Verksamheten flyttad

I fortsättningen kommer den här sidan inte att uppdateras med nya kåserier. Jag har flyttat min verksamhet till annan adress, men dit följer inte kåserierna med. Min nya adress: www.annikabengtsson.se.

Helt slut på bränsle

Aldrig har jag längtat så mycket efter semestern som i år. Och sällan har jag blivit så besviken som när jag upptäckte att jag inte orkade njuta av den. Jag var fullständigt slut, mest mentalt.

Alla planer jag hade, allt jag ville göra blev betungande krav att bära på. Det tog ungefär en vecka innan jag fattade att orkeslösheten och den bristande entusiasmen inte berodde på att jag var allmänt slö utan slutligen tvingats ta konsekvenserna av att försöka pressa in för mycket projekt på tid som inte fanns.

Suckande satte jag mig i soffan och strök alla planer, innan jag skrev in några få som inte var allt för betungande. Lite förbannad var jag över att behöva offra min semester på att försöka komma i form inför jobbet, men jag förmodar att det är sådant här som kallas att ladda batterierna.

Kommen halvvägs in i semestern konstaterar jag att batterierna fortfarande inte laddats nämnvärt, men jag hoppas att kraften till slut återvänder för det är rätt frustrerande att drälla omkring och vara sur för att man inte orkar något annat.

Att krypa på knä och rensa ogräs från den singelbelagda infarten är inte mer betungande än att även en slutkörd stackare klarar det, även om jobbet fick delas upp på tre dagar. Medan jag långsamt förflyttade mig och insåg att min egen uppenbarelse inte är mycket att imponeras över för tillfället, tänkte jag på sådant som faktiskt är lite imponerande.

Som gräshoppor, exempelvis. För ett par år sedan hörde jag konstiga ljud i huset. Varje gång jag försökte lokalisera ljuden tystnade de. Till slut förstod jag att jag fått besök av en filande liten gynnare. Men var fanns den? Och hur skulle jag få ut den ur huset? Jag ville inte gärna vakna på natten av att ha den hoppande i ansiktet.

Men jag behövde inte bekymra mig. Nästa gång jag närmade mig dörren satt gräshoppan på dörrbladet och väntade på mig. Det var bara att öppna och släppa ut den.

I år hände samma sak. Jag hörde märkliga ljud som tystnade så fort jag försökte identifiera dem. Gräshoppsbesök. Ett par timmar senare skulle jag gå ut. Vid det laget hade jag glömt bort min gäst. När jag kom till dörren satt gräshoppan och väntade på att bli utsläppt. Det tycker jag är ganska smart. Speciellt i jämförelse med hur en fluga beter sig i en liknande situation.

En annan sak som imponerar på mig är gräs. Speciellt gräs som växer där det inte ska växa. Gräs som tvingar sig upp i grusgångar och rabatter. På väldigt kort tid lyckas gräset utveckla ett enormt rotsystem. Hur är det möjligt att växa så snabbt? När jag lyckats befria hela infarten från gräs och rödnarv och kvickrot och inledningen till strandråg kände jag ett visst vemod. Men jag är fullständigt övertygad om att det snart växer upp nytt gräs i gruset.

En dag i början av sommaren grävde jag upp en liten rönn för att plantera i en kruka. Jag lyckades dessvärre inte få med speciellt mycket rötter, men jag tryckte ändå ner det lilla trädet i krukan och gav det massor av god jord och vatten. Dagen efter blev det varmt och torrt och snart slokade trädet. Värmen fortsatte samtidigt som jag åkte hemifrån några dagar. När jag kom tillbaka hade trädet vissnat och tappat i stort sett samtliga blad.

Jag gjorde mig redo att dra upp trädet och plantera något annat i krukan, men av olika skäl blev det aldrig av. Och nu kommer det massor av nya blad. Mitt lilla träd lever.

Den överlevnadsinstinkten imponerar. Jag försöker se och lära.

Även publicerad i Hallandsposten 3 augusti 2009.

Drömmar om ett års öliv

Det är något speciellt med öar. När jag är som mest stressad drömmer jag om att bli avsläppt på en tämligen öde ö, där jag utan tillgång till varesig teve eller internet (hemska tanke) efter en tids frustration ska återfinna lugnet och börja andas igen.

Tillsammans med goda livsnjutarvänner åker jag ibland till Ven, och varje gång jag stiger i land tänker jag att jag skulle vilja bo där i ett år. Vi har bara varit där under sommaren. Ibland har det regnat när vi kommit dit, ibland har regn och moln dragit undan lagom tills båten lagt till och ibland, som senast, var det mulet men inte speciellt kallt.

Men jag skulle vilja bo på Ven när höststormarna drar förbi. När himmel och hav är grått och normala människor suckande önskar sig soliga stränder i främmande länder.

Jag skulle hyra ett hus med utsikt över vatten och horisont och när regn och vind tvingade in mig skulle jag ha gott om ved så att jag kunde tända en brasa, och i skenet från en lampa skulle jag långsamt läsa mig igenom den ständigt växande högen av böcker som jag inte hunnit med tidigare.

Första gången vi var på väg till Ven var vi lite nervösa för att cyklarna skulle ta slut. De där gula cyklarna som syns precis överallt på ön och som går att hyra om man tar sig upp för Landsvägsbacken. För säkerhets skulle ringde vi från färjan, och blev utskrattade. Varför förstod vi när vi kom fram och tittade ut över det rapsgula fältet av uthyrningscyklar.

Nu för tiden tar vi det lugnt, stannar i hamnen en stund för att avnjuta världens godaste glass. För min del blir det alltid chokladglass, den är så sagolikt god att den trotsar all beskrivning.

Om jag skulle bo på Ven när hösten kom skulle jag ha bunkrat upp med chokladglass. Vissa dagar skulle vara krispigt klara med starka färger och jag skulle sitta utmed husväggen, äta glass och vara där just då.

När man cyklar på Ven gäller det att vara koncentrerad. Var som helst kan man möta en flock cyklister som är på väg åt andra hållet. Senast vi var där cyklade vi i en annan riktning än tidigare och dagens stora viktiga fråga var om det var vi eller dem vi mötte som cyklade åt rätt håll.

Jag skulle tro att det inte finns något rätt håll på Ven eftersom de flesta vägar slutligen leder tillbaka till cykeluthyrningen.

När jag är på Ven gör jag saker som förvånar mig. Sist åt jag rökt sill, trots att jag inte tycker att sill är gott. Men i rökt sammanhang och med rätt sällskap (potatissallad respektive goda vänner) var det njutbart. Sedan badade vi, trots att jag i stort sett är en badkruka som alltid tänker att jag ska cykla ner och bada men sällan gör det. Friskt och skönt vad badet på Ven, även om stenarna på bottnen gjorde det svårt att ta sig i och ur vattnet med ens skymten av elegans.

Om jag skulle bo på Ven om vintern skulle jag gå förbi den där stranden ibland och dra jackan tätare om mig och undra hur det var möjligt att någonsin kunna bada i detta kalla vatten. En annan dag skulle jag ta mig upp längs Kyrkbacken till S:t Ibbs gamla kyrka och spana mot horisonten efter ljuset. Sedan skulle våren komma, långsamt och tvekande, och jag skulle längta efter någonstans där jag kunde odla kryddor och grönsaker, ett ställe som var mitt eget, och när sommaren kom skulle jag stå på kajen och gå på färjan för att åka hem, medan förväntansfulla dagbesökare klev i land och styrde mot hamnkiosken för att köpa glass.

Jag skulle verkligen vilja bo på Ven i ett år. Det tänker jag varje gång jag kommer dit.

