Cayenne har levt länge på sin charm, men för en dryg vecka sedan låg han rätt risigt till.Ända sedan han var liten har han, precis som andra katter, tagit för vana att bära in möss för att visa sin matte. Det är inte alls trevligt att möta en död mus på golvet när man kommer ut i köket, men snart kom han på att han kunde lägga mössen i matskålen, och då tyckte jag att det var lite mindre otrevligt. Dessutom var det lättare att hysta ut dem från skålen.
Men ibland vill han visa mig hur roligt han tycker det är att leka med möss och då tar han in dem levande. Det är väldigt otrevligt. En gång bytte han ut mössen mot trollsländor, vilket inte heller var kul, men bäst gillar han mössen. De piper nämligen när han sätter tassen på dem.
En dag när jag satt framför datorn i biblioteket hörde jag ljud som tydde på att Cayenne kommit in och att han inte var ensam. Jag gick för att kolla. Mycket riktigt. Han satt på rumpan och studerade en mus som for runt som en vettvilling. Då och då slängde han ut en tass. Musen for in i en väska som stod på golvet och jag fick snabbt ut alltsammans och vände upp och ner på väskan så att allt, inklusive musen, föll ur.
Så gick jag in och bannade Cayenne. Han låg raklång på golvet och tittade obekymrat på mig.
Någon dag senare tyckte jag att Cayenne betedde sig underligt. Han stod framför ett par plastbackar i köket och spanade som om han fått syn på något. Jag lyfte undan dem men såg ingenting.
Det gick en tid och så en kväll lurpassade han på spisen. Jag anade oråd och drog ut den. En mus förflyttade sig hastigt längs golvlisten. Jag föste snabbt in spisen igen och hyperventilerade. Sedan täppte jag igen så att musen inte skulle kunna komma ut från sin plats bakom spisen.
Nästa dag köpte jag två musfällor, laddade den ena och ställde bakom de där två plastbackarna. Strax därpå visade det sig att musen rymt och att Cayenne åter lokaliserat den och var på väg efter den. Jag fick tag i ett kvastskaft och oskadliggjorde fällan för att den inte skulle slå till om Cayennes tass eller svans. Sedan hämtade jag dammsugaren.
Under tiden satt Cayenne på rumpan och tittade när musen sprang fram och tillbaka. Kul underhållning, tyckte han men gjorde inga allvarliga försök att fånga musen. Och när jag kom med dammsugaren sprang han och gömde sig.
Det gjorde musen också. Plötsligt var den borta. Jag tog ut dammsugarpåsen och klämde försiktigt på den. Kanske var musen där? Eller kanske inte.
När jag hittade den i en hopvikt matta i badrummet kastade jag mattan ifrån mig och skrek som ett hysteriskt fruntimmer. Sedan rusade jag ut ur badrummet och stängde dörren. Jag tvingades lägga mig på soffan med en blöt handduk över pannan. Jag bestämde mig för att aldrig mer gå in i badrummet, och gick för att hämta en plastspann att kissa i. Samtidigt funderade jag på om jag kunde sälja huset och hur mycket jag skulle kunna få.
Hela dagen gick utan att jag agerade. Jag måste få in fällorna i badrummet, men jag vågade inte öppna dörren. Till slut kom min mamma och hjälpte mig. När hon satte fällorna passade jag på att ta tandborsten. Evakueringen kunde bli långvarig.
Men ett par timmar senare hörde jag fällan slå igen och äventyret var över.
Fast det tog ytterligare några dagar innan jag kallade Cayenne ”lilla hjärtat”. Och dörrarna står inte längre öppna mot sommaren.
Även publicerad i Hallandsposten 7 juli 2008
