Länge har jag trott att jag är en osedvanligt otrevlig bilförare. En sådan som borde skämmas. Och det kanske jag borde. Men jag är åtminstone inte ensam.
Och jag måste, trots att jag skamset böjer mitt huvud, ändå försvara mig med att det faktiskt finns bilförare som är värre än jag. Alla de som jag skäller på, exempelvis.
Även om jag är känd för att kunna bli ganska arg går jag inte runt och sprider okvädinsord omkring mig. Jag kallar helst inte folk idioter eller aprövar eller annat fult. I själva verket tycker jag riktigt illa om att såra andra, eller för den delen att bli sårad själv. Men när jag sitter tryggt bakom ratten i min bil flyger fan i mig och det ena skällsordet värre än det andra far ur mig, samtidigt som jag eldar upp mig så till den milda grad att det nästan kokar över.
Varför gör jag på detta vis?
Den frågan fick jag svar på i ett radioprogram. Jag, och många med mig, förvandlas till monster gentemot våra medtrafikanter därför att vi kan det. Därför att vi sitter i vår lilla metallbubbla där ingen annan (om vi inte har passagerare) kan höra oss.
Min ilska mot bilister som kör för sakta eller inte med blinkers anger åt vilket håll de ska svänga, eller gör någonting annat dumt, går fort över. När jag fått uttrycka mig förklenande känns det bra och ilskan rinner av mig.
Ibland blir jag till och med full i skratt. Som den gången jag gjorde en omkörning och det kom en bil bakom mig som ville att jag skulle flytta på mig. Jag brydde mig inte om det utan fortsatte min omkörning, som kom att omfatta flera långtradare.
Då jag körde in i högerfilen igen efter avslutad omkörning närmade sig bilen bakom och var snart jämsides med mig. Jag vände mig om för att titta på dem och eventuellt vifta lite med ett finger. Då möttes jag av en vilt grimaserande passagerare, som tydligt visade mig sin piercade tunga.
Jag fällde en förklenande kommentar innan jag började skratta. Den löjliga reaktionen från bilen bredvid var resans höjdpunkt. Och jag skulle tro att ilskan i den förbiilande bilen ebbade ut rätt snart. Vem bryr sig i längden om en käring i en liten röd bil som inte snabbt nog kan flytta sig när en stor bil vill fram?
I radioprogrammet fördömde man inte ilskna bilförare. Man konstaterade bara att de troligen aldrig skulle fällt samma kommentarer i en folksamling eftersom det inte är socialt accepterat att göra så. De ansåg att det egentligen inte var så förfärligt att lätta lite på trycket och låta ilskan komma ut.
Jag kände mig upprättad och rättfärdigad och bestämde mig för att i lugn och ro fortsätta spotta ur mig fula ord åt andra bilister när jag finner skäl att göra det. Det är farligt att bli arg utan att visa det. Förträngd ilska växer inåt och angriper kroppens organ, främst magen. Det är jag fullständigt övertygad om.
Varje gång jag svurit åt en bildrulle som gjort något dumt och låtit ursinnet komma och gå kan jag fortsätta dagen som en sann solstråle.
Åtminstone tills jag sätter mig bakom ratten nästa gång.
Även publicerad i Hallandsposten juli 2007
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