Även publicerad i Hallandsposten 20 juli 2009.

Livslånga körsbärsdrömmar

Under resten av mitt liv kommer jag att minnas sommaren tjugohundranio som det år min körsbärsdröm gick i uppfyllelse.

Jag har medvetet eller omedvetet burit på den drömmen sedan jag var barn. En del drömmar är mer seglivade än andra, och när de till slut slår in blir man antingen ruskigt besviken eller omåttligt glad. Eller kanske bara lugn och tillfreds.

När jag var barn bodde vi granne med ett stort körsbärsträd. Ägaren till trädet hade även flera plommonträd, en krusbärsbuske på stam och en fantastisk grässlänt som det gick att åka kälke utför om vintrarna.

Det där körsbärsträdet utgjorde en särskild lockelse eftersom det gick att klättra upp i. Man kunde sitta på en gren och dingla med benen samtidigt som man slet till sig en näve körsbär och åt.

Långt senare planterade jag ett körsbärsträd och såg fram emot att varje sommar få njuta av de löjligt goda bär som det vanligtvis blir på körsbärsträd (av typen bigarrå). De läsare som följt mina vedermödor i spalterna vet hur det gått. Jag skulle tro att det snart är tjugo år sedan jag planterade trädet och under årens lopp har jag njutit av trettio bär. Sammanlagt.

Värsta motståndaren har naturligtvis fåglarna varit. Hur jag än försökt skydda bären har de kommit åt dem. Varje år har jag funderat ut nya djärva grepp. Ett år trädde jag plastpåsar över bären, vilket fick till följd att de brådmognade och ruttnade. Väder och vind har varit andra motståndare. Ibland har det varit svinkallt i blomningen och då har humlor och bin suttit inne och kurat i stället för att göra sitt jobb.

I sommar hade jag inte tänkt nämna mitt körsbärsträd eftersom det är ett tämligen uttjatat ämne. Men jag kan inte låta bli.

Två drömmar har jag haft genom åren. Den ena är alltså att åtminstone en gång i livet få äta mig mätt på körsbär från eget träd. Den andra, som jag också burit med mig sedan barndomen, är den att bli författare.

Eftersom min andra roman kommer ut nu i dagarna kan jag både i praktiken och teorin kalla mig författare. Det känns bra. Men det kommer inte i närheten av känslan att stå på en stege och sträcka sig efter en handfull mörkröda söta Gårdebokörsbär.

Jag tackar vädermakterna för att vädret i april var så gynnsamt. Aldrig förr har jag hört så mycket humlesurr från trädet som denna välsignade vår då de små raringarna flitigt flög från blomma till blomma med benen fulla av frömjöl.

När blomningen var över och det började bildas kart förstod jag vartåt det barkade. Men drömmar som krossats vartenda år har gjort mig luttrad, så det var inte förrän en bit in i juni jag på allvar började tro att det faktiskt skulle bli lite körsbär på trädet i år.

Då kom de första fåglarna, redo att ta kommandot. Förra året lade jag tyllgardiner över grenarna men småfåglarna flög under gardinen och mumsade glatt på bären. I år var jag noggrannare. Jag tog hjälp av min mamma och tillsammans lyckades vi klä in stora delar av trädet i gardiner och bärnät. Synen är förfärlig, jag tror att fåglarna i ren skräck har flytt för att slippa konfronteras med den stora spöklika varelsen.

När jag i slutet av juni kom hem efter några dagar i Norrköpingstrakten hade bären börjat mogna på allvar. Det var då jag fattade att min livslånga körsbärsdröm gått i uppfyllelse. Den smakar ljuvligt.

Även publicerad i Hallandsposten 6 juli 2009.

Rätt vin till confiterad griskind

Ett glas vin om dagen lär vara så nyttigt att det inom en snar framtid kan komma att skrivas ut på recept. En dålig idé, tycker jag. Läkemedelsmissbruk är svårt att komma till rätta med. Jag föredrar att dricka ett glas vin utan att blanda in myndigheterna allt för mycket. Strängt taget angår det dem inte vad jag väljer till måltidsdryck om aftonen.

För min del är det rödvin i glaset. Om jag äter mat som fungerar ihop med vin, alltså. När jag åt säsongens första färskpotatis ihop med en klick creme fraich, lite gräslök och några soltorkade tomater sneglade jag inte ens åt vinet. Det fick bli ett glas öl och en liten porssnaps i stället. Och om jag inte tillagar någonting alls utan hastigt breder mig en smörgås eller två: då dricker jag kallt kranvatten. Det är gott, det också.

Men oftast ser jag till att anpassa menyn så att det kan ingå ett glas vin. Jag tänker gärna på hälsoeffekten. När boxvinet infördes blev jag en varm anhängare. Men sedan upptäckte jag att min konsumtion av vin var så blygsam att jag tvingades dricka samma sorts vin i vecka efter vecka efter vecka och därför gick jag över till flaska. Jag köper alltid två flaskor åt gången, och olika sorter varje gång. Ett tag höll jag mig till ekologiskt, nu är det nyhetshyllan som lockar.

Senast fick jag tag i ett spanskt vin, Segares från Rioja, som enligt informationsetiketten skulle ha en fruktig kryddig doft med inslag av röda bär, plommon och färska örter.

Det lät gott. Smaken angavs som ungdomlig (bra för en som inte längre är helt ung) fruktig och kryddig med inslag av tranbär. Ett vin som både doftar och smakar kryddigt borde vara som bryggt för mig. Jag lät mig inte heller avskräckas av den blålila färgen.

Ett argentinskt vin med lika ungdomlig yra som det spanska fick göra sällskap hem. Sedan inväntades aftonen av första lediga dagen och möjligheten att avnjuta ett glas av det argentinska.

Helt okej. Inga stående ovationer men heller inget som fick mig att misstänksamt studera flaskan. Några lediga kvällar senare var det så dags för spanska Segares.

Första klunken fick mig att rynka lätt på näsan, men eftersom jag inte är någon vinprovare spottade jag inte utan svalde snällt. Hur blekt vin jag än dricker brukar andra klunken vara godare än den första, men Segares smakade lika illa varje gång. Jag började misstänka att det var på god väg att förvandlas till vinäger, kolsyrad sådan, så jag hällde ut det och drack ett glas gott friskt vatten i stället.

Sedan kollade jag på nätet och upptäckte att det jag trodde var kolsyra var en uppfriskande spritsighet och att anledningen till att jag inte kunde fördra vinet var att jag haft helt fel tillbehör. Serveringsförslaget i en lyrisk text förespråkade fläsk, helst griskind, långsamt tillagad enligt konstens alla regler.

En långsamt tillagad griskind är kanske inte riktigt vad jag kan tänka mig på tallriken, men jag blev nyfiken på tillagningsmetoden så jag letade vidare. En griskind ska kokas och bräseras i en och en halv timme. Man kan även confitera den, vilket innebär att den kokas i fett. Sedan bör den konfiskeras så som varande hälsovådlig.

Med denna nyvunna kunskap känns tranbärsjuice som ett fräscht alternativ i glaset.

Även publicerad i Hallandsposten 22 juni 2009.

I sällskap av Michelangelo

När Michelangelo fick uppdraget att måla taket i Sixtinska Kapellet hissades han upp på en ställning och målade Genesis, Skapelsen, liggande på rygg. Det tog honom fyra år och gjorde honom mer eller mindre galen.

I annat fall skulle han väl inte tvivlat på sin förmåga som konstnär. Eller människa.

