I år draperade jag mitt körsbärsträd i tyllgardin. En del inredningstidningar brukar så här i sommartider ha reportage om hur människor flyttar ut sina hem i trädgården. Utomhuskök, bekväma sittgrupper och, det senaste i trenden, sängar under bar himmel med uppspända fluffiga tygstycken till skydd mot den brännande solen. (Vet de inte hur en normal svensk sommar ser ut?)
Men ingen inredningsredaktör har ännu kommit på tanken att klä träden i tyll. Själv kläckte jag idén redan förra sommaren. Det var när jag konstaterat att min tidigare så briljanta idé att sätta plastpåsar om körsbären inte var så briljant. Bären brådmognade, ruttnade och föll av inne i sin täta boning. Men fåglarna fick dem i alla fall inte, så jag insåg att jag var något på spåren.Någonting luftigt, närmare bestämt. Kanske kunde jag tillverka små burar av bärnät. Jag skulle kunna ägna vinterkvällarna åt detta pyssel för att stå redo när sommaren slog till och körsbären var på väg att mogna.
Men vinterkvällar går, som vi alla vet, förfärligt fort och inga bärburar blev gjorda.
Blomningen var som vanligt ymnig och eftersom det var varmt just de dagarna borde insekterna vara på hugget. Men sedan blev det för torrt och de flesta karten föll av. Precis som vanligt. Jag köpte ett annat körsbärsträd för ett par år sedan, för att ha som befruktningssällskap till mitt gamla träd, men det har drabbats av en svampsjukdom och måste grävas upp. Någonting säger mig att det här med körsbär har gått mig på hjärnan och jag borde försöka få det bort därifrån.
Hur som helst började jag snegla på gardinerna i mitt sovrum. Jag köpte dem billigt på Ikea för några år sedan, knöt ihop dem och slängde upp dem på en stång. Nu drog jag ner dem från stången och konstaterade att jag skulle kunna ha dem till något mycket bättre än som sovrumsgardin.
Oförskräckt satte jag saxen i en av längderna och började tillverka små håvar av tyll. Dessa fäste jag sedan runt bärsamlingar med hjälp av en plastklädd ståltråd. Snart insåg jag att detta arbete skulle ta lång tid och kräva mer tålamod än jag är i besittning av, så då började jag draperingsarbetet.
Jag klädde in stora delar av trädet (det är ett svagväxande träd som trots att det säkert har femton år på nacken fortfarande är under tre meter högt och skrämmande klent; jag kommer aldrig att kunna klättra i det) i den tunna vita gardinen.
Det blev väldigt vackert. En dag senare kom första sommarstormen och frigjorde ett par av gardinlängderna, lät dem vaja fritt som en dimslöja över en blomsteräng i gryningen. Jag fäste dem igen och sedan for jag hemifrån några dagar.
När jag kom hem fanns det två bär kvar. Resten hade fåglarna, trots gardinen, lyckats sno åt sig. Bären var inte på något sätt mogna varför fåglarna släppt dem på marken som ett extra hån mot mig.Men de två bären som inte fåglarna kommit åt lät jag långsamt mogna djupt där inne i gardingömmorna och kunde en tid senare njuta av.
Nästa år ska metoden förfinas och gardinerna draperas med större noggrannhet. En järnsäng ska inhandlas och semestern synkroniseras så att den infaller när körsbären mognar. Jag ska tillbringa tiden under körsbärsträden, lojt vilande i min järnsäng under de vackert draperade tyllgardinerna. Då och då ska jag sträcka ut handen och grabba åt mig en näve djupröda bär.
Även publicerad i Hallandsposten 21 juli 2008
