Rätt vin till confiterad griskind

Ett glas vin om dagen lär vara så nyttigt att det inom en snar framtid kan komma att skrivas ut på recept. En dålig idé, tycker jag. Läkemedelsmissbruk är svårt att komma till rätta med. Jag föredrar att dricka ett glas vin utan att blanda in myndigheterna allt för mycket. Strängt taget angår det dem inte vad jag väljer till måltidsdryck om aftonen.

För min del är det rödvin i glaset. Om jag äter mat som fungerar ihop med vin, alltså. När jag åt säsongens första färskpotatis ihop med en klick creme fraich, lite gräslök och några soltorkade tomater sneglade jag inte ens åt vinet. Det fick bli ett glas öl och en liten porssnaps i stället. Och om jag inte tillagar någonting alls utan hastigt breder mig en smörgås eller två: då dricker jag kallt kranvatten. Det är gott, det också.

Men oftast ser jag till att anpassa menyn så att det kan ingå ett glas vin. Jag tänker gärna på hälsoeffekten. När boxvinet infördes blev jag en varm anhängare. Men sedan upptäckte jag att min konsumtion av vin var så blygsam att jag tvingades dricka samma sorts vin i vecka efter vecka efter vecka och därför gick jag över till flaska. Jag köper alltid två flaskor åt gången, och olika sorter varje gång. Ett tag höll jag mig till ekologiskt, nu är det nyhetshyllan som lockar.

Senast fick jag tag i ett spanskt vin, Segares från Rioja, som enligt informationsetiketten skulle ha en fruktig kryddig doft med inslag av röda bär, plommon och färska örter.

Det lät gott. Smaken angavs som ungdomlig (bra för en som inte längre är helt ung) fruktig och kryddig med inslag av tranbär. Ett vin som både doftar och smakar kryddigt borde vara som bryggt för mig. Jag lät mig inte heller avskräckas av den blålila färgen.

Ett argentinskt vin med lika ungdomlig yra som det spanska fick göra sällskap hem. Sedan inväntades aftonen av första lediga dagen och möjligheten att avnjuta ett glas av det argentinska.

Helt okej. Inga stående ovationer men heller inget som fick mig att misstänksamt studera flaskan. Några lediga kvällar senare var det så dags för spanska Segares.

Första klunken fick mig att rynka lätt på näsan, men eftersom jag inte är någon vinprovare spottade jag inte utan svalde snällt. Hur blekt vin jag än dricker brukar andra klunken vara godare än den första, men Segares smakade lika illa varje gång. Jag började misstänka att det var på god väg att förvandlas till vinäger, kolsyrad sådan, så jag hällde ut det och drack ett glas gott friskt vatten i stället.

Sedan kollade jag på nätet och upptäckte att det jag trodde var kolsyra var en uppfriskande spritsighet och att anledningen till att jag inte kunde fördra vinet var att jag haft helt fel tillbehör. Serveringsförslaget i en lyrisk text förespråkade fläsk, helst griskind, långsamt tillagad enligt konstens alla regler.

En långsamt tillagad griskind är kanske inte riktigt vad jag kan tänka mig på tallriken, men jag blev nyfiken på tillagningsmetoden så jag letade vidare. En griskind ska kokas och bräseras i en och en halv timme. Man kan även confitera den, vilket innebär att den kokas i fett. Sedan bör den konfiskeras så som varande hälsovådlig.

Med denna nyvunna kunskap känns tranbärsjuice som ett fräscht alternativ i glaset.

Även publicerad i Hallandsposten 22 juni 2009.

I sällskap av Michelangelo

När Michelangelo fick uppdraget att måla taket i Sixtinska Kapellet hissades han upp på en ställning och målade Genesis, Skapelsen, liggande på rygg. Det tog honom fyra år och gjorde honom mer eller mindre galen.

I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.

Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.

Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.

Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.

Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.

Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.

Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.

Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.

Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.

När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.

Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.

En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.

Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.

Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.

Fyra smutsiga små tassar

Cayenne tycker inte att han behöver tvätta sig. När han var liten, redan innan jag fick hem honom, imponerades jag av att han var så duktig på att balansera när han skulle tvätta de mer intima delarna. Jag har sett många kattungar som drattat på ändan i motsvarande situationer, men Cayenne klarade elegant sitt tvättuppdrag.

Han var dessutom noggrann med att putsa ansikte och tassar, och när jag bodde i lägenhet var hyresvärden imponerad över att Cayennes tassar alltid var så vita trots att kattpojken var ute och sprätte i jorden då och då.