Att måla kan göra vem som helst galen. Taket i Sixtinska Kapellet är över tusen kvadrat-meter stort. När jag skulle måla mitt förråd räknade jag ut att den sammanlagda ytan var tju-gosju kvadratmeter (som i och för sig skulle målas tre gånger). Det är inte mycket. Och ännu mindre yta var knutbrädorna, vindskivorna och annat krafs som sticker ut under taket.

Det var rätt okej att måla fasaden även om det gick åt betydligt mer färg än jag beräknat. Delvis berodde det på att jag fick besked i färgaffären att jag inte skulle grundmåla utan bara ha olja och sedan två lager täcklasyr.

Fan tro’t. Man ska lyssna till experter men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag står vinglande på en stege om två, tre år och målar förrådet på nytt. Det känns inte som om jag gjort det riktigt på riktigt. Och underlaget hade sugit betydligt mindre lasyr med ett lager grundfärg att vila på.

Att måla knutbrädor var inte heller någon större grej. Det tog visserligen tid och i mötet mellan fasaden och knutbrädan kom konstnärspenseln fram och jag stod där och duttade.

Jag har målat bostadshuset fyra gånger. En grundmålning, två strykningar med täcklasyr och efter sex, sju år ytterligare en strykning. Inte vid något tillfälle har jag haft en ordentlig ställning att stå på. I stället har jag använt trädgårdsbord, pallar, stege och min egen räckvidd.

Så när jag skulle måla förrådet var en ställning inte ens att tänka på. Jag körde på som van-ligt med stege och pall och stenar och allt jag kunde hitta att stå på.

Problemet med att stå på en stege är att man har begränsad räckvidd i sidledd. Allt för snart måste man flytta stegen, få den att stå stabilt igen (eventuellt med hjälp av brädbitar, torv-block och vad som finns i närheten) och så håller man på tills man blir galen.

Eftersom jag inte tyckte att tjugosju kvadratmeter var något att bråka om brydde jag mig inte heller om att fixa en anordning så att jag kunde ha färgburken hängande inom räckhåll (på stegen exempelvis). I stället klev jag ner från stegen varje gång jag skulle doppa penseln. På så sätt fick jag även lite motion.

När jag målat fasaden två gånger gav jag mig alltså på knutbrädorna. Och när dessa var målade första gången var det dags för vindskivor och annat krafs. Det var då jag tänkte på Michelangelo.

Jag borde haft en ställning som gjort det möjligt för mig att ligga på rygg och måla under den utskjutande delen av taket. Vid ena sidan gick det inte heller att ställa stegen på ett vettigt sätt, varför jag plötsligt fann mig liggande på en kraftigt snedställd stege med konstnärspen-seln i högsta hugg. Men utan förmågan att skapa ett mästerverk. Jag hade knappt ens förmå-gan att få färgen att täcka ordentligt.

En omgång målade jag innan en sommarförkylning tvingade ner mig från stegen. Nu vän-tar jag på inspiration att slutföra uppdraget och måla krafset en gång till. Det finns definitivt roligare sätt att tillbringa sin lediga tid på.

Men det blir fint. Och jag vill verkligen påstå att jag lyckats måla mitt förråd utan att ha gjort en enda tavla.

Även publicerad i Hallandsposten 8 juni 2009.

Fyra smutsiga små tassar

Cayenne tycker inte att han behöver tvätta sig. När han var liten, redan innan jag fick hem honom, imponerades jag av att han var så duktig på att balansera när han skulle tvätta de mer intima delarna. Jag har sett många kattungar som drattat på ändan i motsvarande situationer, men Cayenne klarade elegant sitt tvättuppdrag.

Han var dessutom noggrann med att putsa ansikte och tassar, och när jag bodde i lägenhet var hyresvärden imponerad över att Cayennes tassar alltid var så vita trots att kattpojken var ute och sprätte i jorden då och då.

Just det här med jord är tydligen extra spännande i en katts värld. Det är det förvisso i min värld också, men på ett annat sätt. Jag ser möjligheterna när jag betraktar god jord. Cayenne ser en plats han måste rulla sig på och köra ner nosen i.

Sedan kommer han in och spänner ögonen i mig. Ibland är ansiktet grått av smuts, tassarna är solkiga och när jag klappar honom över ryggen får jag små jordpartiklar i händerna.

– Tvätta dig, katt, säger jag myndigt men det struntar han i.

Han tycker helt enkelt att han kan stå över sådana basala saker. Jag vet inte varför han har förvandlats till en smutsgris, och jag vet inte exakt när det hände. Jord har han alltid älskat att vara i närkontakt med, men tidigare tvättade han bort spåren innan jag hann klaga.

Andra katter jag haft har ägnat en tredjedel av sitt vakna liv åt att tvätta och putsa sig, varesig det behövts eller ej, men Cayenne är inte som andra katter jag haft. Han lever, på många sätt, efter devisen ”Så lite som möjligt”.

Vi kan ta det där med kel, exempelvis. Min förra katt bodde i mitt knä. Jag kunde inte ens sätta mig på huk framför en hylla för att leta efter något utan att hon hoppade upp och lade sig. På nätterna låg hon vid mitt knäveck och om jag vände mig klättrade hon över mig och lade sig tillrätta igen. Så kunde vi hålla på i en evighet och hon tröttnade aldrig. Det enda hon inte gillade var att bli pussad på nosen. Då skelade hon med ögonen och fnös. Hon var inte intresserad av att buffa sitt ansikte mot mitt.

Just att buffa är det enda Cayenne kan tänka sig göra för att visa tillgivenhet. Han gör det hårt och gärna snett mot min näsa så att det känns som om den bryts. Ett par buffanden är nog, vill jag fortsätta klappa honom biter han mig eller slår efter mig med ena tassen.

Enda gången han vill ligga i mitt knä är när det redan är upptaget av datorn, och jag tittar på någon filmsnutt och det kommer ljud ur den konstiga platta maskinen. Då lägger han sig så nära han kan och tittar på mig och klappar mig. Jag tror att han, av någon anledning, tycker synd om mig och vill trösta mig.

Men det kommer inte ljud ur min dator dagligen så de där stunderna är inte många. I övrigt är det minsta möjliga kel som gäller. Och ofta lämnar han sovrummet när jag kommer in för att lägga mig. Han tittar på mig som om jag är ett otroligt störande element, och sedan går han.

Någon gång, när natten är ovanligt kall eller otäck på annat sätt, kan han komma gående och lägga sig vid mitt ansikte. Men det är flera månader sedan det senast hände. Däremot vaknade jag en morgon av att han satt med sin nos tre millimeter från min. Så fort jag slog upp ögonen rusade han sin väg.

Minsta möjliga kel och knappt något synligt tvättande (fast varje morgon är han trots allt ren) från den gossen, alltså. Men när det gäller mat råder andra regler. Då är det ”Så mycket som möjligt”.

Så är det också en ovanligt stor smutsig katt som härskar i mitt hem.

Även publicerad i Hallandsposten 25 maj 2009.

Min nya hjälte heter Rambo

Sedan några veckor tillbaka har jag en ny hobby. Den går ut på att sitta på huk och glo. Ibland lägger jag huvudet lätt på sned, ibland sträcker jag på halsen för att få bättre vinkel på spanandet. Då och då kompletteras iakttagandet med lätt pekfingerpetande.

Jag är inne på tredje året av mitt sparrisodlande. Det innebär att jag får skörda under hela maj månad. Jag har bara fyra plantor, så skörden lär aldrig bli överväldigande. Det gör ingenting eftersom jag själv är överväldigad av varje knopp som sticker upp ur jorden.

Att se sparris växa är mycket roligare än att exempelvis se när färg torkar. Jag brukar titta till mina plantor flera gånger om dagen och ibland händer det saker medan jag gör annat. Plötsligt har en sparrisknopp sprängt sig upp och visat sin bleka nos.

