Tid för eftertanke

Jag står inför uppgiften att flytta om böckerna i mina bokhyllor. Det har gjorts otaliga gånger i mindre omfattning men sällan så radikalt som nu. Fyra nya hyllor gapar tomma och nakna i väntan på böcker. Jag greppar den första bunten från en hylla längre bort. Hans Olof Abrahamssons roman ”Tvekan” är först, följd av Richard Adams ”Den långa flykten”. Ytterligare ett par böcker av Adams är med i greppet, samt Lars Ahlins ”Kanelbiten”.

Innan jag sätter dem längst till vänster på den översta hyllan i första nya bokhyllan blåser jag på dem. Ett dammoln virvlar upp. Jag känner mig med ens förflyttad till ett riktigt bibliotek. Ett sådan som legat dolt för världen under en längre tid och där nu en dörr ställts på glänt så att jag kan smyga in och förundrad se mig omkring.

Eftersom den första bunten böcker greppats mitt i natten tvingas jag avbryta arbetet med att flytta böckerna. Jag är inte intresserad av att plocka fram dammsugaren vid den här tiden på dygnet. Men nästa morgon kopplar jag slangen till centraldammsugaren, letar upp en liten borste som hör till dammsugaren och trycker på knappen.

Ingenting händer. Dammsugaren fungerar inte. Förlängningssladd saknas. Förlängningssladd saknas i hela huset. Alla är upptagna med viktiga kopplingar och jag sätter mig ner för att tillverka en ny sladd. När jag ser de tre olikfärgade trådarna blir jag ytterst tveksam. Bättre att vänta tills jag får besked om vilken av dem som är den (förg)jordade än att koppla fel och tvinga jordfelsbrytaren att träda i tjänst.

Jag hämtar en portabel dammsugare från förrådet. Den saknar praktisk liten borste och efter att förgäves ha letat i en halvtimme startar jag den och drar med röret längs tre av böckernas kanter. Där och då inleds ett arbete som det tar mig flera dagar att komma igenom.

Under tiden tänker jag. Ibland stannar jag upp vid en boktitel jag trodde att jag glömt, ibland fladdrar tankarna ut ur huset och ibland tänker jag bara att jag i själ och hjärta hatar böcker. De är så många, de är så dammiga och det tar sådan tid att få dem på plats.

Jag sneglar nervöst mot slutet av hyllorna. Varje gång man flyttar om böcker på ett grundläggande sätt ställs man inför samma problem. Att lyckas smeta ut dem så att de täcker samtliga hyllor. I slutet av varje plan bör finnas utrymme för åtminstone ett par ännu ej inhandlade böcker. För så fort man fyllt ett plan så att det inte får plats mer än högst ett halvt ark papper kan man vara säker på att en ny bok vill in där. Samtidigt vill man inte stå med en helt tom hylla i slutet, för om man gör det dröjer det inte länge förrän den är fylld av helt andra saker än vad den ursprungligen är tillverkad för.

Ibland lägger jag ner arbetet och går ut för att hugga några stickor så att jag kan tända en trivsam och värmande brasa i kaminen. Jag är inte bra på att hantera yxan. Jag kan stå länge och sikta och sedan hugger jag tio centimeter vid sidan om.

En dag när jag står där och hugger är mina tankar långt borta. Plötsligt upptäcker jag att jag träffat rätt i varje hugg. Tjoff, tjoff, tjoff, som ett riktigt vedhuggarproffs.

Jag bär in stickorna, tänder en brasa och fortsätter dammsuga och flytta böcker. Den lyckade huggningen tål att tänka på. Efteråt. För medan man hugger ska man tänka på annat.

Sista boken i samlingen är Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar”. Efter den finns närmare sex tomma hyllplan. Man kan inte lyckas jämt.

Så fyller man ett förråd

Mitt förråd är nästan klart. Det är bara elen som ska in. Samt en lång hög arbetsbänk framför fönstren, så att mina övervintrande Medelhavsväxter ska få lite lugn och ro några månader. Och så mycket ljus som möjligt. Förmodligen skulle de klara sig utomhus nittiofem procent av tiden, men även i dessa delar av världen slår kylan till hårt och obarmhärtigt någon gång då och då. Det vet jag från tidigare misslyckade försök att låta rosmarin överleva utomhus.