Just det här med jord är tydligen extra spännande i en katts värld. Det är det förvisso i min värld också, men på ett annat sätt. Jag ser möjligheterna när jag betraktar god jord. Cayenne ser en plats han måste rulla sig på och köra ner nosen i.

Sedan kommer han in och spänner ögonen i mig. Ibland är ansiktet grått av smuts, tassarna är solkiga och när jag klappar honom över ryggen får jag små jordpartiklar i händerna.

– Tvätta dig, katt, säger jag myndigt men det struntar han i.

Han tycker helt enkelt att han kan stå över sådana basala saker. Jag vet inte varför han har förvandlats till en smutsgris, och jag vet inte exakt när det hände. Jord har han alltid älskat att vara i närkontakt med, men tidigare tvättade han bort spåren innan jag hann klaga.

Andra katter jag haft har ägnat en tredjedel av sitt vakna liv åt att tvätta och putsa sig, varesig det behövts eller ej, men Cayenne är inte som andra katter jag haft. Han lever, på många sätt, efter devisen ”Så lite som möjligt”.

Vi kan ta det där med kel, exempelvis. Min förra katt bodde i mitt knä. Jag kunde inte ens sätta mig på huk framför en hylla för att leta efter något utan att hon hoppade upp och lade sig. På nätterna låg hon vid mitt knäveck och om jag vände mig klättrade hon över mig och lade sig tillrätta igen. Så kunde vi hålla på i en evighet och hon tröttnade aldrig. Det enda hon inte gillade var att bli pussad på nosen. Då skelade hon med ögonen och fnös. Hon var inte intresserad av att buffa sitt ansikte mot mitt.

Just att buffa är det enda Cayenne kan tänka sig göra för att visa tillgivenhet. Han gör det hårt och gärna snett mot min näsa så att det känns som om den bryts. Ett par buffanden är nog, vill jag fortsätta klappa honom biter han mig eller slår efter mig med ena tassen.

Enda gången han vill ligga i mitt knä är när det redan är upptaget av datorn, och jag tittar på någon filmsnutt och det kommer ljud ur den konstiga platta maskinen. Då lägger han sig så nära han kan och tittar på mig och klappar mig. Jag tror att han, av någon anledning, tycker synd om mig och vill trösta mig.

Men det kommer inte ljud ur min dator dagligen så de där stunderna är inte många. I övrigt är det minsta möjliga kel som gäller. Och ofta lämnar han sovrummet när jag kommer in för att lägga mig. Han tittar på mig som om jag är ett otroligt störande element, och sedan går han.

Någon gång, när natten är ovanligt kall eller otäck på annat sätt, kan han komma gående och lägga sig vid mitt ansikte. Men det är flera månader sedan det senast hände. Däremot vaknade jag en morgon av att han satt med sin nos tre millimeter från min. Så fort jag slog upp ögonen rusade han sin väg.

Minsta möjliga kel och knappt något synligt tvättande (fast varje morgon är han trots allt ren) från den gossen, alltså. Men när det gäller mat råder andra regler. Då är det ”Så mycket som möjligt”.

Så är det också en ovanligt stor smutsig katt som härskar i mitt hem.

Även publicerad i Hallandsposten 25 maj 2009.

Min nya hjälte heter Rambo

Sedan några veckor tillbaka har jag en ny hobby. Den går ut på att sitta på huk och glo. Ibland lägger jag huvudet lätt på sned, ibland sträcker jag på halsen för att få bättre vinkel på spanandet. Då och då kompletteras iakttagandet med lätt pekfingerpetande.

Jag är inne på tredje året av mitt sparrisodlande. Det innebär att jag får skörda under hela maj månad. Jag har bara fyra plantor, så skörden lär aldrig bli överväldigande. Det gör ingenting eftersom jag själv är överväldigad av varje knopp som sticker upp ur jorden.

Att se sparris växa är mycket roligare än att exempelvis se när färg torkar. Jag brukar titta till mina plantor flera gånger om dagen och ibland händer det saker medan jag gör annat. Plötsligt har en sparrisknopp sprängt sig upp och visat sin bleka nos.

Då blir jag så där löjligt glad, som om det var min förtjänst. När fyra eller fem stänglar har vuxit sig tillräckligt stora bryter jag av dem, bär snabbt in dem, sköljer och kokar i en låg traktörpanna. Det finns speciella sparriskastruller – jag skulle tro att de är höga och smala – men så långt sträcker sig inte min galenskap än. Strax är sparrisen kokt, då serverar jag den med lite smör och några korn salt. Det är väldigt gott.

