Korv med bröd i Brunnsparken

Jag är inte längre lika begeistrad över bokmässan som jag brukade vara. De senaste åren har jag inte ens köpt några böcker, jag blir mätt bara av att titta på boktravarna. Och att räkna kändisar är inte heller lika kul. De flesta ser likadana ut i verkligheten som på tv. Fast inte alla. När jag fick syn på Lasse Kronér gick min trötta hjärna upp lite i varv och jag undrade vem han var. Han påminde lite om någon jag kände. Att han förekommer i tv skulle jag aldrig trott.

Jag brukar ta tåget till mässan. Varje gång jag sätter mig på ett tåg (när det äntligen kommit, alltid lite försenat) känner jag hur tråkigt det är att sitta där utan möjlighet att påverka min situation. Runt omkring mig snörvlas det och jag vet redan då att den förkylning som så snällt hållit sig borta i över ett år (nytt personligt rekord) är på väg. Jag tror i och för sig inte att det är de snörvlande människorna på tåget som gör att jag blir förkyld redan på hemvägen men den får hjälp på traven.

Lite upplivad blev jag av att det satt fyra medelålders tjejer och drack whisky ur små plastmuggar. De skulle åka till London. Jag gissar att de får kul. Två muggar whisky hann de med från Varberg till Göteborg och det som blev kvar i flaskan tänkte de inmundiga innan de var framme vid incheckningen.

Jag satte fart mot biljettförsäljningen så fort jag kom fram till Göteborg. Jag hade tänkt vänta med att köpa biljett till återresan, men på stationen utanför Laholm (lilla huset på prärien) träffade jag en dam (tjej, kvinna) som berättade att hon varit sent ute att köpa biljett en gång och blivit utan. Folk åker tydligen tåg helt ohämmat för alla klass 2-biljetter var slut så jag fick ta en klass 1.

Sedan berättade biljettförsäljaren för mig om en genväg till mässan. Det borde han inte ha gjort. Jag är nästan säker på att jag gick fel. Ett tag var jag helt förlorad, det enda jag med säkerhet visste var att jag befann mig i Göteborg. Men efter att ha frågat tre personer hittade jag till slut rätt och kunde med god fart traska in på mässområdet. När jag är ute och går håller jag alltid hög hastighet. På så sätt skulle jag passa bra i New York eller London, där folk alltid går fort. I Göteborg strosar människor. Eller släpar fötterna efter sig, som om de har all tid i världen.

På bokmässan kan man inte hålla alltför hög hastighet. Däremot kan man gå i cirklar. Det gjorde jag. Runt runt i snäva cirklar och i vida. Mellan varven gjorde jag de besök jag tänkt göra och till slut var jag så trött på alltsammans att jag gick därifrån. När jag sa hejdå till min förläggare och förklarade att jag inte orkade vara kvar längre nickade han förstående och sa att han längtade till stillheten vid en fjällsjö.

Jag köpte en glass och drog ner på tempot, gick faktiskt och njöt i solskenet, med gott om tid och utsläppt från galenskaperna på mässan. I sakta mak närmade jag mig Brunnsparken och den verkliga höjdpunkten på hela resan. Jag gick fram till gatuköket och beställde en vegetarisk korv med bröd, stark senap, ingen ketchup. Och kände mig som en människa. För en som levde på korv i närmare sexton år och sedan slutade tvärt är det en synnerligen angenäm känsla att få tugga i sig en vegetarisk variant av denna min livrätt under så många år.

Senapen var dessutom så stark att den kändes i bakhuvudet, vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Sedan blev det en stor mugg te och lång väntan. Tåget var naturligtvis försenat och första klass-upplevelsen inte värd priset.

Nästa år åker jag nog inte till bokmässan. Fast så säger jag varje år.

Även publicerad i Hallandsposten 29 september 2008.

Tarzan visste vad han gjorde

Varför finns det inga skrikskolor? Det är ett känt faktum att vi då och då har behov av att brista ut i ett saftigt skrik, men jag får alltid ont i halsen när jag försöker.

Senaste gången stod jag på en pall och försökte sätta fast kupan till en plafond i taket. Någon gång i början av sommaren plockade jag ner den för att testa om den eventuellt kunde passa i köket. Där behöver jag en platt armatur som ger ljus ifrån sig. Förra plafonden hade svårigheter att ens lysa upp sig själv. När jag fått ner den i detta sammanhang aktuella plafonden, som vanligtvis sitter i hallen, upptäckte jag att den var fast monterad. Alltså med sladdar rakt ut från ingenstans (eller från rör i taket) direkt in i lampan (på något mystiskt vis) och därmed var den dagen förstörd. I köket måste jag ha en lampa som kopplas med en liten kontakt.