I samma ögonblick som snickarna begav sig av för nya äventyr började jag tömma en bokhylla i biblioteket för vidare transport till förrådet. Medan jag tömde den förundrades jag över hur otroligt mycket papper den rymde. Pärmar, mappar, tidskriftssamlare i en aldrig sinande ström. Golvet i biblioteket fylldes snabbt och jag hann tänka att det där ska jag sortera när jag får tid.

Så fick jag besked från möbelvaruhuset att de skulle komma med de fyra nya bokhyllorna ett par dagar senare. De levererar till det rum där möblerna ska stå så det behövs ledig yta. Jag drog ett djupt andetag och försökte lossa de redan stressade axlarna från sitt uppskjutna läge.

Sedan körde jag till min mamma för att hämta hem de hyllor och flyttkartonger som stått där sedan jag lämnade lägenheten i stan, i väntan på en plats i förrådet. Även om det var några månader sedan jag höll på med mina flyttbestyr kom kroppen ihåg känslan av att bära flyttkartonger.

Den var i maskopi med hjärnan som talade om för den att det jag höll på med var tungt och tråkigt. Jag satte mig över de där signalerna.

När nästan alla flyttlådorna var på plats i förrådet förstod jag att den där garderoben jag hoppats på blir svår att placera om jag inte vill ha den mitt på golvet. I stället för att gräma mig över detta fyllde jag ena väggen med lagerhyllor och sedan började den fas i förrådsfyllandet som jag sett fram emot allra mest. Den gick ut på att tömma en garderob i hallen på plastbackar fyllda med verktyg, färgburkar och annat krafs och flytta dessa till hyllorna i förrådet.

Medan detta skedde sjönk axlarna till en behaglig position och jag kände mig nästan lite lycklig. Eller befriad i alla fall. Jag hade dragit en sladd från huset och kopplat på ett element och ett par lampor och medan regnet smattrade mot plåttaket såg jag ut genom fönstren i mitt lilla förråd och trivdes rätt gott.

Ännu mer trivdes jag när jag såg garderoben i hallen gapa tom. Tänk så mycket jag skulle kunna få plats med där. Men det tillståndet varade bara i några minuter, sedan var jag tvungen att i all hast ställa in lite lådor och lösa prylar i väntan på att få tid att organisera och skapa ordning.

Och i biblioteket låg fortfarande drivor av papper på golvet, och väggarna där de nya bokhyllorna skulle stå var delvis fyllda av udda hyllor och en överfull anslagstavla.

Jag bar ut det mesta i förrådet, ställde där det fanns plats och tänkte att jag ska försöka få tid att organisera lite senare. Lite senare måste jag också försöka hitta en plats för fyra däck. Helst skulle jag även behöva utrymme för min plastkalv. Möjligen under arbetsbänken? Var han högre än nittio centimeter? Jag hämtade en tumstock och mätte. Det icke idisslande kräket är nittiofem centimeter hög både fram och bak. Jag sneglade mot taket. Kanske skulle han kunna hissas upp där. Jag kunde kalla det en installation och bjuda in till vernissage.

Nyss lyste förrådet vitt och fint invändigt. Nu råder kaos, bara delvis organiserat.

Ting som inte talar till oss

Även om det är de stora händelserna som drar till sig mest uppmärksamhet är det de små tingen som bär upp våra liv. Ibland kommer de små tingen till oss utan att vi ber om det.

Två gånger under loppet av några veckor fick jag en liten pryl med posten. Ett litet obehagligt ting som jag inte kunde relatera till. Jag hade ingen aning om vad det var. Det kom tillsammans med en inbjudan om medlemskap i en bokklubb så jag förmodade att det hade med böcker att göra.

Tinget såg ut lite grand som en snigel, en sådan som har hus på ryggen. Eller som en cirkel med svans och en liten pigg under svansen. Kanske en grodd. Men på vilket sätt passade den ihop med bokläsande?

Jag vände och vred på det lilla plastföremålet, försökte gnugga geniknölarna men lyckades inte hitta dem och därmed lyckades jag inte heller lista ut vad den lilla presenten fyllde för funktion. Orolig såg jag mig om i huset. Satt det möjligen diskret uppmonterade kameror uppe i taket? Skulle det när som helst dyka upp en olustig figur och tala om för mig att jag befann mig i ”Dolda kameran”?

