Att säga farväl är att dö en smula, sägs det. Och att nysa är att blåsa hjärnan fri från dumhet. Inte för att de två företeelserna direkt har med varandra att göra, men någon ingång till en text måste man ju ha.
En nysning kan tyckas vara tämligen oförarglig. I värsta fall kommer den olämpligt, som när man befinner sig mitt i en gatukorsning och det kommer bilar från alla håll. Men om man då betänker att medan man nyser står allt inom en, inklusive hjärtat, stilla som i andlös väntan, är den där nysningen inte lika oförarglig.
Och den kan få betydligt värre konsekvenser än några microsekunder av medvetslöshet.
En nysning i förkylningstider skickar ut mellan tretusen och femtusen små illasinnade droppar i luften i en hastighet på cirka etthundratjugo kilometer i timmen. Om man på något vis kunde dra nytta av den där farten och liksom ryckas med av den behövde man inget annat fordon för att fort förflytta sig.
Men eftersom man alltid blundar samtidigt som man nyser, och dessutom är medvetslös och med tillfälligt hjärtstillestånd, vore man väl att betrakta som en trafikfara om man tog sig fram medelst nyskrafter.
Det där med att blunda under en nysning är lite lustigt. En vikarie på jobbet berättade att hon som barn förmanats att blunda eftersom ögonen annars kunde ploppa ut när hon nös. Sedan hon fick dessa förhållningsorder hade hon inte vågat göra annat än hårt knipa ihop ögonen när hon kände att en nysning var på väg. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra i vissa lägen.
Fast nu har jag läst i Illustrerad vetenskap att blundandet i samband med nysning är en reflex som inte går att arbeta bort. Vi blundar med automatik när vi nyser och får därmed aldrig veta hur pass säkert ögonen sitter.
En annan sak jag läste är att vi inte kan nysa när vi sover, vilket är dumt eftersom vi då redan har ögonen stängda.
Det retligaste nysningarna är sådana som aviserar sin ankomst och sedan smyger tillbaka och uteblir. Då har man liksom laddat och gjort sig beredd. Jag skriker alltid atjoo lite mer än jag behöver när jag nyser. Det är ju inte så ofta man får en helt legitim anledning att skrika så det gäller att ta chansen.
Men så vänder den där usliga nysningen och blir till ingenting. Med halvöppen mun sitter jag där och väntar med en känsla av förlust. Och just när jag slappnat av och accepterat smyger den sig på mig bakifrån och kommer ut som en liten fjutt.
Det är väl i sådana lägen man kan prata om tjall på linjen mellan känselnerverna i nässlemhinnan och hjärnan.
Cayenne nös flera gånger om dagen i över en vecka i vintras. Precis som alla andra hade han dragit på sig en förkylning. Ibland nyser han när han äter. Då tror jag att det beror på att han är alltför glupsk. Däremot vet jag inte om han blundar när han nyser.
En del människor kväver sina nysningar. Det är livsfarligt. Förutom att nysningen är ett sätt att blåsa luftvägarna (och hjärnan) rena från dumhet är det dumt att riskera hälsan. Sant eller falskt vet jag inte, men en tillbakahållen nysning påstås göra att trycket i skallen ökar så mycket att man kan spräcka ett blodkärl om man har otur. Eller hjärnan, som en fotbollstränare en gång skrämde en flicklagsspelare med.
Att säga prosit när någon nyser hör till god ton. Men att tacka för att någon sagt prosit är strängeligen förbjudet och borde skrivas in i svensk grundlag.
Varje gång man säger tack efter prosit dör nämligen en tomte.
Tidigare publicerad i Hallandsposten 14 april 2008
GAMMALT OCH NYTT
En del av kåserierna på den här sidan är helt nyskrivna och publiceras här innan de kan läsas i Hallandsposten. Men på begäran kommer jag också att då och då publicera äldre kåserier.