Jag lät plafonden ligga på hatthyllan, balanserande bland en massa annat som legat där väldigt länge. Och jag var inte i närheten av att behöva ett skrik.

Men så en dag när jag kände mig ovanligt slö och oföretagsam tog jag ett rejält tag i kragen på den nyinköpta skjortan och lyfte mig från fåtöljen. Tvingade mig ut i hallen och beordrade mig att städa. Jag fritog hatthyllan från en massa onödigheter och till slut var jag framme vid plafonden.

Nu skulle den upp. Anledningen till att den inte kom upp igen efter misslyckad köksutflykt var att jag tänkte byta ut glödlampan mot något mer miljövänligt. Har det blivit av?

Svaret är negativt.

Jag ställde mig på en pall och försökte få glaskupan på plats. Det visade sig vara omöjligt utan en skruvmejsel. Hämtade jag alltså en sådan och klev upp på pallen igen. Kom jag på att en liten uppladdningsbar skruvdragare vore bättre varvid jag hämtade en sådan. Försökte jag balansera skruvdragaren i ena handen och plafonden i den andra samtidigt som jag med ren viljekraft försökte trycka den i rätt läge.

Och upptäckte att den inte alls var med på noterna. Jag höll på rätt länge. Konstaterade att Cayenne var ute och därmed inte skulle bli ihjälskrämd. Sedan skrek jag.

Och fick ont i halsen.

Därför frågar jag igen: varför finns det inga skrikskolor?

En måndagseftermiddag förra hösten ramlade en synnerligen hes ung man in på jobbet. Han hade skrikit sitt kära IFK Göteborg till SM-guld. Det tog honom flera dagar att återfå normal röst. Tänk vilken nytta han kunde ha haft av att lära sig skrikkonsten på rätt sätt.

Skälen att vilja skrika kan vara många. Jag skriker oftast i frustration, men det händer även att jag ger ifrån mig ett glädjetjut då och då. Glädjetjuten är dock ganska tama och jag skulle vilja lära mig att få mer kraft i dem.

Höjdhopperskan Tia Hellebaut skriker varje gång hon gjort ett riktigt lyckat hopp. Hon skriker inte måttligt, i Peking fyllde det hela OS-stadion. Och flera av spjutkastarna ger ifrån sig mäktiga vrål medan spjutet far (som ett spjut) genom luften. Vad jag undrar är om de har någon speciell teknik för skriken, någonting som gör att de vid eventuell seger kan klara av att hålla presskonferens utan en smärtande hals.

Jag tycker att det här med skrik bör tas på allvar. Vi är så kontrollerade, så åtstramade, så tuktade att vi kommer att dö med hela vårt inre som en förtorkad klump, bara för att vi inte förväntas reagera på ett naturligt sätt när vi blir förbannade eller riktigt glada.

Ett illvrål då och då skadar inte. Med rätt teknik, vill säga. Så, för tredje gången: varför finns det inga skrikskolor?

Även publicerad i Hallandsposten 15 september 2008.

Mardrömsmöte på öppen gata

Min värsta mardröm har följt efter mig i många år. Den förändrar sig lite grand från gång till gång, men grunden är densamma. Den handlar om grodor. Många grodor.

Jag borde förmodligen gå i terapi men jag är rädd att terapeuten skulle försöka förmå mig att röra vid en groda då. Det är ju så det går till. Exponering, kallas det. Man ska exponeras för det otäcka. Jag tror inte att jag skulle kunna förmå mig att röra vid en groda. Inte utan att svimma i alla fall. Eller dö.

Men jag har tränat på egen hand. Först genom att titta på bilder av grodor, sedan genom att titta på filmer om grodor. Och till slut genom att, helt oavsiktligt, få syn på en och annan groda i naturen.

I somras vilade till exempel en padda ut under en presenning i min trädgård. Jag lyfte på presenningen för att komma åt lite jord och då rörde den på sig. Det gjorde jag också. Jag gick med hastiga steg därifrån.