Tidigare har jag fått små ting som jag inte heller lyckats artbestämma förrän långt senare. Det har visat sig vara stämplar som man ska använda i samband med klippbokspyssel. Jag försökte i det längsta att använda de små sakerna med utstansade blommor som suddgummi, men det var de usla till. Så kanske var det till pysselvärlden jag skulle vända mig för att få veta vad den lilla piggförsedda grodden var bra till.

Små ting kan driva människor till vansinne. Eftersom jag inte hade varesig tid eller lust att bli vansinnig kastade jag helt enkelt den fåniga lilla grodden och trodde att allt, i och med detta, var över. Inte alls. Några veckor senare kom ett nytt brev med samma mystiska innehåll.


En ring? Fast den var lite för stor. Ett vapen? Vid angrepp för man fram änden på grodden och försvarar sig. Nå, jag skulle nog inte vilja vara James Bond om det enda vapen jag hade att tillgå var en fånig liten plastpryl.

Då kom jag på lösningen. En brevsprättare. Jag hämtade ett tomt kuvert, slickade och förslöt och sedan krånglade jag ner grodden och sprättade upp det.

Det var sannerligen ingen imponerande brevsprättare. Jag läste för femtonde gången igenom välkomstbrevet från bokklubben för att se om det inte, åtminstone i det finstilta, stod vad det var för skräp de skickat.

När jag inte kunde finna ens en svagaste antydning rann sinnet på mig. Jag reste mig och gick för att hämta hammaren. Bar ut både den och det lilla värdelösa tinget på trappan och slog sönder det.

Jag fick kämpa en stund innan jag lyckades få in en fullträff och demolera fanstyget. Snabbt kastade jag resterna och andades ut, klart befriad.

Långt senare fick jag veta att det var en apelsinskalare jag slagit sönder. Jag kan precis se bilden framför mig. Den presumtive bokklubbsmedlemmen sitter i sin fåtölj med en filt om benen och en spännande bok i knäet. I ena handen en apelsin, i den andra, piffigt trädd på långfingret, en apelsinskalare som enkelt och gesvint ser till att bokklubbsmedlemmen får i sig några c-vitaminer för att orka läsa vidare.

Jag vill redan nu flagga för nästa lilla ting som kan tänkas följa med som present i slika sammanhang. Det är en manick som man skruvar på pastejtuben och gör att pastejsträngen blir utplattad.
Fattar ni hur ovärderlig ett sådant litet ting är i de stora sammanhangen?

Även publicerad i Hallandsposten 10 november 2008

Bästa kryddan på maten är luft

Det var inte förrän jag hamnade mitt i ett livsnjutargäng som jag till fullo lärde mig uppskatta konsten att äta ute. Då menar jag inte på restaurang utan i naturen. Jag tycker fortfarande inte om förberedelserna, att stå hemma och göra smörgåsar, brygga te och hälla på termos, lägga ner frukt och servett i ryggsäcken, och allt det andra. Det skulle jag gärna slippa. Men resten – detta att slå sig ner i en solig glänta, eller huka under en hög gran om det är dåligt väder, och packa upp matsäcken, sätta tänderna i smörgåsen eller, som nu senast, en tortillasnibb med smält ost mellan och upptäcka att det smakar hur gott som helst – det uppskattar jag väldigt mycket.

Jag känner en till i min omedelbara närhet som har fått smak på att äta ute. Cayenne är en lustig liten krabat. Sedan han föddes har han varit ett matvrak. När jag lärde känna honom, han var då i treveckorsåldern, gjorde han inget annat än åt och allt sedan dess har han ägnat mycket tid åt att hänga över matskålen. Lugnt och metodiskt har han ätit tills han skådat botten i skålen. Eller ätit några tuggor, gått en kort runda, återvänt till skålen och ätit några fler. Ibland har jag undrat om han möjligen börjar bli senil och glömmer vad han håller på med. Tiden får utvisa hur det är med den saken.

Det stora matintresset har fått honom att bli lite rund om magen och trots dietmat och noggrannhet i utportionerandet har det varit omöjligt att banta ner honom. I somras fick jag tips på en annan sorts mat, en som skulle vara extra bra just för katter som behöver gå ner i vikt. Cayenne gillade inte den där maten. Jag plågade honom med den i ett par veckor utan att lyckas få i honom mer än högst marginellt.

Och även om det är jobbigt med en katt som springer runt benen och ständigt vill ha mer mat är det ännu värre med en som inte äter alls. Så jag gav bort den där dyra fina kattmaten och återvände till butiken för att köpa samma gamla märke som vanligt. Men för att skoja till det valde jag en annan variant.