Då blir jag så där löjligt glad, som om det var min förtjänst. När fyra eller fem stänglar har vuxit sig tillräckligt stora bryter jag av dem, bär snabbt in dem, sköljer och kokar i en låg traktörpanna. Det finns speciella sparriskastruller – jag skulle tro att de är höga och smala – men så långt sträcker sig inte min galenskap än. Strax är sparrisen kokt, då serverar jag den med lite smör och några korn salt. Det är väldigt gott.

Min sparris heter Rambo. Det är en tysk sort som tidigt ger stor skörd av kraftiga skott. Jag läser det på instruktionsbladet jag fick när jag köpte plantorna. Där står också att jag kommer att kunna skörda under tio till femton år, kanske längre.

Första året fick jag stå med händerna på ryggen och bara titta. Inte ett enda skott tilläts jag skörda. Andra året tog jag ett skott per planta. De andra växte sig höga och snart öppnade sig knopparna och det blev väldigt vackert.

Men i år är tredje året, och alla goda ting är som bekant tre. Så nu sitter jag på huk framför pallkragarna och glor på mina sparrisar och väntar på att skotten ska visa sig. Med tanke på att sorten heter Rambo lär det bli många skott så småningom.

När jag tittat på sparrisodlingen från olika håll och petat lite försiktigt för att hjälpa skotten på traven går jag vidare. I förbifarten förvånas jag över att ruccolan har kommit så fint trots att den såg bedrövad ut för några veckor sedan. Den är visserligen perenn men det trodde jag var mest i teorin.

Körsbärsträdet och dess arton frukter brukar jag ge en årlig rapport om. Hur många frukter det blir i år kan jag ännu inte säga, men det var betydligt fler humlor bland blommorna och jag riggade dessutom med blommande kvistar från ett annat körsbärsträd så kanske blir det tjugosju körsbär i år. I så fall ska väl fåglarna ha tjugofem, om jag inte kan överlista dem.

Jag har hängt ut ett par dvd-skivor i trädet. Det är två avsnitt av ”Så ska det låta” som SVT skickat för att jag ska kunna se och skriva. Nu uppfyller jag deras önskan och ser dessutom till att programmet i bästa fall hjälper mig att hålla fåglarna borta från mina bär. Fast jag misstänker att det behövs fler skivor och ständigt solsken som kastar reflexer för att det ska fungera. Kanske hade det även behövts ett piano och några trallande kändisar, men då är risken stor att jag också hade skrämts på flykten.

Det är några veckor kvar tills karten är så utvecklade att jag kan bedöma läget. Kanske gör jag som förra året – sveper in trädet i tyllgardiner.

Eller också sätter jag mig med ryggen mot körsbärsträdet och kollar in när Rambo spänner musklerna i stället.

Även publicerad i Hallandsposten 11 maj 2009.

Tomt skrammel i maskinparken

Tvättmaskinen har hängt med länge och de senaste åren läcker den en aning. Fast det är inte värre än att det kan hejdas med en trasa. Jag gillar min tvättmaskin, den har ett gulligt namn och har aldrig tjafsat med mig.

En dag läckte den mer än vad som kan anses vara nyttigt, så jag började försiktigt snegla efter en ny maskin. Den ska vara smal, ha större trumma än min gamla och helst ha ännu bättre centrifugeringsförmåga. Sådana maskiner finns. Men sedan jag bestämde mig för vilken maskin jag ska köpa har min lilla tvättbjörn slutat läcka. Så den får hänga med ett tag till.

Centraldammsugaren tystnade en dag i vintras. Den står i en garderob och är lätt att byta ut. Jag kollade på nätet om det fortfarande tillverkas centraldammsugare av den typ jag har, sådana som man inte ska installera med rör i väggarna.

Jodå, det finns. De är ännu mindre och förhoppningsvis lika trevliga att ha i en garderob som den gamla varit. Innan jag bar ut den till grovsoporna gav jag den en sista chans till revansch. Jag gillar dammsugare som återuppstår från de döda. Den behövde uppenbarligen bara vila sig en smula. Jag är ju så ruskigt flitig med dammsugare (inte) att den ansåg sig temporärt överhettad. Nu jagar den dammråttor som aldrig förr.

Gräsklipparen flyttade in i ett nytt hus i höstas. När jag lät bygga mitt lilla fina förråd (som jag är väldigt nöjd med) gjorde jag det först och främst för att min uppladdningsbara gräsklippare skulle ha någonstans att bo, och kunna laddas utan att jag måste dra en lång sladd över halva tomten. Men den otacksamma maskinen fattade inte hur bra den fick det. Den tvärdog. Ville inte laddas. Gick inte att starta.
Jag letade upp ett fräscht alternativ och inväntade våren för att inhandla ett nytt exemplar.

När gräset började spira bestämde jag mig för att lura den gamla gräsklipparen och låtsa att jag inte fattade att den tjurade. Jag satte den på laddning (ingen lampa tändes) och efter ett par dygn tog jag ut den och vred på startnyckeln. Maskinen startade, precis som den skulle och multiklippte hela gräsmattan utan protest.

Diskmaskinen är så dum att jag vill sparka på den. Den diskar inte rent. Jag har rengjort den, kalkat ur den, hällt i spolglans och stuckit in huvudet i maskinen för att skrämma den, men det är som att spela på lotteri. Ibland blir det bra, oftast inte. Att säga att jag hatar den är en underdrift. Om den inte skärper sig åker den ut.

De enda problem jag har med frysboxen och spisen är att jag är trött på dem. Boxen har jag haft i fjorton år och det är snart legitimt att kassera den och köpa ett skåp i stället. Men spisen är bara nio år och det enda felet med den är att den har plattor i stället för häll.

I somras när jag hade en mus inneboende några dagar önskade jag att den skulle gnaga sönder någon vital sladd på spisen så jag kunde köpa ny, men det gjorde den inte. Den lämnade bara efter sig lortar här och där. Och en äckelkänsla som inte gått över än (tack Cayenne, för att du bar in en mus i huset).

Jag vill ha en spis med häll. Men om jag förtidspensionerar den fullt fungerande spisen är jag övertygad om att tvättmaskinen, dammsugaren, gräsklipparen och frysboxen lägger ner verksamheten följande dag. Så jag får fortsätta lyssna till deras tomma vapenskrammel och fjäska för att hålla dem vid liv.

Även publicerad i Hallandsposten 27 april 2009.

Jordnära rikedomar

Det här med rikedom är inte helt lätt. På många sätt tror jag att det är som med skönhet: det beror på vem betraktaren är. När jag betraktar mitt bibliotek känner jag mig rik. Tack alla författare som förser mig med ordkombinationer som gör att min tillvaro aldrig behöver kännas tom och meningslös.

Vid denna tiden på året flödar rikedomen över mig så fort jag möter en dag då solen skiner. Jag har börjat gå mina rundor i trädgården. Bortsett från att snödropparna aldrig kom upp är allt precis som jag hoppats på. Spetsiga gröna spjut sticker upp ur den förvildade gräsmattan på baksidan av huset. Jag hade glömt att jag grävde ner lökar där i höstas, men blev påmind när jag upptäckte stora cirklar i marken, som om någon skurit loss grässvålen och sedan lagt den på plats igen.

Pärlhyacinter och scilla visar också sina söta små trynen. Krokusarnas tid är redan förbi. Det gick i ett nafs. Över en natt.

