Jag hyser stor respekt för organiserade och disciplinerade samlare. Människor som hukar över frimärken, noggrant placerade i gudomlig ordning, människor som med nästan nonchalant elegans kan berätta massor om små porslinfiguriner.
Eller har en komplett samling förstautgåvor av någon framstående, sedan länge avliden, författare. När jag hade flyttloppis i våras ringde en man och undrade om jag hade några gamla böcker att sälja. Jodå, det hade jag ju. Fast inte gamla på det sätt han tänkt sig. Han var ute efter slitna franska skinnband. Dessa placerade han sedan i andra människors bokhyllor, som en liten inredningsdetalj. Jag försökte inte ens locka honom med mina lexikon från Bra Böcker. De tuggades i stället ihjäl i en stor maskin på återvinningscentralen.
Jag tror att nästan alla människor samlar på någonting. En del är inte ens medvetna om det. Min chef samlar på SAOL:s ordlistor. Så fort någon går förbi med en ordlista, för att kasta och byta ut mot en senare upplaga, norpar han den. I den obeskrivliga röran runt hans arbetsplats finns åtskilliga ordlistor, mer eller mindre hela och kompletta. Sedan frågar han ändå sina medarbetare om han är tveksam över stavningen av ett ord. Eller ringer sin fru, om han är riktigt osäker.
Själv samlar jag på tofflor. Jag vill inte göra det men jag måste. Det är ett inre tvång som styr mig. Om jag haft ett förråd, men det har jag ännu inte kunde jag samlat min toffelsamling där. Nu står de uttjänta tofflorna på hög innanför dörren i stället.
Jag har två ingångar till mitt hus. Vid varje ingång har jag ett par tofflor. För att veta vilket håll jag gick ut genom (och därmed förväntas återvända till) tittar jag på tofflorna. Jag köpte två par samtidigt, ett par vita och ett par blå. De blå var favoriterna och jag tänkte mig en livslång relation med dem. Men redan efter tio, tolv år har fuskskinnet på ovansidan börjat släppa och tofflorna ser förfärliga ut. Sulorna är helt intakta eftersom toffelsulor inte går att slita ut. Jag köpte ett par tofflor nittonhundraåttio och dem lyckades jag göra mig av med i våras. Då var det nästan bara sulorna kvar.
De vita tofflorna ser ännu värre ut än de blå. Dem har jag verkligen tittat snett på i en evighet och önskat all världens väg. Nu har jag ersatt dem med andra, men jag har inte lyckats kasta dem. Jag tror verkligen att det beror på sulorna. Det borde vara förbjudet att tillverka sulor som aldrig tar slut.
Ännu ett par tofflor, som jag hade stående vid dörren innanför lägenheten, ligger nu i högen och väntar på att få en funktion. De är väldigt fula och jag tycker inte om dem. Jag skulle kunna ha dem på mig inomhus men det kommer aldrig att ske eftersom jag inte kan tänka mig annat än raggsockor inomhus.
Och jag klarar inte att kasta dem eftersom de är både hela och rena.
Bortsett från tofflor samlar jag i stort sett inte på någonting annat än ryggsäckar. Varje gång jag kallas till blodcentralen för att lämna blod har jag ett allvarligt snack med mig själv som slutar med att jag lovar, dyrt och heligt, att inte ens snegla på några ryggsäckar. I stället ska jag ta emot den ekonomiska ersättningen och snabbt gå därifrån.
Och varje gång lämnar jag blodcentralen med en ny snygg och praktisk ryggsäck.
Även publicerat i Hallandsposten 18 augusti 2008.