Som Cayenne inte gillade. För att vara ett matvrak måste jag säga att han är onödigt petig. Han äter inte blötfoder. Han äter inte kattgodis. Han äter inte strömming. Han äter inte lax. Och när det gäller torsk har han begripit att den finns på röda listan, varför han även ratar den. Däremot älskar han alaska pollock.

Den nya varianten av kattmat var alltså något som inte föll herrn på läppen. Jag portionerade ut daglig ranson, han åt några tuggor och gick sedan ut och försåg sig med en mus eller två. Långt om länge tog trekilospåsen ändå slut och då fick det bli den dietmat han vant sig vid och alltid uppskattat.

Men vid det laget hade han vant sig vid att knappt äta, så någon riktig ordning har det ändå inte blivit. Tills jag satte ut matskålen.

Att äta ute smakar mycket bättre. Det vet vi livsnjutare. Så när jag åker iväg för att i goda vänners sällskap avnjuta picknick i det gröna får han en skål med torrfoder serverad ute på trappan, och när jag kommer hem är han nöjd och glad och skålen är tom.

Han springer före mig, stannar då och då på vägen till dörren för att lägga sig och rulla några varv och uppskattande stryka sig mot mina ben eller på prov bita lite i dem, och går sedan direkt till matskålen. Jag häller upp en portion, han äter några bitar och traskar sedan till dörren för att gå ut och kolla om det inte finns mer kvar i den skålen i stället.

Oroligt ser jag på honom och undrar om han är en ovanligt dum katt – eller en ovanligt smart.

Även publicerad i Hallandsposten 27 oktober 2008

En köksö att slappna av vid

Jag har svårt att hålla mig borta från inredningstidningar. För tillfället nöjer jag mig med att regelbundet läsa en, men i omgångar konsumerar jag fler. Fast egentligen ljuger jag när jag påstår att jag läser dem, för det finns i sanningens namn inte mycket att läsa. Det är bilderna som lockar. Formuleringarna är ibland så krystade att de får mig på helt fel spår. Som när jag tittade på ännu ett reportage om ett kök, med den obligatoriska köksön. Snart finns det fler köksöar än kök, de simmar omkring i ett hav av drömmar och visioner, och jag börjar bli grundligt trött på dem. Fast det beror kanske på att mitt eget kök är för smalt för öar.

I en av bildtexterna i reportaget stod det om köksön att ”här kan gästerna slappna av i väntan på maten”. Det behövs inte mycket för att min fantasi ska gå igång. Jag tycker att det var en fånig formulering och ser framför mig två scenarior:

I det första har gästerna verkligen stressat för att hinna i tid. Medan kvinnan snabbt dragit på sig en klänning, fluffat till håret och sminkat sig i expressfart har mannen blivit stående framför garderoben för att välja skjorta, och sedan misslyckats med att få fason på håret, trots frisyrvax.

Något försenade anländer de därmed till den intima festen och får där slå sig ner vid köksön i väntan på maten (och för att slappna av). Han väser till henne: ”och vi som stressade så förbannat, det hade vi inte behövt göra. Maten är ju inte klar än. Jag känner mig så obekväm i de här byxorna, ser du inte att Erling (värden) har samma färg på sina.”

I nästa scenario ser jag gästerna sitta vid köksön i ett nervöst försök att slappna av. De vet nämligen att värdparet är uselt på att laga mat och nu förväntar de sig att ännu en gång bli serverade något onämnbart som de kommer att ägna natten åt att idissla.

Förutom köksöar är det öppna planlösningar som regerar och jag tittar förgäves efter rum där det får plats böcker. I bästa fall får en halv vägg bilda fond till något som kallas läshörna.

Min egen läsvrå är inte alltid till belåtenhet. Trots att jag fyllt ett helt rum med bokhyllor och böcker vistas jag där så lite som möjligt. Ibland går jag in i biblioteket och frågar mig varför. Och en dag bestämde jag mig för att testa ommöblering.

Jag bytte plats på skrivbord och sittgrupp och lyckades samtidigt hitta en realistisk plan för fem nya bokhyllor. Man skulle kunna tro att mitt bibliotek är lika stort som en bättre filial till stadsbiblioteket, men så är det förstås inte. Däremot hade jag tidigare ett antal löpmeter som var fria från hyllor. Det var i hörnan där mitt skrivbord stod. Nu är planen att fylla dessa meter med låga hyllor och ha fåtöljerna framför.