Jag var som vanligt ute i min stökiga trädgård när jag fick syn på några minipåskliljor som var på väg att börja blomma precis vid kanten av en uppochnervänd skottkärra. I ett par steg var jag framme vid kärran och lyfte bort den. Dagens överraskning visade upp sig under kärran: en stor kruka alldeles full med blommande krokusar. Jag måste ha preparerat krukan med lökar för ett par år sedan och ställt undan och glömt bort den efter förra vårens blomning.

Nu bar jag fram den till förrådet och njöt av den våldsamma blomningen.

Två dagar senare var alla blommor borta och stjälkarna kapade fem centimeter ovanför krukans kant. De kära vännerna på långa ben, som trivs så illa på is, hade varit framme, lockade av påskens allra vackraste salladsbuffé.

Men jag låter mig inte nedslås. Det går inte att nedslås sådana här dagar. Och rikedomen är så stor, närmast tung, att den knappt kan hanteras. Jag förvarar den i fem svarta sopsäckar. Tittar på den då och då. Känner mig spendersam och tömmer en av säckarna i odlingsbäddarna. Gräver en grop i en rabatt och häller ner en rejäl kladd innan jag placerar en stor lupinplanta som jag flyttat. Om ett par månader ska det blomma rosa, blåa och vita lupiner i rabatten. Rikedom. Slösande rikedom.

Innehållet i ännu en säck strös ut i andra rabatter och myllas försiktigt ner. Jag sänder en tacksam tanke till Idas hästar och det de lämnar efter sig. Och till Ida som låter mig hämta hästskit och påstår att hon bara är glad att bli av med den.
Hon är rik: behöver aldrig stå utan gödsel i rabatter och odlingar.

Men min rikedom slutar inte vid hästskit, den är större än så. I förra veckan tömde jag varmkomposten och kunde konstatera att maskarna gjort ett gott jobb. Och förökat sig kopiöst. De vällde ut när jag tömde tunnan och grävde fram komposten. I den magra jord som min trädgård är skapad på kommer maskarna att göra gott. Och några slitsamma timmar senare var komposten rättvist fördelad över alla jordytor. Det gäller att sprida rikedomen så att den kan bidra till sådant som berikar livet ytterligare. Blommor, exempelvis. Och egenodlade grönsaker.

I år har jag utökat mitt potatisland till att omfatta åtta plasthinkar och två stora odlingsbaljor. De första skotten har redan tittat upp och om mindre än två månader är det dags att tömma första hinken och konstatera att det är ett bra år för potatisodling.

Nyupptagen, kokt potatis med en liten klick gräddfil och några korn salt: det är vad jag kallar rikedom.

Även publicerad i Hallandsposten 14 april 2009.

Om käringars lott i livet

Det kan ha sina fördelar ibland att vara käring. Inte för att det händer ofta. Vanligen bör käringar hålla sig ur vägen, oavsett om de bär hatt eller käpp, alternativt basker och kundvagn, eller är så små att de ännu inte insett sin käringlott.

Speciellt roligt är det inte att konstatera denna märkliga omständighet men man kan inte längre blunda för fakta. Precis som George Orwell en gång uttryckte det om djur, att alla djur är jämlika fast somliga är mer jämlika än andra, är det nog så illa ställt att käringar är mindre jämlika än andra delar av befolkningen.

Och käring blir man hur lätt som helst. Eller kärring, för att ytterligare förvärra begreppet. Jag har alltid förordat en skillnad mellan de två stavningarna, bortsett från den extra bokstaven. Att vara käring är inte alls så nedsättande som att vara kärring. Denna tolkning har jag dock inte funnit något belägg för, så det har nog mest varit ett önsketänkande från min sida.

Om två människor står med huvudena tätt ihop och pratar kan det mycket väl hända att de på en enda gång blir utsatta för omgivningens förakt.

– Stå inte där och skvallra som två kärringar!

Eller om någon exempelvis tycker att det finns fortskaffningsmedel som är betydligt behagligare att färdas med än flyget, kan en annan föraktfullt fnysa:

– Var nu inte en sådan kärring, det är klart att vi ska flyga!

En felaktigt knuten råbandsknop kallas ofta käringknut, oavsett vem som åstadkommit den.

Så kärringar är dels illvilliga, dels fega och dessutom tämligen odugliga när det gäller att göra knopar.

Fast ibland är det, som sagt, rätt åtråvärt att vara käring. Eller kärring, för den delen.

Säg skärtorsdag som ett exempel.

Visst raljeras det en hel del om att en och annan drar iväg till Blåkulla. Men innerst inne handlar det om avundsjuka.

På skärtorsdagen vill nästan alla vara kärringar.

Till affären hemma inbjöds en skärtorsdag alla små påskkärringar att få sina påskägg fyllda med godis och se barnprogram på dvd.

Och bakom alla hucklen, rödfärgade kinder, svartmålade fräknar på näsan och långa kjolar dolde sig inte bara små flickor.

Även pojkar fann denna dag uppenbara fördelar i att bli betraktad som kärring.

Minsta kärringen satt i en kundvagn och tuggade på ett korvbröd. Hennes huckle nådde halvvägs ner på ryggen och ansiktet var så litet att det knappt fanns plats att måla annat än mycket små röda fläckar på kinderna.

Frågan är om hon ens lärt sig äta godis än. Kanske genomförde godissugna föräldrar en kupp.

Korvbröd gillade hon i alla fall, den lilla. Och när pappan även hittade tillhörande korv i kundvagnen och erbjöd kärringen denna spis var lyckan gjord.

För ett ögonblick fäste hon sin blick på mig och med munnen full av halvtuggad korv kostade hon på sig ett stort, nästan tandlöst och oemotståndligt flin.

Jag betvivlar dock att hon kom iväg till Blåkulla. Det gjorde inte heller den kärring som varje påsk parkerar i ett av mina verandafönster. Hon heter Olivia, är trettio centimeter lång, ful som stryk och startklar, med kvasten mellan benen och allt.

Tänk er förresten att flyga på en kvast, det kan inte vara speciellt enkelt. Inte skulle jag känna mig som en feg kärring om jag kunde. Eller vågade.

Anledningen till att inte Olivia kom iväg beror säkert på att hon inte fick någon katt med sig.

Kanske ramlade den av på vägen. Jag såg en svart katt på taket till ett hus i lördags.
Den stod och spanade mot skyn och såg rätt vilsen ut. Jag tror att den längtade efter sin käring till matte.

Ett gammalt kåseri, tidigare publicerat i Hallandsposten.

Kluvenhet i brytningstid

Nu åker dubbdäcken av och i normala fall skulle jag varit väldigt glad över detta. Jag tycker fortfarande att lagen om vinterdäck är idiotisk. Förra vintern bytte jag aldrig till dubbat och den enda gång jag hade anledning att ångra det var några timmar under påskhelgen då det kom lite snö.

Nu är jag tvungen att köra bil för att komma till jobbet och därmed har jag inget val. För att det inte ska kännas helt meningslöst att köra omkring med dubbdäck blir jag lite extra glad varje gång det snöar eller är halkigt. Jag tror att jag haft anledning att vara glad åtminstone sju gånger i vinter, vilket är helt okej.

Glad hade jag också, som sagt var, normalt varit i dessa dagar då dubbdäcken ska bytas mot sommardäck. Men i år är jag lite kluven. För några veckor sedan fick bilen sig en välbehövlig omgång, både utvändigt och inuti. Jag lämnade den på morgonen, cyklade därefter hem i lätt medvind och njöt av att det såg ut att bli en solig dag. Flera timmar senare satte jag mig på cykeln för att trampa iväg och hämta bilen. Det var den värsta cykelfärd jag någonsin gjort. Motvinden var brutal. Det tog tre gånger så lång tid att cykla de sex kilometerna som det gjort i motsatt riktning på morgonen.