Min sparris heter Rambo. Det är en tysk sort som tidigt ger stor skörd av kraftiga skott. Jag läser det på instruktionsbladet jag fick när jag köpte plantorna. Där står också att jag kommer att kunna skörda under tio till femton år, kanske längre.

Första året fick jag stå med händerna på ryggen och bara titta. Inte ett enda skott tilläts jag skörda. Andra året tog jag ett skott per planta. De andra växte sig höga och snart öppnade sig knopparna och det blev väldigt vackert.

Men i år är tredje året, och alla goda ting är som bekant tre. Så nu sitter jag på huk framför pallkragarna och glor på mina sparrisar och väntar på att skotten ska visa sig. Med tanke på att sorten heter Rambo lär det bli många skott så småningom.

När jag tittat på sparrisodlingen från olika håll och petat lite försiktigt för att hjälpa skotten på traven går jag vidare. I förbifarten förvånas jag över att ruccolan har kommit så fint trots att den såg bedrövad ut för några veckor sedan. Den är visserligen perenn men det trodde jag var mest i teorin.

Körsbärsträdet och dess arton frukter brukar jag ge en årlig rapport om. Hur många frukter det blir i år kan jag ännu inte säga, men det var betydligt fler humlor bland blommorna och jag riggade dessutom med blommande kvistar från ett annat körsbärsträd så kanske blir det tjugosju körsbär i år. I så fall ska väl fåglarna ha tjugofem, om jag inte kan överlista dem.

Jag har hängt ut ett par dvd-skivor i trädet. Det är två avsnitt av ”Så ska det låta” som SVT skickat för att jag ska kunna se och skriva. Nu uppfyller jag deras önskan och ser dessutom till att programmet i bästa fall hjälper mig att hålla fåglarna borta från mina bär. Fast jag misstänker att det behövs fler skivor och ständigt solsken som kastar reflexer för att det ska fungera. Kanske hade det även behövts ett piano och några trallande kändisar, men då är risken stor att jag också hade skrämts på flykten.

Det är några veckor kvar tills karten är så utvecklade att jag kan bedöma läget. Kanske gör jag som förra året – sveper in trädet i tyllgardiner.

Eller också sätter jag mig med ryggen mot körsbärsträdet och kollar in när Rambo spänner musklerna i stället.

Även publicerad i Hallandsposten 11 maj 2009.

Tomt skrammel i maskinparken

Tvättmaskinen har hängt med länge och de senaste åren läcker den en aning. Fast det är inte värre än att det kan hejdas med en trasa. Jag gillar min tvättmaskin, den har ett gulligt namn och har aldrig tjafsat med mig.

En dag läckte den mer än vad som kan anses vara nyttigt, så jag började försiktigt snegla efter en ny maskin. Den ska vara smal, ha större trumma än min gamla och helst ha ännu bättre centrifugeringsförmåga. Sådana maskiner finns. Men sedan jag bestämde mig för vilken maskin jag ska köpa har min lilla tvättbjörn slutat läcka. Så den får hänga med ett tag till.

Centraldammsugaren tystnade en dag i vintras. Den står i en garderob och är lätt att byta ut. Jag kollade på nätet om det fortfarande tillverkas centraldammsugare av den typ jag har, sådana som man inte ska installera med rör i väggarna.

Jodå, det finns. De är ännu mindre och förhoppningsvis lika trevliga att ha i en garderob som den gamla varit. Innan jag bar ut den till grovsoporna gav jag den en sista chans till revansch. Jag gillar dammsugare som återuppstår från de döda. Den behövde uppenbarligen bara vila sig en smula. Jag är ju så ruskigt flitig med dammsugare (inte) att den ansåg sig temporärt överhettad. Nu jagar den dammråttor som aldrig förr.

Gräsklipparen flyttade in i ett nytt hus i höstas. När jag lät bygga mitt lilla fina förråd (som jag är väldigt nöjd med) gjorde jag det först och främst för att min uppladdningsbara gräsklippare skulle ha någonstans att bo, och kunna laddas utan att jag måste dra en lång sladd över halva tomten. Men den otacksamma maskinen fattade inte hur bra den fick det. Den tvärdog. Ville inte laddas. Gick inte att starta.
Jag letade upp ett fräscht alternativ och inväntade våren för att inhandla ett nytt exemplar.

När gräset började spira bestämde jag mig för att lura den gamla gräsklipparen och låtsa att jag inte fattade att den tjurade. Jag satte den på laddning (ingen lampa tändes) och efter ett par dygn tog jag ut den och vred på startnyckeln. Maskinen startade, precis som den skulle och multiklippte hela gräsmattan utan protest.

