Det finns bara en deckardrottning

På en bild jag såg i en blogg trängdes några kvinnor i en bil. De var på väg till en gemensam intervju med tillhörande fotografering. Kvinnorna var några av Sveriges alla deckardrottningar.

Nu för tiden behövs inte mycket mer än en, eller möjligen två, publicerade böcker i deckargenren för att få epitetet deckardrottning. Senast i raden kan tv-reportern Elisabeth Höglund bli. Hon har nyligen skrivit klart sin första deckare (med en kvinnlig reporter i huvudrollen) och nu väntar vi bara på hennes segertåg över Europa.

Men det spelar ingen roll hur många nya kvinnliga kriminalförfattare Sverige får fram, det finns bara en deckardrottning. Hon skrev sin första deckare 1949 och gav sedan ut en roman om året (plus en novellsamling 1964 och ett antal ungdomsdeckare) fram till 1990, året innan hon dog.

Det är naturligtvis Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, jag syftar på.

Deckardrottningen själv på ett porträtt i ett skyltfönster i födelsestaden Nora. Foto: Åke Bjurhamn

Tillsammans med några goda vänner besökte jag hennes hemstad, Nora, under några heta dagar i juli. Vi åkte dit för att träffas, dricka lite vin, prata deckarintriger och hitta inspiration. Och naturligtvis vandra i Maria Langs fotspår.

Vi behövde inte gå många steg i staden innan vi träffade på människor som kunde berätta om Dagmar Lange. Precis som sin romanfigur Almi Graan (anagram för Maria Lang) var hon mörkrädd och skrev sina böcker på nätterna. Medan hon var djupt inne i intrigerna var hon inte speciellt sällskaplig, men sedan bjöd hon på fest. Fast hon lät andra göra jobbet – något hushållsarbete ägnade hon sig aldrig åt.

Maria Langs polis, Christer Wijk, var en stilig lång man med svart slätt hår och intensivt blåa ögon. Han drack kopiösa mängder svart kaffe och rökte pipa. Själv drack Maria Lang kaffe en enda gång i livet. Det var en natt i mitten av 60-talet när hon satt på Göthlinska gården och skrev boken ”Svart sommar”. Teet hade tagit slut och hon var trött och hade svårt att hålla sig vaken. Den unga guide som höll henne sällskap och serverade kaffet är förresten fortfarande verksam trots att hon är över 90 år.

Innan Maria Lang lät mörda någon i ett av Noras hus bad hon alltid husägaren om lov. Och många gånger figurerade verkliga människor i hennes böcker. En av dem är systersonen Ove Hoffner, som bor i Nora och bland annat ägnar sig åt barnteater samt driver ett antikvariat i en tågvagn alldeles nere vid Norasjön. Vi träffade också en fotograf som stolt berättade att han var omnämnd i en av böckerna.

Inför besöket i Nora (eller Skoga, som Lang kallar staden i sina böcker) läste jag några av de Langdeckare som utspelar sig där och blev glatt överraskad över hur väl de stått sig genom åren. Mot slutet av karriären (och livet) blev böckerna pinsamt usla, men under de första 30 åren skrev hon deckare som var riktigt bra.

En vandring i Mara Langs fotspår ingår naturligtvis i Norabesöket. Foto: Åke Bjurhamn

Under sommaren arrangeras i Nora nattliga mordvandringar med skådespelare som dramatiserar några av intrigerna i Maria Langs böcker. Det förekommer även mer stillsamma promenader längs Noras gator med guide som läser ur böckerna och berättar om stadens författarstolthet.

Till skillnad från dagens kriminalromaner och deckare innehöll Maria Langs böcker inte mycket våld. Och när det kom till antal mord tyckte hon att ett var lagom, två acceptabelt och tre minst ett för mycket.

Dagmar Lange dog 1991, men intresset stort för hennes liv och hennes böcker är fortfarande stort. Hon har helt enkelt aldrig abdikerat som Sveriges deckardrottning.

Tre deckarnördar spinner intrigtrådar medan en fjärde förevigar mötet. Foto: Åke Bjurhamn

Krönikan även publicerad i Hallandsposten 13 augusti 2008.