Men jag fick lön för mödan. Min bil tog strålande och glänsande emot mig. Nytvättad, lackförseglad och doftande invändigt som en ny bil. Allra mest imponerad blev jag av däcken. Dubbdäck är av naturen fula. Fälgarna är givetvis allra fulast, men det är inte mer än rätt. Däcken sitter där för att jag är tvungen att ha dem där, då ska de inte ha några favörer i form av snygga fälgar eller annat trams.

Nu glänste de lika mycket som bilen i övrigt. Dessvärre kan jag inte påstå att sommardäcken, med sina lättmetallfälgar, glänser ett dugg. Tvärtom. Det blir inte roligt att kombinera min uppfräschade bil med de extremsmutsiga däcken.

En annan sak som sker i denna brytningstid är skiftet från vinterjacka till jacka mer anpassad för våren. Även här är jag kluven. Å ena sidan längtar jag verkligen efter ljumma dagar och frostfria nätter. Men å andra sidan vill jag inte hänga undan vinterjackan. Jag är nämligen så omåttligt förtjust i den att jag saknar den varje gång jag tar av mig den.

Det är naturligtvis inte sunt att tycka så mycket om en jacka. Men jag har frusit mig igenom varenda vinter så länge jag kan minnas, tills jag köpte min nuvarande vinterjacka och upptäckte att den är omöjlig att frysa i. Dessutom är den försedd med så många fickor och fack att man kan förvara en del av sitt bohag i den. Jag har haft handskar som gått vilse i jackan, och en mössa som parkerade i en av fickorna och snabbt kunde plockas fram vid behov.

Det sägs att man ska svettas in våren och möta hösten frysande, så jag behåller nog min kära vinterjacka på ett tag till. Jag tog vårjackan på prov en dag men skakade som en kinesisk nakenhund i snålblåst och lovade mig själv att inte utsätta mig för fler plågsamma djurförsök.

En dag känns det kanske helt naturligt att hänga undan jackan. Och det är ju inte så många månader till nästa vinter.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

Att lägga en pizza i ugnen

Jag bekänner att jag levat. Så heter den chilenske poeten Pablo Nerudas självbiografi. Den kom ut i Sverige i mitten av sjuttiotalet. Av okänd anledning är det den jag tänker på när jag tittar på min baksten.

Det har blivit trendigt att baka sitt eget bröd. På så sätt har jag varit trendig i närmare tret-tio år utan att veta om det, vilket i sin tur innebär att jag nu utan att skämmas kan få vara helt otrendig de närmaste trettio åren utan att sluta på minus.

Bakning tänker jag i alla fall inte sluta med, det är ett givande pyssel på flera sätt. Rogi-vande, inte minst. Och nu är jag, sedan några veckor tillbaka, ägare till en baksten. Den är rund och egentligen avsedd att baka pizza på, men jag har prövat att baka bröd och det blir väldigt bra.

Första gången (och hittills enda) som jag använt stenen i samband med pizzabakning hade jag bjudit min mamma att dela mina triumfer. Jag är ganska bra på det här med pizza. Mina bottnar är väldigt tunna, tomatsåsen har bra smak och jag använder alltid äkta kalamataoliver som toppning. Innan jag köpt mig en baksten hade jag en noga utprovad metod för att få pizzan så bra som möjligt. Jag satte in en plåt i ugnen och lät den bli varm, kavlade under tiden ut pizzan på bakplåtspapper och lade på fyllningen. När ugnen var riktigt varm tog jag snabb ut plåten och föste över pizzan, sedan slängde jag lika snabbt in plåten i ugnen och några minuter senare var mästerverket ett faktum.

Tänk så bra pizzan skulle bli med en äkta baksten. Jag såg allt för min inre blick. Frasig gyllene botten, bubblande ost och ljuvliga oliver. Samt kapris. Ingen pizza utan kapris.

Mitt första misstag gjorde jag med degen. När den jäst första gången, över all förväntan, knådade jag den inte tillräckligt.

Mitt andra misstag handlade också om degen. Jag kavlade ut bottnen för tunt. Det var med svårighet jag lyckades få över bottnen på träspaden, den som jag skulle använda för att skjutsa in pizzan på den heta bakstenen i ugnen.

Tredje misstaget hade med tomatsåsen att göra. Ibland gör jag tomatsås utan att koka den. Det blir väldigt gott och väldigt blött.

Fjärde misstaget var att jag gjorde klart pizzan innan ugnen var varm. Pizzan fick ligga kvar på träspaden. Med hjälp av den blöta tomatsåsen ingick den nästan förening med spaden och var vid tiden för inskjutsandet i ugnen omöjlig att separera från denna.

Medan jag desperat och bestämt skakade spaden för att avlägsna pizzan och få den på plats på stenen började oliverna dansa bort från pizzan. Några lade sig i ugnen, andra rullade ut på golvet. Kaprisen följde olivernas exempel.

Jag lyckades få ut stenen ur ugnen och placera halva pizzan på den medan jag knölade ihop andra halvan och låtsade att det var en inbakad variant. Under tiden rann ost och tomatsås ut på stenen så när jag fick ut det gräddade pizzahaveriet såg stenen ut som en inbränd uppkastning.


Pizzan blev trots allt ätlig men stenen kommer aldrig mer att bli sig lik. Trots att jag skrubbat den noggrant är den fläckig och ser ut att ha varit med ett tag.

Som om den har bekännelser om ett innehållsrikt liv att komma med, och inte bara bär spåren efter en misslyckad pizza.

Även publicerad i Hallandsposten mars 2009.

Växtkraft och åsiktsbyte

Jag är en person med bestämda åsikter. Ibland är det bra att veta vad man vill, ibland är det bara ett hinder. Som när jag bestämmer mig för att jag inte tycker om vissa saker. Det kan vara böcker, (jag har exempelvis inte läst Millenniumserien och nu när den kommer som film behöver jag inte göra det heller, vilket sparar mycket tid), musik, film eller växter.

Under många år tyckte jag illa om pioner. Enda anledningen till det var att jag bestämt mig för det. Så fort jag kom fram till ett pionreportage i en tidning bläddrade jag förbi. Tills jag motvilligt upptäckte att jag liksom längtande dröjde mig kvar med blicken på bilderna av de nästan vulgärt vackra blommorna och suckade när jag vände blad och hamnade bland städsegröna växter i stället.

Bestämda åsikter hör ungdomen till. I medelåldern anses ett sådant karaktärsdrag vara likställt med negativ tjurighet. Därför försöker jag då och då byta åsikt. Som med pioner, exempelvis. Jag har inte blivit någon fanatisk samlare men jag är barnsligt förtjust i mina sex pionplantor och hoppas på desserttallriksstora blommor fram i juni, framför allt hos Sarah Bernhardt. Henne köpte jag förra våren men hon tyckte inte om mig och vägrade växa. Jag ska fjäska för henne den här säsongen och om det inte hjälper blir det hårdare tag.

Dahlia är en annan växt som jag länge ratade av okänd anledning. Förra året bytte jag åsikt och köpte tre dahliaknölar och i år har jag beställt tre knölar till på nätet, bland annat en som heter Optic Illusion och kanske visar sig vara en illusion.

Amaryllis är ett tredje exempel på en växt som jag inte skulle kunna tänka mig att ha i huset. Men för tre år sedan köpte jag en minivariant som slog ut lagom till jul det året. Sedan lät jag den stå kvar i krukan, glömde att vattna och väntade på att den slutgiltigt skulle ge upp så jag kunde förpassa den till soporna.