Diskmaskinen är så dum att jag vill sparka på den. Den diskar inte rent. Jag har rengjort den, kalkat ur den, hällt i spolglans och stuckit in huvudet i maskinen för att skrämma den, men det är som att spela på lotteri. Ibland blir det bra, oftast inte. Att säga att jag hatar den är en underdrift. Om den inte skärper sig åker den ut.

De enda problem jag har med frysboxen och spisen är att jag är trött på dem. Boxen har jag haft i fjorton år och det är snart legitimt att kassera den och köpa ett skåp i stället. Men spisen är bara nio år och det enda felet med den är att den har plattor i stället för häll.

I somras när jag hade en mus inneboende några dagar önskade jag att den skulle gnaga sönder någon vital sladd på spisen så jag kunde köpa ny, men det gjorde den inte. Den lämnade bara efter sig lortar här och där. Och en äckelkänsla som inte gått över än (tack Cayenne, för att du bar in en mus i huset).

Jag vill ha en spis med häll. Men om jag förtidspensionerar den fullt fungerande spisen är jag övertygad om att tvättmaskinen, dammsugaren, gräsklipparen och frysboxen lägger ner verksamheten följande dag. Så jag får fortsätta lyssna till deras tomma vapenskrammel och fjäska för att hålla dem vid liv.

Även publicerad i Hallandsposten 27 april 2009.

Jordnära rikedomar

Det här med rikedom är inte helt lätt. På många sätt tror jag att det är som med skönhet: det beror på vem betraktaren är. När jag betraktar mitt bibliotek känner jag mig rik. Tack alla författare som förser mig med ordkombinationer som gör att min tillvaro aldrig behöver kännas tom och meningslös.

Vid denna tiden på året flödar rikedomen över mig så fort jag möter en dag då solen skiner. Jag har börjat gå mina rundor i trädgården. Bortsett från att snödropparna aldrig kom upp är allt precis som jag hoppats på. Spetsiga gröna spjut sticker upp ur den förvildade gräsmattan på baksidan av huset. Jag hade glömt att jag grävde ner lökar där i höstas, men blev påmind när jag upptäckte stora cirklar i marken, som om någon skurit loss grässvålen och sedan lagt den på plats igen.

Pärlhyacinter och scilla visar också sina söta små trynen. Krokusarnas tid är redan förbi. Det gick i ett nafs. Över en natt.

Jag var som vanligt ute i min stökiga trädgård när jag fick syn på några minipåskliljor som var på väg att börja blomma precis vid kanten av en uppochnervänd skottkärra. I ett par steg var jag framme vid kärran och lyfte bort den. Dagens överraskning visade upp sig under kärran: en stor kruka alldeles full med blommande krokusar. Jag måste ha preparerat krukan med lökar för ett par år sedan och ställt undan och glömt bort den efter förra vårens blomning.

Nu bar jag fram den till förrådet och njöt av den våldsamma blomningen.

Två dagar senare var alla blommor borta och stjälkarna kapade fem centimeter ovanför krukans kant. De kära vännerna på långa ben, som trivs så illa på is, hade varit framme, lockade av påskens allra vackraste salladsbuffé.

Men jag låter mig inte nedslås. Det går inte att nedslås sådana här dagar. Och rikedomen är så stor, närmast tung, att den knappt kan hanteras. Jag förvarar den i fem svarta sopsäckar. Tittar på den då och då. Känner mig spendersam och tömmer en av säckarna i odlingsbäddarna. Gräver en grop i en rabatt och häller ner en rejäl kladd innan jag placerar en stor lupinplanta som jag flyttat. Om ett par månader ska det blomma rosa, blåa och vita lupiner i rabatten. Rikedom. Slösande rikedom.

Innehållet i ännu en säck strös ut i andra rabatter och myllas försiktigt ner. Jag sänder en tacksam tanke till Idas hästar och det de lämnar efter sig. Och till Ida som låter mig hämta hästskit och påstår att hon bara är glad att bli av med den.
Hon är rik: behöver aldrig stå utan gödsel i rabatter och odlingar.

Men min rikedom slutar inte vid hästskit, den är större än så. I förra veckan tömde jag varmkomposten och kunde konstatera att maskarna gjort ett gott jobb. Och förökat sig kopiöst. De vällde ut när jag tömde tunnan och grävde fram komposten. I den magra jord som min trädgård är skapad på kommer maskarna att göra gott. Och några slitsamma timmar senare var komposten rättvist fördelad över alla jordytor. Det gäller att sprida rikedomen så att den kan bidra till sådant som berikar livet ytterligare. Blommor, exempelvis. Och egenodlade grönsaker.

