Några dagar med feber fick mig att tappa ett par kilo i vikt, eftersom jag inte åt annat än ett och annat äpple, en smörgås då och då och buljong. I vanliga fall skulle jag svimmat av en sådan kost, men med feber i kroppen är det inte hungern som skriker högst.
Jag hyser ingen större oro, de två förlorade kilona hittar säkert hem igen. Bantning är ingenting jag någonsin ägnat mig åt, men med åren inser jag att det kan bli nödvändigt. Det blir säkert en vidrig upplevelse, därför tänker jag försöka undvika den så länge som möjligt.
Dessvärre är vi två i familjen, och om jag har turen att inte behöva banta så är det en helt annan sak med Cayenne. Den lille drummeln hade i somras gått upp så pass mycket i vikt att en dietist kopplades in. Hon tyckte att jag gav honom dubbelt så mycket mat som jag borde, även om jag bedyrade att jag gav honom exakt rätt mängd enligt den tabell som fanns på paketet. Och smalmat har han ätit i över ett år.
Men tror ni att han går ner i vikt?
Redan som mycket liten parvel var han glad i mat. När alla de andra syskonen i kullen lekte stod han vid matskålen och glufsade i sig. Och han vägrade lämna stället förrän maten var uppäten. Sådant borde ha fått mig att fatta att jag var på väg att flytta ihop med en katt som skulle se mat som sitt största nöje.
Men de första åren gick allt bra och han artade sig att bli en helt normalstor katt. När han inte slutade växa lugnades jag av att röda katter alltid är stora. Och efter att han börjat med dietmat trodde jag att faran var över. Sju kilo – dit men inte längre. Tills han plötsligt lagt ytterligare ett halvt kilo till sin kroppshydda.
Två deciliter torrfoder av lättvariant var alltså för mycket, enligt dietisten. Däremot tyckte hon att jag gott kunde fortsätta med den lilla portionen kokt fisk som Cayenne får varje morgon. Det har blivit en ritual, både för honom och mig.
En morgon hade jag glömt plocka upp kokt fisk från frysen. Cayenne svansade som vanligt runt benen på mig och jag beslöt mig för att ge honom lite torrfoder tills fisken tinat. Han dök med huvudet ner i matskålen och började tugga i sig.
Efter ett par sekunder slutade han och tittade upp på mig, gapade och lät de torra bitarna falla ner i skålen igen. Sedan lade han sig på köksgolvet och väntade tills jag satt burken med fisk i mikron och snabbtinat den. Var sak har sin tid: komma med torrfoder innan han fått sin fisk är ju rena dumheterna!
Jag har minskat hans matranson med tjugofem procent, vilket han tycker är helt galet. Han ligger ofta i köket och väntar på att jag ska komma och ge honom mer. När han inser att jag inte kommer till köket går han och lägger sig ett par meter från mig och spänner ögonen i mig. Han säger inget men blicken är hungrig.
Ibland tycker jag så förfärligt synd om honom att jag ger efter. Då får han en halv deciliter torrfoder till, och sedan låtsar han att han är nöjd. För stunden. Å andra sidan vet jag att om jag skulle komma hem med en sorts mat som han inte gillar, burkmat, exempelvis, skulle han inte äta av den även om han inte fått en smula på tolv timmar. Så jag tror inte att han är i någon omedelbar risk att svälta ihjäl.
Jag har talat med Cayenne om det här med bantningen men han svänger bara ilsket med svansen och tycker att jag pratar nonsens. Han är inte det minsta överviktig, han har bara kraftig benstomme och tjock päls.
Även publicerad i Hallandsposten i februari 2007 samt i tidningen Brittbladet