Den stod utan ordentligt dagsljus, utan vatten och utan näring i ett år och trots det tittade några bleka gröna blad fram, obetydligt grövre än grässtrån. Då skämdes jag. Tillsammans med en annan miniamaryllis fick den stå ute hela förra sommaren och jag försökte komma ihåg att gödselvattna den då och då. I september slängde jag in den under huset och i december tog jag fram den för att se om det fanns något liv i den.
Jo, det kom några bleka gröna blad. Jag hade nog varit för snål med näring. Den andra amaryllisen hade bildat en sidoknöl och från den kom också några blad. Det fick jag vara nöjd med, i synnerhet med tanke på att jag inte planterat om dem någon gång. Men nästa sommar, då …

En dag skedde undret, ett livets mirakel. Ur den kraftigaste amaryllisen tittade en knopp fram och därefter ännu en. Några dagar senare kom det även en knopp ur det misskötta exemplaret och till slut även en ur den lilla sidoknölen.

En sådan tur att jag bytte åsikt om amaryllis. Det är ju egentligen himla trevliga växter, även om de är en smula stela. Men vissa bestämda åsikter har jag kvar. Om det i min trädgård skulle dyka upp en endaste tagetes eller skuggan av en begonia – då är det dags att flytta.



Även publicerad i Hallandsposten februari 2009.

På snabbvisit i Emmaljunga

Några av kollegerna på jobbet har varit iväg på långresor under vintern. Själv åkte jag till Jönköping. Problemet med den resan var inte att hitta dit utan hem.

När jag ska köra till ett ställe jag inte är bekant med brukar jag skriva ut en detaljerad färdbeskrivning från internet. Sedan specialgranskar jag den, försöker memorera antalet rondeller jag passerar, avfarter hit och dit, och under resans gång har jag papperet liggande bredvid mig eftersom min memoreringsförmåga är usel. (Jag har ännu inte uppdaterat mig tekniskt till en gps.)

Jag brukar köra fel minst en gång vid varje resa men hittar trots allt resmålet utan några större bekymmer.

Hotellet i Jönköping låg exakt där det förväntades ligga och vägbeskrivningens uppmaning att göra en u-sväng på hotellgatan fick också sin förklaring – det var för att kunna parkera precis utanför.

Jag köpte mig två nätters parkering i ett källargarage och stötte på problem direkt. Porten gick inte upp när jag kom körande. Jag hade fått en kod som jag skulle använda för att komma ut ur garaget, men ingen hade talat om för mig hur jag skulle komma in. På nyckelknippan jag fått låna i receptionen satt en rund ful plastbricka, lämplig att använda när man skrapar trisslotter. Eftersom jag inte hade några trisslotter med mig och satt fast i en skarp nedförsbacke med en låst port framför mig drog jag upp plastbrickan och strök planlöst över den tigande automaten. Då skedde miraklet: porten öppnade sig.

Det var inte världens mest rymliga källargarage jag hamnat i. Jag hukade inuti min bil, som visserligen inte är så stor men högre än en vanlig personbil, samtidigt som jag innerligt hoppades slippa möte.

Så fort jag befriats från mitt fordon gick allt väldigt bra. Jag hittade till mitt rum, jag hann kolla in stan i väntan på övriga sällskapet och när det väl dök upp satt jag i hotellbaren med en irish coffee. Helgen kunde börja.

Ett par dagar senare var det dags att styra hemåt. Det är alltid där bekymren börjar på allvar. Jag har två återkommande madrömmar. Den ena handlar om grodor. Den andra om att tvingas köra uppför en väg som pekar väldigt brant uppför. I somras blev mardrömmen om grodor sann, och när jag skulle ta mig ut ur det underjordiska garaget i Jönköping hamnade jag i en kort men väldigt brant uppförsbacke. Kallsvetten gjorde mig lätt yr, jag svor högljutt och förbannade både mig själv och resten av världen för den situation jag hamnat i.

När jag en kort stund senare kom upp ur underjorden var jag så lättad att resten av resan gick av bara farten. Tills jag kom till Markaryd.

I vanliga fall när jag är på väg norröver kör jag förbi Jönköping. På hemresan kör jag fel varannan gång. Det är de gånger jag får syn på en skylt där det står Halmstad, och bestämmer mig för att följa den. För sent inser jag att jag kunde ha valt en bättre väg.

Den här gången lämnade jag Jönköping och problemet med Halmstadskylten var därmed inte aktuellt. Tills jag kom till Markaryd, alltså. Jag visste att jag inte skulle till Halmstad så jag undvek skickligt att köra åt det hållet.

Det var inte förrän jag var framme i Emmaljunga som jag begrep att jag kört fel. Borde inte ett visst mått av sunt förnuft ingå som körkortskrav? Eller åtminstone att man kan läsa en karta? Det skulle ha sparat mig många mil genom åren.

Psalmer och äppelvin

Ibland börjar man på ett ställe och slutar i en helt annan ände och efteråt har man ingen aning om hur det gick till att komma dit.

Sedan försöker man följa tråden bakåt och blir förvånad.

Den här gången började det med att jag en vecka var nära att sänka vårt lag i quiz. Frågesportsledare Svante ville veta vilken som var nyligen bortgångne Alf Robertsons största hit. Barbro skrev snabbt ner en låttitel som var totalt okänd för mig. Jag tänkte så att det slog gnistor i huvudet och till slut kom jag fram till ett par stavelser som utvecklade sig till en annan låttitel. Självbelåten tyckte jag mig ha kommit på något riktigt bra, och svaret ändrades.

Från rätt till helt fel, visade det sig. Fast ibland kan man inte acceptera ett svar. Jag har exempelvis fortfarande svårt att tro att det var Tintin Anderzon på en bild från en quiz för några år sedan. Och den här gången har jag svårt att inse att ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” skulle vara Alf Robertsons största hit. Jag har aldrig hört den. Däremot känner väl varenda människa till ”Lasse och Marie”.

Flera dagar senare malde detta ännu i min hjärna och en kväll satte jag mig att googla. Överallt där Alf Robertsons namn dyker upp finns även den där fåniga låttiteln om hundar och äppelvin (ibland är vinet hembränt, och har följaktligen förvandlats till calvados). Men i noggranna texter står även att ”Lasse och Marie” var hans första hit. Och största, vill jag hävda i min blinda envishet. (Hans sista lär, enligt uppgift på nätet, bli en svensk version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämnar mitt hjärta i Göteborg”.)

Det var när jag skummade igenom sökträffarna på google som blicken föll på namnet Lars Hollmer, en av medlemmarna i Samla Mammas Manna, mina husgudar på sjuttiotalet. Han har, precis som Alf Robertson, dött nyligen vilket var en smula chockartat att läsa om. Hollmer blev känd i början av åttiotalet med dragspelslåten ”Boeves psalm” som fortfarande spelas över nästan hela världen.

Och hur står det till med övriga i bandet? Jag letade mig fram till Coste Apetrea, sökte förgäves efter rätt Lars Krantz och gick sedan raskt vidare till trummisen Hasse Bruniusson, som förblivit idealen trogen. Jag hittade en hemsida med ett av hans projekt, Flying Food Circus, klickade på ljudfilerna och upptäckte att musiken gick rätt in i mig på samma sätt som när jag var sjutton år och hörde Samla första gången. På en sajt står att musiken är både lekfull och djupt seriös, rolig och sorglig, knepig och lättnynnad. Det är ungefär så som allt annat intressant i tillvaron kan beskrivas.

En stund senare stängde jag av datorn och funderade över hur jag hamnade hos Flying Food Circus. Jag nystade upp tråden, följde den in och ut ur kaninhål och andra trånga utrymmen innan jag till slut var tillbaka med funderingarna kring Alf Robertson.
Vandringen i cybervärlden var ganska trevlig. Men jag har fortfarande ingen aning om hur ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” låter. Kan det verkligen ha varit hans största hit?