I år har jag utökat mitt potatisland till att omfatta åtta plasthinkar och två stora odlingsbaljor. De första skotten har redan tittat upp och om mindre än två månader är det dags att tömma första hinken och konstatera att det är ett bra år för potatisodling.

Nyupptagen, kokt potatis med en liten klick gräddfil och några korn salt: det är vad jag kallar rikedom.

Även publicerad i Hallandsposten 14 april 2009.

Om käringars lott i livet

Det kan ha sina fördelar ibland att vara käring. Inte för att det händer ofta. Vanligen bör käringar hålla sig ur vägen, oavsett om de bär hatt eller käpp, alternativt basker och kundvagn, eller är så små att de ännu inte insett sin käringlott.

Speciellt roligt är det inte att konstatera denna märkliga omständighet men man kan inte längre blunda för fakta. Precis som George Orwell en gång uttryckte det om djur, att alla djur är jämlika fast somliga är mer jämlika än andra, är det nog så illa ställt att käringar är mindre jämlika än andra delar av befolkningen.

Och käring blir man hur lätt som helst. Eller kärring, för att ytterligare förvärra begreppet. Jag har alltid förordat en skillnad mellan de två stavningarna, bortsett från den extra bokstaven. Att vara käring är inte alls så nedsättande som att vara kärring. Denna tolkning har jag dock inte funnit något belägg för, så det har nog mest varit ett önsketänkande från min sida.

Om två människor står med huvudena tätt ihop och pratar kan det mycket väl hända att de på en enda gång blir utsatta för omgivningens förakt.

– Stå inte där och skvallra som två kärringar!

Eller om någon exempelvis tycker att det finns fortskaffningsmedel som är betydligt behagligare att färdas med än flyget, kan en annan föraktfullt fnysa:

– Var nu inte en sådan kärring, det är klart att vi ska flyga!

En felaktigt knuten råbandsknop kallas ofta käringknut, oavsett vem som åstadkommit den.

Så kärringar är dels illvilliga, dels fega och dessutom tämligen odugliga när det gäller att göra knopar.

Fast ibland är det, som sagt, rätt åtråvärt att vara käring. Eller kärring, för den delen.

Säg skärtorsdag som ett exempel.

Visst raljeras det en hel del om att en och annan drar iväg till Blåkulla. Men innerst inne handlar det om avundsjuka.

På skärtorsdagen vill nästan alla vara kärringar.

Till affären hemma inbjöds en skärtorsdag alla små påskkärringar att få sina påskägg fyllda med godis och se barnprogram på dvd.

Och bakom alla hucklen, rödfärgade kinder, svartmålade fräknar på näsan och långa kjolar dolde sig inte bara små flickor.

Även pojkar fann denna dag uppenbara fördelar i att bli betraktad som kärring.

Minsta kärringen satt i en kundvagn och tuggade på ett korvbröd. Hennes huckle nådde halvvägs ner på ryggen och ansiktet var så litet att det knappt fanns plats att måla annat än mycket små röda fläckar på kinderna.

Frågan är om hon ens lärt sig äta godis än. Kanske genomförde godissugna föräldrar en kupp.

Korvbröd gillade hon i alla fall, den lilla. Och när pappan även hittade tillhörande korv i kundvagnen och erbjöd kärringen denna spis var lyckan gjord.

För ett ögonblick fäste hon sin blick på mig och med munnen full av halvtuggad korv kostade hon på sig ett stort, nästan tandlöst och oemotståndligt flin.

Jag betvivlar dock att hon kom iväg till Blåkulla. Det gjorde inte heller den kärring som varje påsk parkerar i ett av mina verandafönster. Hon heter Olivia, är trettio centimeter lång, ful som stryk och startklar, med kvasten mellan benen och allt.

Tänk er förresten att flyga på en kvast, det kan inte vara speciellt enkelt. Inte skulle jag känna mig som en feg kärring om jag kunde. Eller vågade.

Anledningen till att inte Olivia kom iväg beror säkert på att hon inte fick någon katt med sig.

Kanske ramlade den av på vägen. Jag såg en svart katt på taket till ett hus i lördags.
Den stod och spanade mot skyn och såg rätt vilsen ut. Jag tror att den längtade efter sin käring till matte.

Ett gammalt kåseri, tidigare publicerat i Hallandsposten.