exempelvis tycker att det finns fortskaffningsmedel som är betydligt behagligare att färdas med än flyget, kan en annan föraktfullt fnysa:
– Var nu inte en sådan kärring, det är klart att vi ska flyga!
En felaktigt knuten råbandsknop kallas ofta käringknut, oavsett vem som åstadkommit den.
Så kärringar är dels illvilliga, dels fega och dessutom tämligen odugliga när det gäller att göra knopar.
Fast ibland är det, som sagt, rätt åtråvärt att vara käring. Eller kärring, för den delen.
Säg skärtorsdag som ett exempel.
Visst raljeras det en hel del om att en och annan drar iväg till Blåkulla. Men innerst inne handlar det om avundsjuka.
På skärtorsdagen vill nästan alla vara kärringar.
Till affären hemma inbjöds en skärtorsdag alla små påskkärringar att få sina påskägg fyllda med godis och se barnprogram på dvd.
Och bakom alla hucklen, rödfärgade kinder, svartmålade fräknar på näsan och långa kjolar dolde sig inte bara små flickor.
Även pojkar fann denna dag uppenbara fördelar i att bli betraktad som kärring.
Minsta kärringen satt i en kundvagn och tuggade på ett korvbröd. Hennes huckle nådde halvvägs ner på ryggen och ansiktet var så litet att det knappt fanns plats att måla annat än mycket små röda fläckar på kinderna.
Frågan är om hon ens lärt sig äta godis än. Kanske genomförde godissugna föräldrar en kupp.
Korvbröd gillade hon i alla fall, den lilla. Och när pappan även hittade tillhörande korv i kundvagnen och erbjöd kärringen denna spis var lyckan gjord.
För ett ögonblick fäste hon sin blick på mig och med munnen full av halvtuggad korv kostade hon på sig ett stort, nästan tandlöst och oemotståndligt flin.
Jag betvivlar dock att hon kom iväg till Blåkulla. Det gjorde inte heller den kärring som varje påsk parkerar i ett av mina verandafönster. Hon heter Olivia, är trettio centimeter lång, ful som stryk och startklar, med kvasten mellan benen och allt.
Tänk er förresten att flyga på en kvast, det kan inte vara speciellt enkelt. Inte skulle jag känna mig som en feg kärring om jag kunde. Eller vågade.
Anledningen till att inte Olivia kom iväg beror säkert på att hon inte fick någon katt med sig.
Kanske ramlade den av på vägen. Jag såg en svart katt på taket till ett hus i lördags.
Den stod och spanade mot skyn och såg rätt vilsen ut. Jag tror att den längtade efter sin käring till matte.
Ett gammalt kåseri, tidigare publicerat i Hallandsposten.
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