Sviken av otacksamma kräk

Jag begriper inte hur fåglar tänker. Om de har någon plan eller bara låter sig styras av instinkter.

När det är sommar hänger de dagligen i min trädgård för att leta efter godsaker. Körsbärsträdet, som aldrig lyckas frambringa mer än något tiotal frukter, är deras favoritkrog. Hur jag än bär mig åt för att freda trädet hittar de en väg till de halvmogna bären. Det är likadant med jordgubbarna. Skatorna sitter på pinnarna som håller uppe skyddsnätet och stirrar på mig med ondskefulla blickar innan de hånfullt hackar i sig det de kommer åt.

Varför beter de sig så? Om sommaren är skogen full av fågeldelikatesser, och gräsmattorna ligger öppna för maskjakt. Det finns ingen anledning för dem att söka mat bland bärbuskar och fruktträd. Likväl gör de det. Utsätter sig frivilligt för min vrede och accepterar att ideligen störas, i bästa fall skrämmas, i sin dagliga jakt på mat.

Sedan blir det vinter. Då är de färre, maten finns inte längre i samma överflöd och de borde söka sig till trädgårdarna för att kolla om det inte finns framdukade delikatesser att hacka i sig.

Jag har inte matat fåglar under vintern tidigare, eftersom jag inte bott i huset under dessa månader. Någonstans har jag läst att man måste fortsätta mata dem om man en gång börjat. Det är grymt att bara utfodra dem sporadiskt.

Grym vill jag bara vara om sommaren, när jag ursinnig jagar bort dem från mina bär. Om vintern vill jag vara mild till sinnet. Den här vintern vill jag även vara generös.

Jag började med att trä äpplen på en tråd. Mellan varje äpple knöt jag en bit kraftig blomsterpinne, så att fåglarna skulle ha något att sitta på medan de mumsade på godsakerna. Eftersom jag vet att fåglarna hittar till mitt körsbärsträd var det där jag hängde upp äppelraderna. Sedan slog jag mig ner vid ett fönster för att iaktta festen.

Den uteblev. Det kom inte en enda fågel till mitt arrangemang. Inte en enda fågel ville ha maten jag i all välmening hängt ut till dem.

Sådant kan knäcka den bäste. Äpplena ruttnade och jag slängde dem på komposten. Sedan köpte jag en hel hög talgbollar och hängde ut i körsbärsträdet samt i en kaprifolhärva. Här har ni, era otacksamma kräk, tänkte jag och väntade på en reaktion.

Efter en evighet hittade den första fågeln fram. Den flög snabbt därifrån och sedan dröjde det ett bra tag tills nästa kom på inspektionsrunda. Om fåglarna vore lika kallsinniga om sommaren hade vi kunnat leva i utsökt harmoni.

Men så blev det riktigt kallt några dagar och trafiken till bollarna blev tätare. Till och med en hackspett hittade dit. Jag kastade några äpplen på marken under trädet och vred sönder ett halvt vörtbröd, och därmed var koltrastar och skator nöjda.

Då stod jag plötsligt inför nästa problem. En dag satt tio fåglar av samma art runt bollarna. Fåglarna var vita och hade nedhasade svarta hättor på nacken. Min brist på kunskap blev uppenbar. Det var varken blåmes, talgoxe eller sidensvans, de enda mindre fåglar jag känner igen. Efter idogt sökande lyckades jag identifiera dem. Jag kände mig som en upptäcktsresande när jag stolt kunde konstatera att besökarna var stjärtmesar.

Nu har det gått ett par veckor sedan jag senast hade påhälsning. Till sommaren ska jag ta de talgbollar jag har över och kasta på fåglarna. Det är i alla fall ett språk de förstår sig på.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009

Smärtsamma möten i nyårstid

Surmulen kan jag konstatera att jag gått och blivit ännu klumpigare än vanligt. En dag i november lyckades jag ramla ut från förrådet och sätta ena benet mellan förrådsväggen och den snedställda träbit som fanns på plats i stället för en trappa.
Det gjorde förfärligt ont och lämnade givetvis efter sig ett kraftfullt blåmärke. Även sedan tiden gått och märket bleknat är skenbenet lite knöligt och det gör fortfarande ont om jag trycker lätt på det.

Något gott förde det i alla fall med sig. Jag byggde kvickt och lätt en provisorisk trappa, som jag är gräsligt nöjd med. Ett problem med detta är att det nu lär dröja tills en riktig trappa kommer på plats.

På juldagen fastnade ett halvt inlägg från en kindtand i en kola. Jag hade inte ens hunnit tugga på den. Och närmare nyåret började min ena stortånagel lossna. Det hade inte ett dugg med skadan i skenbenet att göra, det var inte ens samma ben. Det hade inte heller något med tanden att göra. Likväl var det obehagligt.

Jag har dragits med nagelelände länge utan att göra något åt det. Inte förrän jag en kväll upptäckte att nageln inte satt fast vid nagelbandet. Så äckligt, tänkte jag och nästa morgon ringde jag till doktorn. Jag fick en tid följande dag och sedan fanns inte längre någon återvändo.

Det hade bildats en infektion under den delvis lösa nageln. Alltså måste den bort. Först prövade doktorn att dra bort nageln utan bedövning. Det var en ömsesidig överenskommelse och jag behövde bara säga till så skulle han sluta och sätta ett par bedövningssprutor.

Eftersom jag inte enbart är kåsör och redigerare på tidningen utan även författare (och sådana är alltid ute efter erfarenheter att använda sig av i kommande romaner) ville jag känna ungefär hur ont det gör att få en nagel utdragen.

Ganska ont, visade det sig. Det fick således bli bedövning. Efteråt lindades tån om och jag skickades hem med rådet att sitta med foten högt och ha nära till smärtstillande tablett. Bedövningen skulle snart släppa och då skulle det troligen göra ont.

Jag placerade mig i soffan och lade upp benet på fotpallen, redo att vara tapper. En timme senare borde bedövningen ha släppt. Jag väntade. Ingenting hände. Efter ytterligare en timme hade fortfarande ingenting hänt. Inte minsta bultande, inte minsta smärtvåg.

Nästa dag drämde jag med full kraft knäet i sängramen. Mina mörkläggningsgardiner är så effektiva att jag inte såg var jag satte benet. Mötet med sängramen var så kraftfullt att sängen i själva rikoschetten studsade fem centimeter ut från väggen. Själv dråsade jag ner på sängen och skrek. Illamåendet kom och gick och stundtals svartnade det nästan för ögonen.

Två tankar for genom min hjärna, bortsett från hämndplanerna. Jag var lite inne på att såga sönder sängen och elda upp den. De två mer rediga tankarna gick ut på att jag nu inom loppet av ett dygn fått känna på hur det är att nästan få en nagel utdragen och en knäskål nästan krossad. Samt att jag ställde mig frågan som måste ställas i ett sådant här sammanhang: varför är det alltid med full kraft man slår i när delar av ens kropp möter delar av inredningen?

Smärtan i knäet satt i resten av kvällen. Jag kunde inte böja benet, varför jag tog mig fram på samma strakbenta sätt som leksakssoldaterna på väg till tomtens säck på julafton. För att göra ont ännu värre lyckades jag med bravaden att skada knäet ännu mer: den här gången i en dörrkarm.

Mitt smärtande knä var på samma ben som tån med den utdragna nageln. Därför fick jag aldrig veta hur jag skulle tagit mig fram om jag inte kunnat stödja på något av benen.

Även publicerad i Hallandsposten januari 2009.