Men jag är på rätt väg. Eller åtminstone var jag det. För ett par somrar sedan var mardrömmen över mig mitt på blanka eftermiddagen och det var lite svårt att hantera. Jag tror att jag berättat om det förut. En balja med vatten som jag böjde mig fram för att tömma. Så fick jag syn på en groda. Och sedan en till och ytterligare två.

Det är vad min mardröm handlar om. Först en groda och sedan flera, tills jag inte vet var jag ska sätta fötterna.

Förra sommaren fick jag syn på en padda på altanen. Nu har du chansen, tänkte jag och bestämde mig för att klara av situationen. Den paddan dog efter några timmar. Kanske hade den fobi för femtioåriga kvinnor. Det är nog värre än grodfobi.



I övrigt mår jag bra. Jag har till och med börjat jogga igen efter ett uppehåll på flera månader. En dag när jag var ute och sprang blev jag stoppad av en utländsk cykelturist som frågade efter vägen till Gullbranna. Han undrade om det fanns en väg som gick parallellt med motorvägen, och det fanns det ju. Men hur skulle jag kunna förklara på min rostiga engelska? Jag gav honom de instruktioner jag tyckte var enklast och han tackade och trampade iväg.

Medan jag lufsade vidare funderade jag på om jag skulle ha kunnat förklara på ett bättre sätt, med mer schvung och finess. Och så räknade jag ut att om han körde fel borde han göra det på ett sådant sätt att vi skulle mötas igen, och då kunde jag lätt visa honom rätt.

När jag kom till randen av Hökafältet spanade jag bortåt vägen mot Hökhult och upptäckte honom. Härligt, han var helt rätt i tid och rum. Jag sträckte på mig och spänstade vidare.

Plötsligt fick jag syn på något och stannade. Det var en liten groda. Mallig som jag var efter min lyckade guidning tittade jag på grodan och kände ingen rädsla. En liten groda, tänkte jag. Jaha. Och fortsatte jogga.

Då upptäckte jag nästa groda. Oj, en till, tänkte jag. Och sedan såg jag nästa. Och ännu fler. Hela vägen var full av små jävla grodor.

En gång i tiden fick jag höra, av en OS-guldmedaljör och expert på området, att jag hade en vårdad joggingstil (men väldigt dåligt kondition). Jag är säker på att han skulle ändra omdöme om han sett min fortsatte färd den här dagen.

Jag övergick till att springa på tå och lite grand som hästen på ett schackbräde. Snett åt sidan och lite framåt. Samtidigt viftade jag med armarna uppe i öronhöjd och utstötte ljud: ”ousch, ousch, ousch”.

Mardrömmar borde ha vett att stanna där de hör hemma och inte överfalla en stackars vaken människa.



Även publicerad i Hallandsposten 1 september 2008.

Doftspår i nattradion

Vet ni vad en tarmsköljning är? Det visste inte jag fram tills för någon vecka sedan när jag körde hem från jobbet. Radion var som vanligt inställd på P 1 och jag kom in mitt i reprisen av ett program om kropp och hälsa.

Det är väldigt sällan jag hör ett radioprogram från början till slut. Jag har den lilla egenheten att jag inte kan jobba framför datorn samtidigt som jag lyssnar på radio. För i så fall börjar tankarna fara åt alla håll och koncentrationsfältet som jag försöker ha mellan mig själv och skärmen suddas ut.

Därför är det nästan bara i bilen jag lyssnar på radio. Det tar ungefär tjugo minuter för mig att komma till och från jobbet, vilket innebär att jag antingen får höra början av ett program eller slutet.

En gång när jag var på väg till en stormarknad i Halmstad hörde jag ett program som fick mig att stanna kvar i bilen en lång stund efter att jag parkerat. När jag kom hem laddade jag ner programmet från nätet och lyssnade. Sedan kopierade jag över det till samtliga datorer och usb-minnen för att vara riktigt säker på att det inte skulle försvinna.

Det handlade om en kvinna som var boutredare och hade till uppgift att söka upp eventuella anhöriga till människor som dog i ensamhet. Kvinnan berättade om några olika fall och om ritualen vid begravningar där hon och prästen ibland var de enda närvarande.

Jag fick idén till en roman när jag lyssnade. Känslan var så stark att den fortfarande satt kvar flera månader senare, vilket är ett gott tecken när man får ett sådant uppslag. Lustigt nog var jag inte ensam om att få idén till en roman den där förmiddagen. Jag hörde Karin Alvtegen, prisbelönt thrillerförfattare, berätta i en intervju om sin senaste roman. Idén till den hade sin upprinnelse i samma program.