Sedan jag möblerade om har jag varje morgon intagit min frukost i biblioteket. Och sedan flyttar jag mig två och en halv meter till skrivbordet och datorn, och när kvällen kommer sitter jag gärna med en bok i en av fåtöljerna medan Cayenne ligger på rygg i en av de andra.

I övrigt väntar jag allra mest på att äntligen få byggt ett nytt förråd. Snickarna har lovat att komma nu i oktober eller november, och sedan ska jag ägna vintern åt att långsamt fylla detta förråd på bästa sätt. Jag är rädd att det kommer att spricka av allt som ska få plats, men då får jag väl dra ett djupt andetag och kasta ett och annat.

Kanske kan jag leta upp en köksö någonstans att slappna av vid, medan jag väntar på utrensningsmod.

Även publicerad i Hallandsposten 13 oktober 2008.

Korv med bröd i Brunnsparken

Jag är inte längre lika begeistrad över bokmässan som jag brukade vara. De senaste åren har jag inte ens köpt några böcker, jag blir mätt bara av att titta på boktravarna. Och att räkna kändisar är inte heller lika kul. De flesta ser likadana ut i verkligheten som på tv. Fast inte alla. När jag fick syn på Lasse Kronér gick min trötta hjärna upp lite i varv och jag undrade vem han var. Han påminde lite om någon jag kände. Att han förekommer i tv skulle jag aldrig trott.

Jag brukar ta tåget till mässan. Varje gång jag sätter mig på ett tåg (när det äntligen kommit, alltid lite försenat) känner jag hur tråkigt det är att sitta där utan möjlighet att påverka min situation. Runt omkring mig snörvlas det och jag vet redan då att den förkylning som så snällt hållit sig borta i över ett år (nytt personligt rekord) är på väg. Jag tror i och för sig inte att det är de snörvlande människorna på tåget som gör att jag blir förkyld redan på hemvägen men den får hjälp på traven.

Lite upplivad blev jag av att det satt fyra medelålders tjejer och drack whisky ur små plastmuggar. De skulle åka till London. Jag gissar att de får kul. Två muggar whisky hann de med från Varberg till Göteborg och det som blev kvar i flaskan tänkte de inmundiga innan de var framme vid incheckningen.

Jag satte fart mot biljettförsäljningen så fort jag kom fram till Göteborg. Jag hade tänkt vänta med att köpa biljett till återresan, men på stationen utanför Laholm (lilla huset på prärien) träffade jag en dam (tjej, kvinna) som berättade att hon varit sent ute att köpa biljett en gång och blivit utan. Folk åker tydligen tåg helt ohämmat för alla klass 2-biljetter var slut så jag fick ta en klass 1.

Sedan berättade biljettförsäljaren för mig om en genväg till mässan. Det borde han inte ha gjort. Jag är nästan säker på att jag gick fel. Ett tag var jag helt förlorad, det enda jag med säkerhet visste var att jag befann mig i Göteborg. Men efter att ha frågat tre personer hittade jag till slut rätt och kunde med god fart traska in på mässområdet. När jag är ute och går håller jag alltid hög hastighet. På så sätt skulle jag passa bra i New York eller London, där folk alltid går fort. I Göteborg strosar människor. Eller släpar fötterna efter sig, som om de har all tid i världen.

På bokmässan kan man inte hålla alltför hög hastighet. Däremot kan man gå i cirklar. Det gjorde jag. Runt runt i snäva cirklar och i vida. Mellan varven gjorde jag de besök jag tänkt göra och till slut var jag så trött på alltsammans att jag gick därifrån. När jag sa hejdå till min förläggare och förklarade att jag inte orkade vara kvar längre nickade han förstående och sa att han längtade till stillheten vid en fjällsjö.

Jag köpte en glass och drog ner på tempot, gick faktiskt och njöt i solskenet, med gott om tid och utsläppt från galenskaperna på mässan. I sakta mak närmade jag mig Brunnsparken och den verkliga höjdpunkten på hela resan. Jag gick fram till gatuköket och beställde en vegetarisk korv med bröd, stark senap, ingen ketchup. Och kände mig som en människa. För en som levde på korv i närmare sexton år och sedan slutade tvärt är det en synnerligen angenäm känsla att få tugga i sig en vegetarisk variant av denna min livrätt under så många år.