Det enda som kom till mig när jag hörde programmet om tarmsköljning var en obeveklig doftassociation. Inslaget tog avstamp i ett lyssnarbrev där avsändaren ville veta hur en tarmsköljning gick till och vad den skulle vara bra för. Jag hade väntat mig ett konkret och rätt kortfattat svar, men i stället bjöds jag och alla andra som lyssnade på en demonstration. En av reportrarna fick i uppdrag att göra en tarmsköljning och skildra den.

Förr i tiden fanns det något som kallades lavemang. Jag tror att det är ungefär samma sak fast inte lika mycket.

Enligt kvinnan som utförde tarmsköljningen kan regelbunden sköljning hjälpa mot allt från rynkor till glanslöst hår och naturligtvis en lång rad sjukdomar. Jag kanske låter skeptisk vilket i så fall beror på att jag är skeptisk.

Medan vi fick följa med reportern till tarmsköljaren och hon gjorde sig redo, lade sig på en brits och fick veta vad som skulle hända, funderade jag över olika drömyrken. Nu för tiden vill unga helst bli kända men en gång i tiden var journalist ett yrke som många tyckte lät lite glamoröst. Det var kanske inte helt i klass med flygvärdinna eller brandman, men ändå rätt lockande. Kanske hade den snart tarmsköljda reportern också drömt om att få träffa och intervjua intressanta människor och göra prisbelönta reportage. I stället låg hon nu på en brits med ett hål i och blev rikligt ursköljd.

Upp till sextio liter vatten används i en riktig tarmsköljning. När jag kom hem öppnade jag bildörren och lät den stå öppen en stund. Starka doftassociationer kan vara svåra att vädra ut.

Även publicerad i Hallandsposten 2007.

Den ofrivillige samlaren

Jag hyser stor respekt för organiserade och disciplinerade samlare. Människor som hukar över frimärken, noggrant placerade i gudomlig ordning, människor som med nästan nonchalant elegans kan berätta massor om små porslinfiguriner.

Eller har en komplett samling förstautgåvor av någon framstående, sedan länge avliden, författare. När jag hade flyttloppis i våras ringde en man och undrade om jag hade några gamla böcker att sälja. Jodå, det hade jag ju. Fast inte gamla på det sätt han tänkt sig. Han var ute efter slitna franska skinnband. Dessa placerade han sedan i andra människors bokhyllor, som en liten inredningsdetalj. Jag försökte inte ens locka honom med mina lexikon från Bra Böcker. De tuggades i stället ihjäl i en stor maskin på återvinningscentralen.

Jag tror att nästan alla människor samlar på någonting. En del är inte ens medvetna om det. Min chef samlar på SAOL:s ordlistor. Så fort någon går förbi med en ordlista, för att kasta och byta ut mot en senare upplaga, norpar han den. I den obeskrivliga röran runt hans arbetsplats finns åtskilliga ordlistor, mer eller mindre hela och kompletta. Sedan frågar han ändå sina medarbetare om han är tveksam över stavningen av ett ord. Eller ringer sin fru, om han är riktigt osäker.

Själv samlar jag på tofflor. Jag vill inte göra det men jag måste. Det är ett inre tvång som styr mig. Om jag haft ett förråd, men det har jag ännu inte kunde jag samlat min toffelsamling där. Nu står de uttjänta tofflorna på hög innanför dörren i stället.

Jag har två ingångar till mitt hus. Vid varje ingång har jag ett par tofflor. För att veta vilket håll jag gick ut genom (och därmed förväntas återvända till) tittar jag på tofflorna. Jag köpte två par samtidigt, ett par vita och ett par blå. De blå var favoriterna och jag tänkte mig en livslång relation med dem. Men redan efter tio, tolv år har fuskskinnet på ovansidan börjat släppa och tofflorna ser förfärliga ut. Sulorna är helt intakta eftersom toffelsulor inte går att slita ut. Jag köpte ett par tofflor nittonhundraåttio och dem lyckades jag göra mig av med i våras. Då var det nästan bara sulorna kvar.

De vita tofflorna ser ännu värre ut än de blå. Dem har jag verkligen tittat snett på i en evighet och önskat all världens väg. Nu har jag ersatt dem med andra, men jag har inte lyckats kasta dem. Jag tror verkligen att det beror på sulorna. Det borde vara förbjudet att tillverka sulor som aldrig tar slut.

Ännu ett par tofflor, som jag hade stående vid dörren innanför lägenheten, ligger nu i högen och väntar på att få en funktion. De är väldigt fula och jag tycker inte om dem. Jag skulle kunna ha dem på mig inomhus men det kommer aldrig att ske eftersom jag inte kan tänka mig annat än raggsockor inomhus.

Och jag klarar inte att kasta dem eftersom de är både hela och rena.

Bortsett från tofflor samlar jag i stort sett inte på någonting annat än ryggsäckar. Varje gång jag kallas till blodcentralen för att lämna blod har jag ett allvarligt snack med mig själv som slutar med att jag lovar, dyrt och heligt, att inte ens snegla på några ryggsäckar. I stället ska jag ta emot den ekonomiska ersättningen och snabbt gå därifrån.

Och varje gång lämnar jag blodcentralen med en ny snygg och praktisk ryggsäck.


Även publicerat i Hallandsposten 18 augusti 2008.

Det finns bara en deckardrottning

På en bild jag såg i en blogg trängdes några kvinnor i en bil. De var på väg till en gemensam intervju med tillhörande fotografering. Kvinnorna var några av Sveriges alla deckardrottningar.

Nu för tiden behövs inte mycket mer än en, eller möjligen två, publicerade böcker i deckargenren för att få epitetet deckardrottning. Senast i raden kan tv-reportern Elisabeth Höglund bli. Hon har nyligen skrivit klart sin första deckare (med en kvinnlig reporter i huvudrollen) och nu väntar vi bara på hennes segertåg över Europa.

Men det spelar ingen roll hur många nya kvinnliga kriminalförfattare Sverige får fram, det finns bara en deckardrottning. Hon skrev sin första deckare 1949 och gav sedan ut en roman om året (plus en novellsamling 1964 och ett antal ungdomsdeckare) fram till 1990, året innan hon dog.

Det är naturligtvis Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, jag syftar på.

Deckardrottningen själv på ett porträtt i ett skyltfönster i födelsestaden Nora. Foto: Åke Bjurhamn

Tillsammans med några goda vänner besökte jag hennes hemstad, Nora, under några heta dagar i juli. Vi åkte dit för att träffas, dricka lite vin, prata deckarintriger och hitta inspiration. Och naturligtvis vandra i Maria Langs fotspår.

Vi behövde inte gå många steg i staden innan vi träffade på människor som kunde berätta om Dagmar Lange. Precis som sin romanfigur Almi Graan (anagram för Maria Lang) var hon mörkrädd och skrev sina böcker på nätterna. Medan hon var djupt inne i intrigerna var hon inte speciellt sällskaplig, men sedan bjöd hon på fest. Fast hon lät andra göra jobbet – något hushållsarbete ägnade hon sig aldrig åt.

Maria Langs polis, Christer Wijk, var en stilig lång man med svart slätt hår och intensivt blåa ögon. Han drack kopiösa mängder svart kaffe och rökte pipa. Själv drack Maria Lang kaffe en enda gång i livet. Det var en natt i mitten av 60-talet när hon satt på Göthlinska gården och skrev boken ”Svart sommar”. Teet hade tagit slut och hon var trött och hade svårt att hålla sig vaken. Den unga guide som höll henne sällskap och serverade kaffet är förresten fortfarande verksam trots att hon är över 90 år.

Innan Maria Lang lät mörda någon i ett av Noras hus bad hon alltid husägaren om lov. Och många gånger figurerade verkliga människor i hennes böcker. En av dem är systersonen Ove Hoffner, som bor i Nora och bland annat ägnar sig åt barnteater samt driver ett antikvariat i en tågvagn alldeles nere vid Norasjön. Vi träffade också en fotograf som stolt berättade att han var omnämnd i en av böckerna.

Inför besöket i Nora (eller Skoga, som Lang kallar staden i sina böcker) läste jag några av de Langdeckare som utspelar sig där och blev glatt överraskad över hur väl de stått sig genom åren. Mot slutet av karriären (och livet) blev böckerna pinsamt usla, men under de första 30 åren skrev hon deckare som var riktigt bra.