Senapen var dessutom så stark att den kändes i bakhuvudet, vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Sedan blev det en stor mugg te och lång väntan. Tåget var naturligtvis försenat och första klass-upplevelsen inte värd priset.

Nästa år åker jag nog inte till bokmässan. Fast så säger jag varje år.

Även publicerad i Hallandsposten 29 september 2008.

Tarzan visste vad han gjorde

Varför finns det inga skrikskolor? Det är ett känt faktum att vi då och då har behov av att brista ut i ett saftigt skrik, men jag får alltid ont i halsen när jag försöker.

Senaste gången stod jag på en pall och försökte sätta fast kupan till en plafond i taket. Någon gång i början av sommaren plockade jag ner den för att testa om den eventuellt kunde passa i köket. Där behöver jag en platt armatur som ger ljus ifrån sig. Förra plafonden hade svårigheter att ens lysa upp sig själv. När jag fått ner den i detta sammanhang aktuella plafonden, som vanligtvis sitter i hallen, upptäckte jag att den var fast monterad. Alltså med sladdar rakt ut från ingenstans (eller från rör i taket) direkt in i lampan (på något mystiskt vis) och därmed var den dagen förstörd. I köket måste jag ha en lampa som kopplas med en liten kontakt.

Jag lät plafonden ligga på hatthyllan, balanserande bland en massa annat som legat där väldigt länge. Och jag var inte i närheten av att behöva ett skrik.

Men så en dag när jag kände mig ovanligt slö och oföretagsam tog jag ett rejält tag i kragen på den nyinköpta skjortan och lyfte mig från fåtöljen. Tvingade mig ut i hallen och beordrade mig att städa. Jag fritog hatthyllan från en massa onödigheter och till slut var jag framme vid plafonden.

Nu skulle den upp. Anledningen till att den inte kom upp igen efter misslyckad köksutflykt var att jag tänkte byta ut glödlampan mot något mer miljövänligt. Har det blivit av?

Svaret är negativt.

Jag ställde mig på en pall och försökte få glaskupan på plats. Det visade sig vara omöjligt utan en skruvmejsel. Hämtade jag alltså en sådan och klev upp på pallen igen. Kom jag på att en liten uppladdningsbar skruvdragare vore bättre varvid jag hämtade en sådan. Försökte jag balansera skruvdragaren i ena handen och plafonden i den andra samtidigt som jag med ren viljekraft försökte trycka den i rätt läge.

Och upptäckte att den inte alls var med på noterna. Jag höll på rätt länge. Konstaterade att Cayenne var ute och därmed inte skulle bli ihjälskrämd. Sedan skrek jag.

Och fick ont i halsen.

Därför frågar jag igen: varför finns det inga skrikskolor?

En måndagseftermiddag förra hösten ramlade en synnerligen hes ung man in på jobbet. Han hade skrikit sitt kära IFK Göteborg till SM-guld. Det tog honom flera dagar att återfå normal röst. Tänk vilken nytta han kunde ha haft av att lära sig skrikkonsten på rätt sätt.

Skälen att vilja skrika kan vara många. Jag skriker oftast i frustration, men det händer även att jag ger ifrån mig ett glädjetjut då och då. Glädjetjuten är dock ganska tama och jag skulle vilja lära mig att få mer kraft i dem.

Höjdhopperskan Tia Hellebaut skriker varje gång hon gjort ett riktigt lyckat hopp. Hon skriker inte måttligt, i Peking fyllde det hela OS-stadion. Och flera av spjutkastarna ger ifrån sig mäktiga vrål medan spjutet far (som ett spjut) genom luften. Vad jag undrar är om de har någon speciell teknik för skriken, någonting som gör att de vid eventuell seger kan klara av att hålla presskonferens utan en smärtande hals.

Jag tycker att det här med skrik bör tas på allvar. Vi är så kontrollerade, så åtstramade, så tuktade att vi kommer att dö med hela vårt inre som en förtorkad klump, bara för att vi inte förväntas reagera på ett naturligt sätt när vi blir förbannade eller riktigt glada.

Ett illvrål då och då skadar inte. Med rätt teknik, vill säga. Så, för tredje gången: varför finns det inga skrikskolor?

Även publicerad i Hallandsposten 15 september 2008.