En vandring i Mara Langs fotspår ingår naturligtvis i Norabesöket. Foto: Åke Bjurhamn

Under sommaren arrangeras i Nora nattliga mordvandringar med skådespelare som dramatiserar några av intrigerna i Maria Langs böcker. Det förekommer även mer stillsamma promenader längs Noras gator med guide som läser ur böckerna och berättar om stadens författarstolthet.

Till skillnad från dagens kriminalromaner och deckare innehöll Maria Langs böcker inte mycket våld. Och när det kom till antal mord tyckte hon att ett var lagom, två acceptabelt och tre minst ett för mycket.

Dagmar Lange dog 1991, men intresset stort för hennes liv och hennes böcker är fortfarande stort. Hon har helt enkelt aldrig abdikerat som Sveriges deckardrottning.

Tre deckarnördar spinner intrigtrådar medan en fjärde förevigar mötet. Foto: Åke Bjurhamn

Krönikan även publicerad i Hallandsposten 13 augusti 2008.

Heta tankar i värmeböljan

Den senaste tidens värme har producerat tankar som är tydliga tecken på en överhettad hjärna. I normala fall är inte Fantomen en man jag går och funderar på. Jag håller naturligtvis koll på honom, han befolkar ju seriesidan i tidningen, men jag tittar även till Dagobert, Knasen, Morrgan och Klös samt favoriten Pondus. Hur ska det gå nu när kompisen Jocke ska bli pappa? Det kan bli en rysare.

Men tillbaka till Fantomen. Jag kan inte sluta tänka på honom. Han är den ende riktige hjälte som jag blivit närmare bekant med. Jag har aldrig känt mig bekväm med Läderlappen, Spindelmannen och Stålmannen, eller någon av de andra superhjältarna vars existens jag inte ens känner till.

Är Fantomen en superhjälte? Eller är han bara en man med starka nypor? Sådana frågor har jag brottats med sedan värmen bytte plats med förnuftet i mitt huvud. Och så till min ständiga undran: vad är Fantomens dräkt gjord av? Tar han någonsin av den? (Ja, det gör han, jag har sett honom i badbyxor när han och Diana befinner sig på sin paradisö) Vad händer om dräkten går sönder? Och varför bär han den över huvud taget?

Det är den största av alla frågorna som skvalpar runt i hettan. Fast den frågan hittar jag ganska snabbt svar på. Om inte Fantomen bar sin dräkt skulle folk inte fatta att han var den Vandrande vålnaden och då skulle serien självdö.

Den förste Fantomen som svor att bekämpa ondskan gjorde det redan 1536. Det har jag läst på internet. Jag skulle vilja veta hur hans dräkt såg ut och vad den var tillverkad av. Vadmal, kanske? Och vilken färg den hade. Man skulle kunna tro att Fantomens dräkt ser likadan ut över hela världen, men så är det inte. Det har jag också läst på internet. Där läste jag att Fantomens pappa, Lee Falk, var på semester när serien 1939 skulle färgsättas första gången. Dräkten blev lila även om Lee Falk tänkte sig den grå. I Sverige blev den blå, i Italien och delar av Sydamerika springer Fantomen omkring i röd dräkt och i Australien är dräkten grön.

Nu för tiden skulle jag tro att Fantomens hjälteutstyrsel är tillverkad av något syntetmaterial. Men vem syr upp dräkterna? Är det Diana? Eller beställer han dem via något klädföretag på nätet?

För övrigt firar Fantomen, eller Kit Walker som han heter när han döljer dräkten, och Diana pärlbröllop i år. De har varit gifta i trettio år. Barnen är tjugosju, så det är väl snart dags för dem att ta över ruljangsen. Ska de dela på jobbet? Vad kommer att hända när bovarna inser att Fantomen har kvinnliga former? Kanske kommer hemligheten med den Vandrande vålnaden att avslöjas då. Jag fasar lite för den dagen, att det är en kvinna som spräcker myten.

Fast annars är det bra att de är två. Då kan de bekämpa ondskan på olika håll i världen samtidigt och det första djungelordspråket, ”Då Fantomen rör sig står blixten stilla”, blir lättare att förstå.

Men än så länge är det den gamla vanliga Fantomen som stretar på. Jag har alltid trott att han, när han rörde sig på gatorna som en vanlig man, bar dräkten i en väska eller plastkasse. Men han har den under kostymen.

Stackars man! Att bära heltäckande trikå i den värme som vi haft senaste tiden, det måste ha kostat på. Jag unnar honom svalka och lite regn.

Även publicerad i Hallandsposten 4 augusti 2008